Har du måhända läst, sett eller hört något av mig sedan tidigare så har du förmodligen inte kunnat undvika att jag anser att marklyft är bland det härligaste man kan utsätta sig för. Det finns en basal, nästan djurisk enkelhet i själva konceptet. Där ligger en stång på marken. Lyft upp den. Mer komplicerat än så är det – återigen som koncept – egentligen inte. Rent tekniskt är det såklart väsentligt mer avancerat än så, speciellt om du vill undvika gipsvaggan och rollatorn. Men kärleken till övningen har alltid varit stor, och till min stora glädje har den periodvis också visat sig vara besvarad.
Det finns fler olika teorier om olika individers förmågor att utveckla kraft. En som möjligen vilar blott på basen av så kallad ”bro science”, men som ändå kastas runt relativt flitigt, är den om att man som person antingen är en pressare eller en dragare. Humbug eller ej så har jag aldrig varit stark eller ens det minsta begåvad vad gäller bröstövningar som bänkpress. Jag har trots idogt arbete aldrig fått till det med vinklar, med hävstänger eller med kraftutveckling. Jag är och förblir därmed förbannat klen i bänk.
Däremot var jag redan som spenslig yngling i gymmet hyfsat stark i ryggen. I övningar som sittande rodd kom viktpinnen att rätt snabbt hamna farligt nära golvet, och i T-bar landade det tidigt både två och flera blåa viktkakor. Så ur det perspektivet är jag en betydligt bättre dragare än pressare. Oavsett om det förhållandet ens existerar.
Ingen mark alls – under väldigt lång tid
Snart har jag inte bara innehaft gymkort i 34 år, jag har dessutom använt det frekvent och konsekvent under nästan hela tiden. Jag har böjt, bänkat, rott, curlat och även hävt mig upp i form av både chins och dips. Men marklyft blev det av olika anledningar inte förrän ganska sent i livet. Det mest betydande argumentet till en början var att marklyft inte var något som kroppsbyggare höll på med. Det ansågs inte tillföra rätt sorts muskler, och framför allt inte på rätt ställen. Istället cirkulerade det då, precis som det i vissa läger gör även idag, uppfattningen att man fick bred midja av marklyft. På väldigt många gym var marklyft också en närmast bannlyst övning (true story). Det bullrade, skakade i golvet, och det upplevdes därmed extremt störande med marklyft. Märkligt.
Men det främsta skälet till varför jag själv så länge undvek marklyft är kopplat till mina återkommande ryggproblem. 1995 ådrog jag mig mitt första diskbråck, vilket tvingade mig till månader av vila och enerverande rehab. När jag väl kom igång med gymträningen igen så kändes idén om att prova marklyft inte direkt lockande. Tvärtom fick jag länge ont i ryggen bara av att titta på någon som drog mark. Sedan dess har jag förvisso alltid varit stark i ryggen, men aldrig tillräckligt fräsch för att kunna marka. Förrän nu.
Och som av en händelse är ryggen bättre än på väldigt, väldigt länge. Go figure.
2004 mötte jag en av mitt livs stora kärlekar, nämligen golfen. Som med det mesta jag attraheras av så var jag länge helt uppslukad av det. Av golfklubbor (jag är en materialare), av skaft, av svingen, av puttning, av Tiger Woods och av att titta på golf på nätterna. Hur kul det än var att spela, så var det dock inte särskilt bra för ryggen. Om man inte är utrustad med en sund, mjuk och välskolad golfsving så är den en ganska onaturlig rotationsrörelse. Är man dessutom starkare än genomsnittet och satsar halva kungariket på att försöka bomba bollen till grannkommunen så är golfsvingen rentav skadlig.
Sommaren 2012 var det dags igen för nästa diskbråck. En samling händelser som uppenbarligen konspirerat med varandra samverkade tillräckligt för att skicka mig över kanten. Den här gången var det dock betydligt enklare att komma tillbaka, i alla fall till gymmet. Att svinga en golfklubba kändes dock helt omöjligt, varför jag sköt upp det. Idag – två och halvt år senare – har jag fortfarande inte varit i närheten av seriöst golfspel. Och som av en händelse är ryggen bättre än på väldigt, väldigt länge. Go figure.
När jag mötte Patrik
Under hösten 2012 kom nog det egentliga startskottet för mitt mer seriösa marklyftande. Till en början var målet rehabilitering och att helt enkelt stärka upp ryggen. Det jag noterade var att ryggen aldrig kändes så bra som efter ett markpass. På något sätt fick jag känslan av att den fysiska kraftansträngning ett marklyft innebär sänder signaler till kroppen med krav om mobilisering och stabilisering. Multifider och andra sedan länge närmast förtvinade muskler kunde därmed ruskas igång och tvingas utföra sin uppgift.
