Med ungefär lika stor del ångest som jag varje senvår går och väntar på pollenchocken, inväntar jag de där klassiska tidningsrubrikerna. Ni vet vilka jag menar, de där som får det att snurra till i huvudet och frammanar svettpärlor i pannan, trots att det bara är sju plusgrader ute. Perfekt strandkropp på två veckor - så gör du! eller Knepen som ger dig tvättbräda på en sekund!. De är lika säkra sommartecken som Sven-Ingvars på radio och nybakade, ölstinna studenter som vacklar hem i gryningen.
För det ger mig faktiskt ångest att se eländet. Inte studenten då, de brukar vara rätt kul att observera, utan de där rubrikerna. Inte för att jag för egen del känner mig missnöjd med min kropp, utan för att jag vet hur många människor där ute som faktiskt knappt kan tänka sig att åka till någon strand. Vars värsta mardröm är att visa sig halvnaken inför andra. Som trots tjugofem högsommarvarma plusgrader vägrar söka svalka där det kan finnas någon som ser dem. Hur sjukt är inte det? Hur j-ä-k-l-a vrickat är det inte att det fortfarande är såhär, år 2017? Att vi inte kommit längre? Vi kan skicka folk ut i rymden, bygga elbilar som susar fram längst våra vägar och forska fram kärnlösa vattenmeloner. Men, trots alla dessa framsteg så finns det fortfarande människor som inte vågar gå utan t-shirt bland andra. Enkom av den anledning att de rådande normerna säger att de här individerna bör skämmas över sin kropp. Sånt ger mig inte bara ångest och kallsvett, det gör mig rasande.
Vissa tjejer känner sig för muskulösa. Andra killar upplever känslan av raka motsatsen, de känner sig för små. Många, män som kvinnor, tycker att det finns lite för mycket fett på kroppen. Några andra har komplex över för stora/för små ben/armar/lår/rumpa – you name it. Och samtidigt som alla dessa fantastiska individer går runt och oroar sig för struntsaker så fortsätter media spä på eländet. Braskande rubriker blandas med foton tagna med de mest optimala förutsättningar. Bilder som vi alla ser. Bilder som våra barn också bevittnar. Och samtidigt trendar hashtaggen #beach2017 överallt. Såhär ska det väl för bövelen inte vara?
Är det inte dags att vi avlivar det här med beach nu? Och jag menar då givetvis inte att ingen ska få gå till stranden. Nej, jag syftar såklart på raka motsatsen, stranden ska vara en plats för alla oavsett hur man ser ut. Vare sig man har en kropp som Arnold eller Pavarotti som Annie Thorisdottir eller Susan Boyle, så ska man banne mig ha den fullaste rätt att känna sig stolt över den man är! Här tror jag vi alla kan hjälpas åt, genom att helt enkelt landa i en enda förträfflig tanke. Den är lika enkel som den är sann och lyder: du duger som du är. Punkt och slut, vare sig mer eller mindre. Vill du bättra på kroppen inför sommaren, jamen så gör det då! Kör utav bara tusan. Men, och det här är viktigt, det ska i sådant fall vara helt och enkom för att du själv vill det. Om du innan du såg någon sådan där töntig beachrubrik var helt och hållet nöjd med din kopp, men sedan började vackla då du såg den, ska jag ge dig ett tips. Köp tidningen och bränn den på närmsta säkra plats. För allt det där är bara skit. Strunt.
Sommar och sol ska vara så långt ifrån ångest och kallsvett det går. Vi lever trots allt på breddgrader som kan vara högst nyckfulla vad gäller hur mycket sommar vi får. Ibland är sommaren tre härliga månader, ibland tre dagar. Tids nog sitter vi alla där i snålblåsten vid någon busshållplats och fryser om rumpan, med gråa skyar och två minusgrader omkring oss och försöker minnas den sommaren som kändes som den skulle vara för evigt. Lika hastigt som den kom var den dock förbi. Och vill du, när du sitter där, minnas en sommar där du bestämde dig för att vara nöjd med den du är, eller en där du valde att lyssna på hur någon gammal dassig tidning tycker att du ska se ut?
Det valet är i min bok i alla fall tämligen enkelt:
Fuck ångest.
Fuck kallsvett.
Fuck Beach 2017.
Du duger som du är. Punkt.
