Fred Hatfield var en elitstyrkelyftare med två VM-titlar och flera världsrekord i meritlistan. Fred kallades även för Doctor Squat. Dels för att han defcto var doktor i idrottsvetenskap, psykologi, fysiologi och motoriskt lärande och dessutom lärare vid flera olika universitet och colleges. Givetvis var också hans faktiska förmåga i knäböj bidragande till namnet. Han slog ett otaligt antal världsrekord i flera viktklasser och vid en tidpunkt var han innehavare av den tyngsta knäböjen någonsin på 460 kg!
Hatfield gillade att lära ut och sprida sin kunskap. Han skrev 60 böcker där många var storsäljare och användes som studiematerial. Fred var även grundare av International Sports Sciences Association. Till allt detta konsulterade Fred även Lee Haney i hans träning för att bli Mr Olympia hela åtta gånger. Hatfield var en av de första amerikanerna som fick åka över till Sovjetunionen för att se hur de tränade, och lära sig deras principer och idéer.
Hatfield var inte bara bra i knäböj, han var en bra styrkelyftare. Han började med styrkelyft under tidigt 70-tal, men han hade en bakgrund i styrka. Han hade bland annat varit gymnast och tyngdlyftare, vilket kunde märkas när han gjorde sina jättelika spänsthopp på flaket. Det första amerikanska mästerskapet han gjorde var 1977, när kom han trea i klass 82,5 kg. Vid nordamerikanska mästerskapen 1979 vann han med en total på 830 kg i klass 82,5 kg. En total som då kunde räcka för att vinna VM.
Det intressanta med att han vann två VM var att han aldrig vann ett nationellt mästerskap. Det som gjorde att han fick delta vid VM var att han var bästa tvåan 1983 och 1986. Sen när det väl var VM hörde han till de av amerikanerna som tappade minst styrka. Som en subjektiv parentes finns det saker som talar för att hans doktorsegenskaper även gjorde sig nytta vad gäller det kemiska.
Fred vann VM i Göteborg 1983 i klass -100 kg. Därefter sitt andra VM 1986 i Nederländerna, då i klass -110 kg. Hans bästa placering vid amerikanska mästerskapen var tvåa och trea många gånger, och det var tack vare hans starka andraplatser som han fick åka på VM. Vid VM 1983 gjorde han och Joe Ladner, som vann Amerikanska Mästerskapen, samma total, men Hatfield var 4 hg lättare.
1986, när Hatfield vann VM för andra gången, hade det skett en förbundssplittring. APF, som står för American Powerlifting Federation som internationellt var WPC World Powerlifting Congress hade sitt första nationella mästerskap. Det gick så lägligt som veckan innan USPF (United States Powerlifting Federation), det då första förbundets nationella mästerskap. APF tog så gott som hälften av alla USPF-lyftare från deras nationella mästerskap och på så vis blev det tunnare i klasserna. I klass -110 fanns och två världsmästare, Fred Hatfield och Dave Jacoby. Jacoby gick segrande ur det mästerskapet, men väl vid VM bommade han ut sig i bänken. Hatfield gick segrande med sin andra VM titel tätt följd av finlandssvensken Samuli Kivi som kom på en andra plats.
Nu vann ju inte Fred några nationella senior/open titlar, men kan ändå vara värt att nämna att han vann Junior Nationals 1982. Då ska man veta att Junior Nationals i USA var, på den tiden, inte nödvändigtvis kopplad till ålder. Speciellt inte i och med att Fred var 39 år när han vann det. Det var kan man säga ett B-SM. Lägre kvalgränser där flera kunde få känna på att tävla mot folk övr hela landet. Sen vann även Fred ett mästerskap som var ålderskategori, inte som junior då utan som veteran. Som 45-åring gjorde han 855 kg i klass –90 kg och vann Amerikanska Mästerskapen för veteraner.
