Ja? Absolut inget konstigt. Tvärtom, starka tjejer är på rejäl frammarsch. Vi har massor av exempel här på Tyngre, både bland fitnessfolket, tyngdlyftarna och styrkelyftarna, och man kan dessutom väva in hela Crossfit-ligan. Gymmande grymma tjejer är numera vanligt. Fast, ändå inte, tyvärr…
Vi tar mig själv som exempel. Jag är en liten tjej, 155 cm lång och 47 kg tung, men skulle ändå klassas som stark i träningsvärlden. I vissa övningar klarar jag kanske till och med mer än många ”fitness addicts”. Men ser jag ut som en biff? Androgyn, nästan manslik? Nej, jag ser ut som en tjej. Ska man lägga till ordet ”tyvärr”?
Jag kan vandra in på ett gym där det för tillfället vistas endast personer av det manliga könet, fixa med min skivstång och… lyfta. Ändå kan man tro att jag gått rakt in i herrarnas omklädningsrum av blickarna att döma. ”Ska hon vara här, och lyfta?”... Inbillar jag mig? Nej, skulle jag säga. För om sex personer stirrar, för mig rätt obekvämt, på mig under den tid jag klär stången och värmer upp lite, tills det att jag lyfter, så är det något annat... Dessutom tillhör det väl ren hyfs att INTE stirra? Jag är lycklig jag eftersom jag för länge sedan passerat gränsen där jag bryr mig, men många tjejer tar åt sig – på ett negativt sätt. Som om detta inte är en plats lika mycket för dem.
Senast igår besökte jag gymmet, en tid och ett gym jag inte annars gör, där det slog mig hur mycket folk som var där och hur precis alla var män. Inget fel i det. De har ju lika stor rätt att vara där – precis som jag. Jag tog plats bland de fria vikterna. I spegeln ser jag plötsligt en tjej. Hon hämtar ett par hantlar och försvinner. Jag noterar att hon hinner skumma igenom alla människor som är där med blicken, och det finns absolut plats för henne här i gymmet bredvid oss. Därför blir jag lite ledsen när hon går ut igen. Varför gömmer hon sig där bakom vid toaletterna? Hon kan absolut vilja vara ifred, men i detta fall handlar det om något annat. Det var nästan så jag hade lust att gå till henne och säga: ”Kom, kom ut här, det blir jättebra!”
”Kom, kom ut här, det blir jättebra!”
Jag berättade detta för några vänner senare och fick då höra: ”Det finns ju tjejgym…” Are you for real? Ska det snart byggas tjejbiografer och tjejrestauranger? En liten del av mig har givetvis viss förståelse för tankegången bakom detta. Men igen, ett gym bara för ett visst kön, det låter ju som om vi går tillbaka 50 år i tiden… Som om det nog är bättre för oss små tjejer att hålla oss för oss själva.
Det är väl bara roligt att tjejer kämpar med riktig råstyrka? Hur skulle det då vara om en kille blev lite imponerad och faktiskt öppnade munnen? Jodå, det hände tidigare i veckan. Vi pratar om ett riktigt muskelberg, riktigt stark var han, deffad som få! Good for you, tänker jag då, bra jobbat!
Jag lyfter. Han tittar. Sedan kommer han fram och säger att han inte sett en tjej lyfta så tungt och att han faktiskt var riktigt impad. Hatten av, tänker jag! Men fortsättningen var inte lika imponerande. För… jag är ju stark för att ”vara tjej…”. Jaha. Jag trodde man bara var stark? Hur är man då inte stark för att vara tjej? Hur är man stark för att vara kille? Att dra mer än dubbla sin vikt i marklyft är alltså bara starkt för att vara tjej? Jag känner många killar som inte kan dra sin dubbla vikt. Är de då svaga för att vara killar… eller tjejer...? Eller vaddå? Diffust.
Jag har inget emot alla gymgrabbar, det är väl bara kul med alla sorters människor med samma intresse och passion, men vi kan väl jobba mot samma mål allihop? Målet att bli starka och känna glädjen i träningen är roligt! Det som skiljer oss åt på ett gym är vilket omklädningsrum vi äntrar. Inget annat.
Bland vikterna är vi en och samma.
Leddya Reimann är före detta elitgymnast som gillar att träna hårt. Glädje och välmående är såklart fina gratifikationer men det är den riktiga råstyrkan kroppen besitter som är den verkliga moroten för denna 3-barnsmamma.
