Ibland kan jag tycka att det är lite orättvist, det här med att leva i Sverige. Missförstå mig rätt, det här är ett fantastiskt land på nästan alla vis som finns. Vi har friheten att säga vad vi vill, att få en fin utbildning och att leva våra liv som vi tycker passar. På så vis finns det nog egentligen få länder som kan mäta sig med oss. Men, på en annan punkt kan jag ibland känna att det skaver lite i mig. Och det är det här med avundssjuka och framgång. Ni får säga vad ni vill, men enligt mig är det ingen myt, det här med den svenska avundssjukan. Och den är sannerligen inte vacker att beskåda alla gånger.
När man betraktar fenomenet framgång från sidlinjen är det på det hela taget rätt konstigt att det finns få saker som kan reta sådan gallfeber på människor, som någon annans lycka och välgång. Köper grannen en alldeles ny Tesla är inte glädjen för att någon annan är glad den instinktiva reaktionen hos de allra flesta. Snarare då tvärtom, inte sant? Titta där, Berit! Nu har Stefan köpt en ny bil! Röd är den också, så att den ska synas så mycket som möjligt! Det duger förstås inte med en beige Volvo, som vi andra har?! Och berättar Stefan sedan att familjen ska åka till Spanien över höstlovet så springer Berits man in till datorn för att boka en resa han med, men då ännu längre bort. Bara för att sedan triumferande kunna utbrista att visst är Spanien fint, men såhär års ska man faktiskt åka till innersta Mongoliet, det vet ju alla.
Vilket för mig osökt in på området vi kallar träning, ett ämne som verkar vara lika mycket en vattendelare som Stefans röda Tesla. För, precis som nya bilar verkar det på något vis vara som så att just det här med den egna träningen är något som kan provocera något alldeles oerhört. Varför tränar du så mycket? Måste du äta det där varje dag, det måste vara tråkigt? Men varför ska inte du ha en bulle då, du som tränar jämt? Listan kan göras milslång, men jag tror ni är med på hur jag menar. Fenomenet som sådant är för all del inte lika markant som förr, eftersom allt fler upptäcker det fantastiska i att röra på kroppen, men det finns likväl ändå kvar. Och vad kan det egentligen bottna i, annat än dåligt samvete och avundssjuka? Därför tror jag att det är dags att vi en gång för alla rätar ut de här frågetecknen, så vi slipper kommentarer om träningsmängd, kvarg och bullfika.
Så här är det: jag tränar för att bli bäst. Mer än så är det faktiskt inte. Och jag vet att en del som läser det här har blivit lika provocerade som en sverigedemokrat framför en moské blir nu, men låt mig fortsätta innan ni kryssar ned fönstret. För jag tror nämligen att människor i största allmänhet förväxlar det här med att vilja vara bäst med att tro sig vara bättre än alla andra. Och det är sannerligen inte samma sak. Dessutom ska det tilläggas att jag tränar för att bli mitt bästa jag. Det betyder således inte att jag ämnar bli bäst i världen. Jag vill bara bli så bra jag själv kan bli. Och eftersom jag har den målsättningen genomsyrar den mycket av det jag gör i mitt liv, som bland annat kostval, antal träningspass i veckan och att jag allt som oftast tackar nej till den där bullen. Men, inget av det här är ett dolt sätt för mig att berätta för dig att jag anser mig vara bättre än du. Och det är där många får saken om bakfoten. De blandar ihop begreppen. Att jag eller någon annan dyker upp på jobbet i arla morgonstund, med träningsväskan över axeln, är inte på något vis ett hån mot de som valde att sova istället. Således borde det heller inte vara så extremt provocerande, som det ibland verkar vara.
Att någon annan blir provocerad av det jag eller du gör är faktiskt, ursäkta min franska, deras jävla problem.
För, någonstans i allt det här lurar den där Jante. Samma svarta får som dyker upp när grannen åker utomlands och du får stanna hemma. Om inte en viss individ lyckats med det den tagit sig för i livet, ja då ska minsann ingen annan heller få göra det. Ingen ska få för sig att sticka ut, vara framgångsrik och dessutom, Gud förbjude, vara stolt över det. Återigen, min jakt på mitt bästa jag är inte kritik mot alla andra. Att någon annan blir provocerad av det jag eller du gör är faktiskt, ursäkta min franska, deras jävla problem. Vi ska inte behöva smyga med det vi gör, därför att det finns en klick med människor som upplever strävan och framgång som något provocerande. Om dessa människor vill hänga med Jante som sin bästa vän så är det givetvis deras sak. Men jag vill kunna glädjas över min egen framgång, lika mycket som jag kan vara glad för Stefans nya bil. Är ni med? På lite finare svenska brukar det heta att man blommar inte mindre, för att någon annan blommar bredvid. Det tror jag är något som många behöver ta i åtanke.
Mer rörelseglädje åt folket!