Hans bänk och mark var klart dugliga och höll måttet, med 237,5 kg bänk i klass 110 kg i t-shirt, och 345 kg mark i klass 100. Han gjorde även 347 kg i mark på 111,5 kg. Trots det var det böjen han var känd för. Hans mark ska ha varit bättre, men att han aldrig fick ut det på tävling. Efter de tunga böjarna var han så dränerad på energi att han inte klarade av att hålla i tunga vikter. Enligt egen utsago ska han dragit 825 lbs (375 kg) på träning, vilket inte är jättesvårt att tro då han som oftast missade sina marklyft på greppet. Han är en av få jag kan komma på som böjt fyra gånger sin kroppsvikt genom fyra viktklasser. Jag kan inte hitta att han gjorde det i klass -110 kg, men det inte alls omöjligt. Det mesta jag hittar i klass -110 kg är en 410 kg knäböj.
Marklyft på VM i Scandinavium.
Freds bästa böjar
327,5 kg @ 81,5 kg
375 kg @ 90 kg
400 kg @ 100 kg
460 kg @ 115 kg
När han böjde 460 kg/1014 lbs så var det den tyngsta böjen någonsin, oavsett viktklass. Han hade året innan böjt 457,5 kg/1008 lbs som då var det mesta någon böjt. Dessutom gjorde han 500 kg / 1102 lbs på träning då han bad träningskamraterna dra fram ställningen så han slapp utgångsmomentet i knäböjen. Detta ska ha hänt i samtidigt som han var som allra starkast och levererade sina +450-kilosknäböjar. Det här var innan monoliften tillkom på 80-talet.
Det är ju värt att komma ihåg detta gjordes utrustat, men inte alls med det materialet vi har idag. Bara genom att se på videos hur de kunde röra sig i dräkten och med lindade knän ger det en ide om hur mycket (eller lite) utrustningen gav. Hatfield var hjärnan bakom tränings metoden C.A.T – Compensatory Acceleration Training, på svenska den rappa benämningen kompensationsaccelerationsträning. Enligt Hatfield så är C.A.T den överlägset bästa metoden för att utveckla kraft. Du kan träna upp explosivitetsstyrkan kombinerat med den absoluta styrkan maximalt. Det man ska kompensera för är dina svaga ytterlägen, där du befinner dig i sårbarast vinklar. I styrkelyft innebär det botten av alla lyft, detta då givetvis förutsatt att du inte har en undermålig teknik. Även om du missar ett lyft halvvägs och det inte sker ett uppenbart fel på vägen, så är det starten som avgör om du kommer klara det eller inte. Ju högre upp vi kommer i lyftet, desto bättre position och vinklar kommer vi in i. Så hade vi bara träna halva lyft hade vi ju lyft mer. Så det du vill göra är ta i med allt du äger och har från botten av dina lyft. Det låter ju ganska självklart, men är det långt ifrån. Detta ska ske på alla vikter, inte bara de absolut tyngsta. Tänk på det nästa gång du tränar och är över 50% av ditt 1RM. Ladda full kraft ska du få se hur lätt det kan kännas.
Hatfield ville lägga in C.A.T specifikt i träningen ungefär mitt i ett en satsning mot en tävling. Först kunde det vara några där du bygger en grund, lite lättare vikt med fler reps. Sen tyngre träning följt av då C.A.T som sen följdes upp av annat. C.A.T då var mer specifikt vikter som kunder sträcka sig upp till 80% där seten låg mellan 6-8 och repsen mellan 1-3. Den här typen av träning blev väldigt vanlig och är än idag. Dock kan de gå under andra namn. Andemeningen av den här träningen har också populariserats genom Westside Barbell där de har sina så kallade Speed/Dynamic Workouts. Även första mannen att dra 1000 lbs / 454 kg i marklyft Andy Bolton, gjorde det känt att dra explosiva marklyft på moderata vikter för explosivitets styrka. Sen kanske flera på senare tid har det som ett återkommande element i sin träning veckor vis istället för månadsvis.
Hatfields bästa resultat på tävling:
Knäböj: 460 kg – 80-tals dräkt och lindor
Bänkpress: 237,5 kg – Klassiskt
Marklyft: 347,5 kg – 80-talsdräkt
Total: 992,5 kg (Bästa lyft total 1045 kg)
