Du behöver inte leta länge alls för att hitta siffror och statistik som visar hur övervikt och inaktivitet (som ofta går hand i hand) ställer till det på allehanda sätt för människors liv och hälsa. Därför tänkte jag ge mig in mediadebatten om barns övervikt som pågått den senaste veckan.
Härmed vågar jag påstå att jag fått med mig 98,4 % av Tyngres läsare, för vi är ju måna om vår hälsa eller åtminstone vår form, right? Det jag skulle vilja göra nu är att plocka in en annan aspekt av det. I vår värld är det så himla lätt att bli miljöskadad, vi pratar om formen, om musklernas utveckling och vår kroppshyddas estetiska för- och nackdelar. Vi tar tag i den där centimetern fett på magen eller låret och suckar tungt, känner oss som Barbapappa trots att det vi jämför oss med är bilder på damer och herrar i tävlingsform och minnen av när vi själva befann som närmast de damerna och herrarna.
Vad vi säger till varandra som vuxna människor är en sak, jag kan tycka att den som ger sig in i leken får leken tåla, och att om samtalsämnen och kommentarer vi stöter på känns obehagliga bör vi försöka ha mål i mun att säga ifrån. Det är gymvärldens lag att lära sig tåla visst raljerande om kropp och kost, men så fort vi pratar om barn och ungdomar så gäller i mitt tycke andra spelregler. Där tycker jag att vi skulle kunna bli bättre på att vakta tungan, utan att för den sakens skull skapa tabubelagda ämnen, går det?
Om alla är rörande överens om att överviktsproblematiken existerar, och att det skulle behövas åtgärder för att komma till rätta med denna... Varför är det då så svårt? Kanske för att vi har känslor och vi har laddat vikt och form med så mycket värde som vi relaterar till vår person.
När man ska attackera problemet på befolkningsnivå verkar det som att reglering av miljön kan vara av godo, då den ständiga exponeringen av utrymmesmat/skitmat vi utsätts för verkar vara den stora boven till varför vi konsumerar mer utav den. Vi kan inte bara "skärpa oss" och bestämma oss för vad vi ska köpa när utbudet är enormt. Och nej, bara för att just DU klarar det betyder det inte att det fungerar på befolkningsnivå, det är inte för att "alla andra är lata" . Vi måste tacka nej till så många frestelser varje dag, varje gång du passerar pressbyråns kanelbulledoftande kaffehörna, varje gång du väntar på att betala dina matvaror i kassan, varje fikarast. "Nej tack, nej tack ,nej tack" . Jag kan inte klandra den som till sist undslipper ett "ja tack". Jacob skriver om det jämt, typ här och här.
Så att fastna som förälder eller lärare med tunnelseendet riktat mot övervikten i sig verkar inte vara något recept på succé.
På individnivå blir frågan genast mera känslig. Hur kan vi tala med barn och unga om vikt utan att göra fatala övertramp? Hur kan vi lägga fram det som fått en sådan erhörd laddning på ett avslappnat vis? Speciellt då det rör sig om de barn och unga som för sitt välmåendes och sin långsiktiga hälsas skull behöver förändra sina kost- och rörelsevanor. De resultat man fick vid en ganska omfattande longitudinell studie besvarar i alla fall frågan om hur vi inte ska göra. För här visade det sig att alla typer av kommentarer om unga tjejers kroppar verkade resultera i både högre vikt och lägre självkänsla hos tjejerna då de blev äldre. Så att fastna som förälder eller lärare med tunnelseendet riktat mot övervikten i sig verkar inte vara något recept på succé.
Det har gjorts fler studier på ämnet, I denna undersökte man t ex viktutvecklingen hos 2 400 flickor varav 58% hade blivit kallade tjocka som tioåringar. Det man såg var att de som blivit kallade tjocka löpte 1,66 gånger högre risk att bli överviktiga som 19-åringar än övriga deltagare. Man kunde även se att risken ökade ännu mer hos de som fått fler kommentarer om vikten än de som fått färre.
En pappas tunga slant rejät i söndags, i alla fall om man håller de här resultaten i bakhuvudet. I sin debattartikel gav han exempel på att vara närmast besatt av sin dotters viktnedgång. Han räknade upp de mest utstuderade sätten att skuldbelägga henne och skapa ett skevt förhållande till mat hos henne, och hävdade därpå bestämt att allt detta gjorde han för sin dotters bästa. En del av er kommer nog läsa och tycka att pappan gör helt rätt, ni har gissningsvis inte varit tjocka som barn eller haft överviktiga barn själva? Och jag kan faktiskt inte låta bli att tycka att de motdebattörer som kallat hans tillvägagångssätt för barnmisshandel har en poäng.
Så vad tusan gör vi då? Hur får vi våra inaktiva barn att vilja röra på sig? Hur får vi dem att äta på ett balanserat sätt? Nog för att man ska vara försiktig med att påstå att man vet saker säkert, men jag har förutom att kolla in studieresultat på PubMed faktiskt varit där själv. Jag har varit den där tjocka dottern, med den oroliga pappan. Det är det många fler än jag som har, så istället för att det ska bli dagens eko på internet så hänvisar jag till en kraftfull comeback som skrevs av Karin Andersson bara någon dag efteråt som för "vår" talan på ett utmärkt sätt.
