2016. Kommer ni ihåg det?
Det kanske sämsta året sedan Digerdöden röjde som värst genom Europa. Prince dog. David Bowie likaså. Kriget i Syrien tvingade miljoner människor på flykt. Och sen, ja sen dog Allan Rickman också. Professor Snape liksom. Jag vet att jag tänkte då att nu, ja nu kan det inte bli värre.
Då dog Muhammad Ali och britterna röstade sig ur EU.
Ja, när skitåret 2016 äntligen var slut var det nog många av oss som drog en lättnadens suck.
Entré 2020.
Jag behöver väl knappast dra alla grejor med det här året, som inte ens kommit halvvägs hittills, som har varit abnormt jättesämst? Trump. Covid-19. Trump. Och så George Floyd. Gillar man vid sidan om det crossfit, ja då tangerar och överträffar nog 2020 till och med skitåret 2016.
Få är det också som har fått träna som de vill. Gymmen stängde, två miljoner influencers på nätet gjorde hemmaträningsvideos a la bänkpress med teve och kast-med-liten-soffa för att inspirera.
Vilket bara gjorde alla ännu argare. Sällan har uppdämd träningsabstinens varit så nära att explodera sönder huvudet på mänskligheten.
Så här står vi nu. Luggslitna med mindre definition kring våra hårt förvärvade muskler. Hukar oss inför vad som komma skall.
För visst känns det som så? Som att nästa elände bara väntar på att få brisera. Ett flygande tefat som i Independence Day eller varför inte Godzilla? Eller Godzilla som flyger ett tefat. Inget skulle förvåna oss längre.
Tänk om vi kunde vända på det lite? Oavsett om världen tänker fortsätta leka hela havet stormar.
Fundera lite över hur du, faktiskt, tänker annorlunda idag jämfört med för sex månader sedan. Jag kan bara tala för mig själv, men visst är det väl som så att perspektiven skiftat? Plötsligt är det ganska självklart vad som betyder mest. När vi inte får träffa våra nära och kära som vi vill, ja det är då vi inser hur mycket de faktiskt betyder för oss. När vi inte får svettas på gym och i boxar som vi gjort innan, då tänds passionen tusenfalt.
Vi inser att den där afterworken över Zoom, Skype eller Google Meets inte alls är samma sak som när vi ses i kött och blod. Att maxa framför en kamera kan vara en smart lösning, men det är inte samma som inför publik.
Stanna upp.
Kontemplera över det. För genom att 2020 gått in för att vara det sämsta året vi någonsin sett har vi också fått en möjlighet. Ja, jag vet att det stinker av ”glaset är halvfullt”-mentalitet. Men ändå.
Håller du inte med?
Den här plötsliga avstanningen, avbrottet i allas våra liv kan faktiskt bli en språngbräda mot något bättre. Vi som sällan har tid att stanna upp för att reflektera har nu kunnat grunna över vårt liv, hemma på soffan. Vi inser vad som faktiskt är viktigt.
- Våra medmänniskor.
- Kompisarna vi saknar från gymmet.
- Mamma och pappa som vi inte får krama om därför att de befinner sig i riskgrupp.
- En morfar eller farfar som inte kan få besök på ålderdomshemmet.
- Gruppassen med det där gänget du kan hämta så mycket energi ifrån.
För, tro det eller ej, 2020 kommer också blåsa över. Precis som 2016 gjorde. Och när det så har gjort, ja då har vi faktiskt en möjlighet att skifta lite på perspektiven. Vi kanske inte måste resa jorden runt, springa i affärer och shoppa och gå på jättelika konserter? Även om det såklart är fantastiskt kul.
Kanske är lyckan något så enkelt som att få vara med sina nära och kära. Att få lyfta skrot och svettas tillsammans i all enkelhet? Är inte det vad som utkristalliserats i denna kris? Vad som faktiskt är viktigt och vad som inte är det?
Att less är more.
Således kommer jag fortsatt hata 2016 mer än 2020. Det tog massor av mina favoritartister och försvann med en bitter eftersmak. Men, det gav inget mer. Och hur totalt värdelöst 2020 faktiskt än verkar just nu så har det, paradoxalt nog, fört oss närmare varandra. Och just det tycker jag vi ska anamma och fortsätta med.
Jag ska fylla 2020:s andra hälft med att lyfta mer skrot och skratta med dem som betyder mest.
Hoppas du får göra detsamma!
Photo by Anne Nygård on Unsplash