I slutet av 2013 käkade jag middag med broder Andreas och vår skäggige kompis Patrik Andersson. Efter oräkneliga maträtter och även fler vinbuteljer än så var det så dags att försöka lösa några av de problem som verkligen förlamar världen. Ett av de mest uppenbara var mitt träningsupplägg. Patriks mening var att det gick att förena styrkelyftsbaserad träning med muskelbyggande dito. ”Cookie” kallades programmet som två veckor senare landade i min inkorg, helt enkelt för att det från början togs fram för en kille som rätt och slätt kallas för ”Kakan”.
Så jag drog igång. Åtta veckor var det utlagt över, och det uttryckta målet var att sätta PB i både bänk, böj och mark (att nå milstolpen 200 kg i marklyft var naturligtvis en underliggande ambition), och jag älskade alla aspekter av det. Jag behövde inte ens tänka själv, eller ens fundera på hur saker och ting kändes. Gör vad som står på lappen. Och bara det. Aldrig maxvikter, men alltid massor av tuffa set.
Den 9:e mars i år var det dags att som Patrik skulle ha uttryckt det mäta köttlinjalen – att maxa. Knäböjen hade helt fått stryka på foten under våren. Diverse vansinnesböjar (8 sekunder ner + 3 sekunder i botten) hade framkallat gnisslande smärtor i högerknät som senare kategoriserades som artros. Halvkul. Men att marka gick finfint.
Dagen D lassade jag för första gången på 200 kg och det kom upp. Då kändes det fastsatt, men när jag idag ser filmen så ser det faktiskt väldigt lätt ut. Samma pass satte jag även upp 120 kg i bänkpress, vilket alltjämt är personligt rekord. Ett par-tre veckor senare lyckades jag få upp 210 i marken. Mest för att jag ville kolla att min tvåhundring inte var ren nybörjartur, men väl på plats så kändes det så larvigt att ägna så mycket energi åt att göra ”samma” resultat. Så två femmor till åkte på.
Andreas är Belzebub
Efter det var jag nöjd. Jag hade nått mitt mål på 200 kg, och hade dessutom ökat bänken med 10 kg via Patriks program. För mig räckte det. Jag hade inget kvar att bevisa, inte ens för mig själv.
Min kompis (?) och i vissa lägen broder (??) Andreas är dock av ett annat märke. Under en lunch googlade han fram att mina 210 kg ”bara” var 15 kg från det då gällande svenska rekordet i mark (+50 år, -83 kg), och därmed drogs den cirkusen igång. Själv var jag försiktigt skeptisk, och försökte streta emot. Men vem är jag att stå upp mot den halvspanska propagandamaskinen när den får upp ångan? Snart var ”min satsning” ute i diverse elektroniska medier, och kort efter hade jag ärvt även ambitionen att ”leka hem det svenska rekordet”. Samtidigt som jag fnissade åt det barocka i allt detta så hoppades jag att det framgick att detta var Andreas brain child mer än mitt eget. Att ingen [(6)] skulle få för sig att jag var inbilsk, stöddig eller det minsta säker på att jag verkligen hade tillräcklig kapacitet.
Samtidigt som detta rullades upp så inleddes kompisdiskussionerna om att göra en skojig lyftardag tillsammans några stycken. Att under ett tillspetsat träningspass prova på att göra de tre lyften i en fuskat semiseriös beklädnad. Under broder Philip Wildenstams dirigentpinne gavs kompisdagen i gymmet namnet Björnbrottarlyftet, och vi fick till och med en egen logga. Och för mig kändes det rent ut sagt skitroligt att dels få träffa alla roliga kompisar, men också att i en lite mer adrenalinalstrande omgivning än när jag är ensam i gymmet verkligen få visa vad jag kan få upp på stången. BBL, som ska genomföras den 24 januari, är alltjämt mitt huvudmål. Fortfarande som rookie, och fortfarande som icke licensierade lyftare.
Den frejdige Josef Eriksson har under resan räckt ut sin hand i att bistå mig med coaching, och med träningsupplägg. Både han och Patrik, och självfallet han med hornen – Andreas – var omgående fast förvissade om att jag hade rekordvikter i kroppen, och därför lät jag mig också övertalas att visa ett än så länge försiktigt intresse för en riktig serietävling strax efter BBL. Vi håller som bäst på att kika på var när och hur det passar, och jag ser faktiskt fram även mot det. Inte minst om det nu ska bli något rekord eller ej.
Delar av gänget i Gävle: Alex, Patrik, Maja, Andreas och Robert. Saknas göra Anders. Han stod nämligen bakom kameran.
”Teknikdagen” i Gävle blev en bal på slottet
I fredags packade vi filmväskan och stack till skogs. Eller i alla fall till Gävle, och till Anders T Bergströms underbara skapelse Fyshuset. Med i bilarna fanns även klassatleten Robert Berg, som var med för att försöka lära sig grunderna i de olympiska lyften, samt Patrik Andersson, som var med för att framför kameran ge mig de sista avgörande tekniktipsen inför de stundande kraftmätningarna i början av nästa år. Patrik har coachat mig från distans och via filmer jag lagt ut, men han hade faktiskt aldrig sett mig lyfta live. På plats väntade Anders med varma öppna armar, tillsammans med sin kollega & livspartner Sara Ghavami. Vi inledde med en intervju med Anders, om Fyshuset och tankarna kring det, innan vi gled in på OL, och hur man lär ut det. Robert blev sedan duvad i ryck på mindre än 25 minuter och gjorde närmast mirakulösa framsteg. Enligt Anders hann Robert på denna knappa halvtimme lära sig vad som annars kan ta upp till en månad.
