I begynnelsen av mitt samröre med Tyngre , närmare bestämt i somras kom det sig att jag åkte på studiebesök till Lund en sommardag och testade strongman. För att uttrycka mig milt, så gjorde den där trettiogradiga julidagen då jag för första gången fick plåstra händerna efter träning verkligen avtryck i mitt liv. Nummer ett: jag föll handlöst för strongman och allt sporten representerar. Nummer två: jag föll handlöst för en viss strongman som introducerade mig till det hela. Så på förekommen anledning har det blivit en del besök på strongmanevents, så även denna lördag i november då vi med spänd förväntan kuskade upp till Norrköping för att se slaget Giants Live 2016 utkämpas.
[
Johannes Årsjö](https://www.instagram.com/johannesarsjo/)s hemstad i Östergötland är traditionsenligt den självklara skådeplatsen när tolv av världens starkaste nu levande människor ska göra upp i en batalj bestående av sex nätta små grenar i form av: Bilmarklyft med den delikata vikten 400 kilo i utlåsningsläget, Safe Lift med 150 kilo, Farmers Walk med 150 kilo i vardera näven, Loading med däck och säck, Kegtoss med Johannes berömda privata tunnor och den givna avslutningen i form av grenarnas gren inom Strongman: Atlassten.
Som uppvärmning på morgonen innan tävlingen hölls ett exklusivt seminarie av den i sammanhanget legendariske Bill Kazmaier, något av en husgud för många kraftsportare efter en gedigen karriär inom styrkelyft och inte minst för sina tre segrar i "Worlds Strongest Man" (Strongman-VM, typ). Han är också känd också som en inspirerande historieberättare som skickligt delar med sig av erfarenheterna och upplevelserna som idrottsman, allt kryddat med glimtar från de egna träningsmetoderna. Att strongmanfolket är eld och lågor över att ha honom på plats går ingen miste om
Jag hinner dessvärre inte se seminariet utan anländer i senaste laget till ljudet av en callout – femton minuter till start. Jag hinner nätt och jämt lokalisera Tyngres, Noccos och Barebells montrar där fitnessfolkets godaste alternativ till godis och läsk förtärs för kung och fosterland och heja på Linus, Josef, Robert, Alex och Andreas. Ganska snart ljuder Anders Axklos bekanta stämma i högtalarna. Öppningen sker till tonerna av Sabatons hyllning till Karl XII. "Den ultimata hyllningen av den svenska stormaktstiden" som Axklo uttrycker det. Det slår mig att det här är det enda enda sammanhanget där hela den nationalromantiska prylen inte väcker några tråkiga associationer. Carolus Rex är och förblir det officiella soundtracket för strongman.
De tolv tävlande presenteras springandes (eller ja, lufsandes om man så vill) ut på arenan omsvepta av sin nations flagga. Det hela känns redan från start seriöst och påkostat. Ingen har snålat på ljus och scenrök, och det är med all rätt för det här är den absoluta världseliten. Här ser vi tolv giganter varav de fyra svenska representanterna Martin Forsmark, Johan Liljeblad, Joachim Gustavsson och the one and only Johannes Å som inte nöjer sig med att arrangera hela kalaset. Icke, han tävlar med odiskutabel självklarhet trots diverse skador med siktet inställt på seger. I resten av startfältet finner vi bland annat levande legender som Benedikt Magnusson och Zydrunas Savickas. Den sistnämnda meddelar dock att han avstår på grund av skador precis innan första grenen. Ett litet antiklimax då han absolut varit ett dragplåster. Snopet, men istället för att deppa, dags att reppa – på 400 kilo marklyft . Om jag minns rätt fick Benni ihop åtta reps, Forsmark sju. Ta en kort paus här, fundera på vilken vikt du klarar sju – åtta reps på i marklyft. Inse hur brutalt starka de här gossarna är. Stark är banne mig en underdrift, nästan en förolämpning. Sådär ja, det behövdes sägas, nu fortsätter vi.
Batalj nummer två, Farmers Walk med 150 plågsamma pannor i varje hand blir till farmers run för de starkaste i grenen och det är en lätt sak att låta sig hänföras av för den som provat farmers, det är, hur ska man uttrycka det...? Inte så jätteskönt. Plötsligt känns det obefogat att sätta ner matkassarna a' tio kilo styck flera gånger när jag knallar hem från Ica.
Nästa gren är Kegtoss . Fem tunnor strax under och över 20 kilo ska kastas upp, högt, baklänges över en banderoll, en gren som kräver teknik och tryck. Jag sitter bänkad och försöker förstå hur man ens kan kasta någonting överhuvudtaget så högt. Nu kanske du tänker att det inte låter så tungt att hiva iväg 25 kilo som den tyngsta väger. Då föreslår jag att du knatar ut på gräsmattan och provar själv hur långt och högt du kan kasta en 24-kilos kettlebell eller hantel i den vinkeln.
