Du vaknar med ett ryck, av en välkänd mistlur. Innan du riktigt vet hur det gick till så här du telefonen i handen. Innan du torkat gruset ur ögonen har du redan gillat fem bilder på Instagram och sett två skojiga videos på Facebook. Utan att ens reflektera över det. Det är sedan föga troligt att du släpper telefonen på vägen till toaletten. Det finns ju så mycket du måste hinna med att titta på. Igen och igen. Känner du igen dig? Visst är det läskigt? För jag, precis som du, gör samma sak. Vilket har fått mig att stanna upp och reflektera, få mig att ställa den högst obehagliga frågan: har vi alla förvandlats till robotar? Till skuggor av människor som dag efter dag går vikta över en skärm, utan någon egentlig mening? Ibland får jag nämligen den krypande känslan av att det är just precis så.
Teknik är fantastiskt. Jäklar vad smarta telefoner och datorer har underlättat för oss under de senaste decennierna. Allt är bara en knapptryckning bort. Barn av 2000-talet kommer aldrig behöva uppleva frustrationen av att inte lyckas spela in den nya favoritlåten på ett kassettband från radion. Allt finns ju tillgängligt. Inte heller behöver de slå och leta i lexikon, Google is your friend. Och allt så gott och väl. Eller?
Ja och nej, skulle jag vilja säga. Den här ständiga tillgången, det skapade begäret och kontinuerliga dopaminpåslaget har faktiskt sin baksida. Handen upp alla som kollat Instagram, stängt appen och sedan öppnat den igen utan att riktigt kunna förklara varför. Du var ju nyss där, eller hur? Läskigt är bara förnamnet.
Det är min fulla övertygelse att det faktiskt är viktigt att ha rejält långtråkigt ibland. För, det är ur dessa stunder kreativa idéer föds. Vilket leder mig till en följdfråga: handen på hjärtat, när hade du riktigt tråkigt sist? Sådär vedervärdigt långtråkigt så att klockorna tycks stanna? Svårt att minnas när? Jag också. Varför? Därför att telefonen alltid finns där. Den försätter dig för all del inte i extas, men den jämnar ut det där som annars skulle vara toppar och dalar. Så istället för att ha tråkigt sitter vi bara böjda över den där blåskimrande skärmen. Och glor, utan att reflektera. Som robotar.
Varför läser jag då det här, undrar du? Varför gnäller någon om hur jag och andra använder våra telefoner på en sida som ska handla om träning? Håll ut. Vi kommer till det. Så som jag ser det är träning de flesta av oss gör för att må bra, för att få en hälsa god nog att klara av vad livet än utmanar oss med. Och, vad gäller den fysiska aspekten av träning har vi kommit extremt långt. Vi konstruerar genialiska träningsprogram för optimal muskeltillväxt, rehabar och prehabar och äter mat som om vi vore utbildade kostvetare hela bunten. Men, det andra då? Den mentala biten? Vårt intellekt och vår kreativa sida? Jobbar vi med den? Nej. För vi är upptagna med att gå på autopilot. Att vara robotar. Att befinna oss på sociala plattformar där merparten av innehållet är roliga klipp på folk som ramlar omkull. Fråga dig själv, hur stimulerar det din hjärna? Kan man anse sig ha en god hälsa om kroppen är i topptrimm men hjärnan är som en överjäst deg? Det tycker i alla fall inte jag. Och det är beklämmande att vi håller på att förvandlas till en generation med zombies. Som inte ser världen, som inte utmanar oss själva. För vi är alldeles för upptagna med att dubbelklicka på bilder av vad någon äter till lunch eller ett par fötter vid en sandstrand.
Precis som vi tränar våra muskler borde vi således träna våra hjärnor. Läs en bok! Lägg ett pussel eller vad tusan som helst.
Precis som vi tränar våra muskler borde vi således träna våra hjärnor. Läs en bok! Lägg ett pussel eller vad tusan som helst. Det kan inte vara meningen att så fort vi får ett par sekunder över så ska dessa spenderas stirrandes på en skärm. För, vad ger det egentligen oss i slutändan? Förutom en dopad hjärna som ständigt vill ha mer påslag i form av notiser och rött lysande notifikationer. Är det vad vi ska berätta att vi gjorde för våra framtida barnbarn? "Ja förstår du Gustav, farfar spenderade ett par år med att stirra på en skärm och gilla vad andra ville att jag skulle gilla". Sen vet jag att det finns dem som läser det här som verkligen vill missförstå själva andemeningen med denna text. Som vill få mig att framstå som en galen teknikhatare. Så är inte fallet. Klart vi ska använda våra telefoner. Klart man ska få använda Facebook och allt det där andra. Ibland. Inte dygnets alla vakna timmar. För, då har vi faktiskt förvandlats till hjärndöda robotar. Som aldrig har vare sig tråkigt eller särskilt roligt. Utan bara går på autopilot.
Det är väl sannerligen dags att vi utmanar det där vi har mellan ögonen lika mycket som vi utmanar våra muskler, inte sant? För, som sagt, vad är egentligen en vältränad kropp utan ett dito intellekt? Inget. Så, när du känner att det börjar klia i fingrarna. När du omedvetet börjar känna efter mobilen i fickorna, när du för en stund har några minuter över. Stanna upp. Reflektera. Våga ha långtråkigt. Våga göra något annat än att stirra på din skärm. För, vem vet? Ur den där långtråkigheten kan så mycket fantastiskt faktiskt komma. Utmana dig själv.
Var inte en robot.