Därefter var det dags för mig att lämna ifrån mig kameran och rissla om till träningspaltor. Jag skulle marka inför Patriks och Anders kritiska ögon. Tanken var som sagt att nöta teknik. Jag hade ett ganska tufft pass inplanerat den dagen, och på sin höjd tänkte jag mig genomföra det inför kameran – och inför grabbarna. Anders hade dagen innan yrat om att han trodde att jag lätt var god för 240, men jag viftade bort det som artigt snömos.
Personligt rekord med 5 kg, med allt vad det innebär.
Jag värmde upp som jag brukar, dock med tillägget att jag stretchade gluteus en del också. När jag känner mig extra kort i sätet så har jag svårt att komma i rätt position. Några reps bara med stången blev det, 6 reps på 50 kg och därefter6 även på 90 . Grabbarna konfererade tystlåtet och Patrik påpekade att jag hade en tendens att gå upp på tå, varför jag blev beordrad att trycka med hela foten. 130 åkte på, och även 160 efter det. "Där räcker det med tre reps", sa Anders.
Fortfarande var jag i träningsmode. Jag var inte toppad för maxlyft, varken fysiskt eller mentalt, så när de la upp 190 kg på stången kände jag att nu får jag fan koncentrera mig. Lyft över 190 tillhör liksom inte vanligheten. Men även det kändes som papper. Efter lite mummel hade Patrik och Anders riggat om stången. När jag frågade hur mycket det var där så ville de inte berätta det först, men jag räknade det till 215 innan jag klev fram. Personligt rekord med 5 kg, med allt vad det innebär. Patrik och Anders gav mig ett par avgörande råd innan lyftet, om att stången kommer kännas fastskruvad i golvet, men att jag tar det lätt bara jag ger lyftet ett par extra sekunder. Och det var allt som behövdes. Upp kom stången, och lyckan var total.
Jag betraktade därmed dagen som avslutad, och tog till och med av mig bältet, men grabbarna hade större planer än så. ”Två lyft till”, sa Anders medan han och Patrik lade på ytterligare 15 kg. Det innebar att stången framför mig vägde 230 kg , vilket är 5 kg mer än det gällande rekordet. Så det var bara att ladda om. Att spotta ut tuggummit, dra på lite mer magnesium, och hysta på sig bältet. På väg fram till stången blev jag påmind om vikten av tålamod, att inte släppa, att inte ge upp även om stången känns hopplöst fast i underlaget. Och jag fick upp den jäveln. Faktiskt utan några större problem, och det vrål jag undslapp mig i utsträckt läge var inte av ansträngning utan av ren glädje.
230 kg som en baws. Hur mycket mer finns det? Foto: Maja Vieweg
Jag var och är alltjämt enormt lycklig att av att dels getts uppgiften, men också klarat den. När jag tänker efter så inser jag att jag ännu inte failat i mark, någonsin. Den trygghet dessa herrar gav mig under lyften är en ynnest och en extremt stort bidragande orsak till att jag fick upp vikterna. Anders mumlade lite om att han vill ha på 240 också, men jag var klar mentalt. Färdig rentav.
Efter en härlig lunch tillsammans så kom snacket om nya målsättningar upp, och på parkeringen pekade Patrik på modellbeteckningen på min bil och sa: ”Där har du!”. Eftersom jag har en Chrysler 300 så utgår jag från att han skämtade.
En magisk dag var därefter till ända.
REDAKTÖREN LISTAR
Glädjeämnen för dagen
1. Enorm respons från DIG
Både jag och Andreas är överens – all kärlek som strömmar vår väg är ofattbar. Tack för ditt stöd!
2. Nya produkter på gång
Efter sju sorger och minst lika många bedrövelser verkar det nu "snart" vara dags för nyheter i shopen.
3. Underbara medarbetare
Vi är ingen stor organisation, men alla som bidrar till verksamheten är grymma! Tack Jacob, Oskar, Marcus, Sebastian, Marianne, Robert, Sandra, Caroline, Linus, Viktor, Patrik, Carina, Josefin, "Blåöga", Roddy, trupperna i Mali – med flera. Tack!
4. Familjen
Det är lätt att ta de närmaste för givet, så jag vill ödmjukt framhärda: JAG ÄLSKAR ER SOM EN GALNING!
5. Träningen
Marken är avhandlad, men även ett böjpass i veckan höjer smilbanden. För att inte tala om axelpassen, och armpassen, och vadpassen, och...