Stora delar av dagen spenderas för min del vid Tyngremontern där det trevligaste hänget på hela arenan äger rum. Viktor och jag konstaterar att vi på många sätt är fullständigt malplacerade i kraftsportsvärlden, men att den är så himla härlig att vi tacksamt åker med på det här tåget ändå. Någonstans i mitten av första havlek släntrar allas vår Alex in något sliten men munter som sig bör för en man som gift sig kvällen innan. Ambitiöst ändå att ta sig iväg trots en så pass hård natt, men giganterna lockar uppenbarligen! En dagen till ära lite för shreddad Mr Carlén supersetar jobb med med posering i vanlig ordning och det ska strax visa sig att han inte är den enda...
Döm min förvåning när jag springer jag in i en anmärkningsvärt renrakad och brunfärgad Johnny Hansson som a) hälsar med en stor björnkram som gör mig ganska starstruck och b) delger mig förhandsinformation om att"Handsome Hansson" kommer göra skäl för sitt smeknamn i pausen. Jag vet inte exakt vem i Tyngregänget som lurat in honom i det här och för vilken summa, men när han river av en posedown på Arenan till "The time of my life" i pausen efter de första tre grenarna lämnas inte ett öga torrt. Om det är av skratt, beundran eller båda låter jag var osagt.
Gren nummer fyra kallas för Safe Lift och går ut på att pushpressa ett ok på 150 kilo max antal repetitoner. Mysigt! Eller nej, men säkert gött efteråt för Göteborgs pressmonster Joakim Hansson som kammar hem andraplatsen efter Årsjö med 9 reps gjorda. Gren fem blir Loading som innebär att springa med konstiga föremål och lasta upp dem på höga pallar. Det är obekvämt och otympligt, och en pulshöjare av rang. Det smärtsamt obekväma är utmärkande för strongman överlag. Det är oftast inte bara svintungt, det är sjukt bökigt också. Det räcker liksom inte med att lyfta 150 kilo över huvudet, det måste liksom vara det märkligaste, obekvämaste föremålet också. Ett ok i sig är vingligt, ojämt och plågsamt att förflytta bara på grund av utformningen. Lika oskönt är det i loading där du måste lyfta upp en massa konstiga saker. Saker man i regel bara ser ligga utströdda på de där isolerade lantgårdarna man ser genom bilrutan när man är ute på roadtrip i Småland. Däck, stenar och säckar, sådant som inte vill bli lyft lyfts ändå och springs med till en upphöjning där man på något sätt ska försöka krångla upp den och få den att stanna.
Vissa strongmangrenar kräver helt enkelt att man tål både smärta och överraskningsmoment. Ibland lönar det sig att vara liten och smidig (vilket i strongman betyder att väga runt 120 kilo) och ibland handlar det bara om att vara stor och råstark. Det stökiga och bökiga och det faktum att alla är bra på allt, men ingen är bäst på allt är i min mening en stor del av charmen.
Nu låter det säkert som att slumpen avgör grenarna men det bör sägas att strongman likt många andra sporter standardiseras mer och mer. Inte minst för att det underlättar i proffstävlingarna för atleter och arrangörer, både praktiskt och ekonomiskt. Trots det finns det än så länge visst utrymme för överraskningsmoment kvar. Ibland tänker jag att man nog skulle tjäna på att hålla fast vid det oväntade. Det oförutsägbara kräver dels att atlerna är allroundtränade och flexibla och ovisshetens charm var definitivt någonting häftigt som många av oss älskade med Crossfit i dess barndom, som tyvärr i stort sett har dött ut.
Gemensamma drag hos Strongman och Crossfit är sånt jag klurar på när jag promenerar några varv runt i arenan och kollar in montrar, publiktävlingar och människor. Här finns allt från försäljning av högkvalitativa Wahlanders lyftarbälten, till ansiktsmålning och superhjältehäng för barnen till bänkpress-, dips- och grepptävlingar för oss stora barn. Tillskottsbolag bjuder på shotsbrickor med aminosyror och provsmakning av bars i varje hörn, och om inget annat fångar ens uppmärksamhet springer man åtminstonde rätt vad det är in i någon råstark strongwoman man lärt känna tack vare sporten. De redan frälsta är måna om nyrekrytering och de kommer nästan garanterat på vartenda event. Besöker man på ett par lär man därför garanterat känna folk. Runtomkringaktiviteterna och folket får således väl godkänt.
Tillbaka till arenagolvet. Atlasstenarna står nu uppradade som sista gren. Den brukar ligga sist, jag är inte tvärsäker på varför men att lyfta, vända och placera de djävulsk tunga stenarna på runt 120-200 kilo på upphöjningarna måste ändå betraktas som det ultimata styrkeprovet. Desutom är det extremt publikvänligt. Det är omöjligt att inte dras med i hejaklacken, vrålandet och applåderandet när man ser dessa monster ta sats, slänga upp runt 160 kilo sten på axeln och hiva upp den ovanför huvudhöjd. Och varför skulle man inte vilja dras med? Särskilt den här gången för här dominerar Martin Forsmark totalt och slutar som den enda tävlande att få upp alla fem stenarna. Därmed säkrar han silvermedalj och en av de tre åtråvärda platserna till WSM - Världens Starkaste Man 2017. Johannes bara behöver lyfta de fyra första för att säkra sin seger i dagens tävling och platsen bredvid Forsmark på flygplanet till WSM 2017, fast det lät trångt. Det får nog bli business class om det ska funka rent praktiskt.