Min tanke är att alla dessa välmenande föräldrar som i sin oro åberopar kaloriräkning och utseenderelaterat hetsande skulle ha allt att vinna på att testa en lite annan strategi. En mer livsbejakande och avdramatiserande approach skulle kanske vara en smartare strategi. För alla vill vi ju våra barn och medmänniskors bästa väl? Varför inte då prova någonting som funkar?
Jag är benägen att tro att glädje och lust är bättre drivkrafter än höga mål/krav för barn. Inte för att mål/krav per automatik är negativa, utan för att målsättningar som kommer inifrån verkar vara mer lågsiktigt hållbara än de som formats utifrån. Och regelrätt mobbning har sällan eller aldrig gjort någon lycklig.
AAP (American Academy Of Pediatrics) har kommit ut med rekommendationer för hur föräldrar kan bidra till sina barns hälsa och förebygga övervikt, där ingår bland annat att inte uppmuntra sina barn att banta, inte kommentera barnens eller sin egen vikt, att man i så stor utsträckning som möjligt äter gemensamma måltider och att skapa en hälsosam hemmiljö i sin helhet. Detta rimmar väl med både forskningsresultat och vad jag med min personliga erfarenhet tror att jag och andra överviktiga barn hade behövt.
Här kommer ytterligare ett par förslag:
Införandet av aktiv vardag i form av lek, så att man rör på sig för att det är kul, och inte för att man känner sig tvingad då enda syftet viktnedgång. Tidig rörelseglädje tror jag är svaret på mycket. Är saker roliga blir de gjorda, så enkelt är det. Både i skolan och hemmet behöver aktivitet utan prestationskrav integreras och normaliseras.
Chans att utföra skolidrotten individuellt, att spela fotboll och hoppa på plintar tillsammans med atletiska underbarn skapar mest ont i magen och ännu mer aversion mot allt vad "gympa" heter. Hade jag fått jogga i skogen och haft ett gymkort i grundskolan hade min fysiska och psykiska hälsa nog varit mycket bättre mycket tidigare.
Att folk, vuxna och barn inte hela tiden påpekade/pikade min vikt. Jag förstår att det är lättare sagt än gjort, speciellt för andra barn som inte ännu utvecklat något konsekvenstänkande, men ändå. Barn gör som vuxna gör, så om vuxna bara kunde tagga ner lite med att leverera ej ombedda utseenderecensioner i tid och otid, vore det inte toppen?
En kunnig och medveten omgivning som såg till att det fanns vettig mat på vettiga tider. Som inte strikt förbjöd något livsmedel utan som istället betonade att maten till vardags ska ge energi och göra så att jag orkar göra det jag vill.
Vuxna som höll sina egna vikt- och matnojor för sig själva. Prata inte oreflekterat om mat som dålig/bra eller nyttig/onyttig. Det kan vara onyttigt att äta sallad till lunch om du behöver rejäl lagad mat.
Någon som frågade hur jag mådde (!) . Lite äldre barn äter sig i regel inte överviktiga om de mår 100% bra. Speciellt inte eftersom man ju blir retad och häcklad för att man är tjock. Det händer säkert att det sker "av misstag" men många kraftigt överviktiga i alla åldrar äter nog mer efter känslor än av hunger. Sedan påverkar det förstås hungerhormonerna efter ett tag, men man började kanske av en mer emotionellt betonad anledning.
När det gäller barn och unga, påminn dem om att de är älskade oavsett. Nämn hellre en gång för mycket än en gång för lite att deras värde aldrig kan mätas i deras kropp eller hälsotillstånd.
Jag tänker att det borde vara så enkelt för oss som redan är bitna av rörelseglädjen och glädjen i att äta bra att inspirera genom att visa på glädjeämnen istället för att vara raljanta och elitistiska gnällspikar som tänker att föräldrarna, barnen och övriga är lata/okunniga. Det är de inte! Tro mig, alla vet vad de borde göra, men vi har en lång väg tills att alla är beredda och rustade att GÖRA vad de borde göra.
Ingen kan göra allting men alla kan göra något – en passande klyscha i det här fallet.
Så den här veckan tycker jag att om vi ser någon som verkligen skulle behöva äta lite bättre eller röra sig lite mer... Gör någonting konstruktivt! Bjud med hen som lever på Donken på en lunch på ett ställe som lagar mat med bra råvaror eller få med soffpotatisen och testa nån lättsam träningsform som du gillar. Bjud med hela hens familj, ha lite kul! På samhällsnivå måste andra, kraftfulla åtgärder till som vi privatpersoner inte har någon direkt makt över, men i vardagen har vi alla vårt ansvar. Ingen kan göra allting men alla kan göra något – en passande klyscha i det här fallet.
Sprid hälsoglädje i stället för hälsonoja <3