Sverige levererar. Vårt senaste framtidshopp Johan Lijleblad och den urstarke Jocke Gustavsson tar verkligen för sig. Jocke är sjukt nära att sätta den sista atlasstenen och gör extremt bra ifrån sig i Safe Lift där han blir tvåa. Gustavsson slutar på en sjunde plats totalt. Liljeblad , som är nybörjaren i den här historien är enligt egen utsago inte helt nöjd med sin nionde plats, men att vara nybörjare i den här ligan betyder bara en enda sak - att han är strongmanelitens framtid. Hatten av! Forsmarks andraplats är bokstavligt talat guld värd. Det är en fröjd att se den alltid så lugne Forsmark plocka fram en sån okuvlig tävlingsinstinkt när det gäller, vilken idrottsman! I slutet av dagen kan vi trots allt åter igen konstatera detta; ingen rår på Årsjö. Han är egentligen inte skyldig någon någonting i och med att han anordnat hela det välarrangerade kalaset och dessutom bjudit in värsta tänkbara motstånd. Men Johannes är en på miljonen och lyckan och stoltheten han uttrycker efteråt är smittsamt äkta och genuin. Precis som allt annat i den här publikvänliga, medryckande och helt förtrollande sporten.
För det här handlar inte bara om tävlingarna mina vänner. Strongman handlar om urkraft, kamp och att göra det där ofattbara. som ingen tror är möjligt till en vild publiks jubel. Strongman innehåller bokstavligen tonvis av alla de mest basala känslorna, och det måste nästan vara därför stämningen i hallen blir så obetalbar. Här bland helskägg, hårdrock och hårresande styrka samlas gamla, unga, och barn oavsett bakgrund, kön, ursprung kring en minsta gemensam nämnare. Det här är vad jag kallar folkligt – på riktigt. Visst skulle det gå att göra sig snobbig och kalla det hela för simpelt och banalt. Eller så kan man kalla det äkta. Jag väljer det senare.
Strongman och strongwoman är höjden av äkthet. Hur stora, starka och respektingivande de här människorna än är, så har 100 % av de jag mött inom eliten varit ödmjuka och gemytliga, givetvis med en klädsam touch av stenhårdhet. "Är man stark måste man vara snäll" verkar vara den alltjämt gällande regeln. Verkligen inget dumt motto.
Det hela är okomplicerat, det spelar ingen roll om du orkar hundra eller trehundra kilo, bara du gör ditt bästa. Enkelheten i det är välkomnande och som träningsform är strong(wo)man en sån katalysator för självförtroendet att jag inte vill att en enda tränande person ska gå miste om den. För vet ni? Det går faktiskt att träna strongman och strongwoman på sina egna villkor, även fast man inte är något styrkefenomen. Gör man det här på en rimlig nivå utifrån sina föutsättningar så kan all annan så kallad "funktionell träning" vänligen erkänna sig besegrad. Strongmanträning ger överföring till vardagsstyrkan på ett närmast övertydligt sätt och är helt enkelt så roligt och belönande att man gärna gör om det, oavsett om man är duktig eller inte, med en brasklapp, man behöver nog vara en person som älskar att ta i och övervinna smärta.
Nu såhär i efterhand, några dagars reflektion från lördagens Giants Live känner jag mig om möjligt ännu mer säker på det här; Det är hög tid att den här fantastiska sporten med sin unika särprägel och sina föredömliga atleter och eldsjälar får det storskaliga erkännande det förtjänar. Strongwoman och strongman behövs och berikar träningsvärlden, både som träningsform och som idrott. Tyngre än så här blir det inte.
Resultat
- Johannes Årsjö - 62.5 p
- Martin Forsmark - 60 p
- Mark Felix - 51 p
- Terry Hollands - 44.5 p
- Jimmy Paquet - 44 p
- Joachim Gustavsson - 42.5 p
- Benedikt Magnusson - 38.5 p
- Luke Herrick - 37 p
- Johan Liljeblad - 34.5 p
- Will Baggot - 20.5 p
- Antti Mourujärvi - 16 p
Poängräkning: Vinnaren i en gren får lika många poäng som antal deltagare i tävlingen. Varje placering lägre får ett poäng mindre, ner till sista plats i grenen som får ett poäng. Vanligtvis får man 0 poäng om man kan genomföra grenen eller inte orkar ingångsvikten. Alla poäng summeras och högst totalpoäng bestämmer segraren i tävlingen.
