Härom veckan gjorde jag en wod som b la innehöll 100 pullups. Det var kul, i alla fall på sitt egna lilla makabra sätt. Flåsande på golvet gick det dock upp för mig att mina händer inte tyckt det var lika roligt. En brännande, begynnande smärta som dunkade likt ett trumsolo taget ur en technolåt från 90-talet, började göra sig allt mer påmind. Med en stigande fasa tog jag av mig mina grips, och synen som mötte mig var närmast att likna vid köttfärs.
Pisksnärtarna?
En aning ledbruten lutade jag ryggen bakom mig och funderade. Det här gjorde ont, som crossfot ibland gör. Men, fanns det något som gjorde mer ont än uppfläkta händer? Det visade sig att så var fallet. Jag kunde komma på ett antal saker till som gjorde minst lika, eller fantastiskt mer, ont. Det här är en lista av alla de sakerna. Något att kontemplera över nästa gång du gör dig illa i boxen. Det finns alltid (nästan i alla fall) något som gör ondare än det du känner just nu.
Där står du och tragglar doubleunders. Det här börjat lossna tycker du. Du är visserligen ingen Rocky ännu, men jäklar i mig om det inte kommer så sakteliga. Därför har du nu ett coolt hopprep. Ett riktigt, med stålvajer och allt. Inga halvmesyrer här inte. Du hoppar och hoppar och så plötsligt: smack! Du trasslar in fötterna i vajern och funderar en millisekund över vad som hände. För, det är ju det jävliga med piskrapp från doubleunders. De känns inte direkt. Det är lite som om kroppen måste få acceptera det som just hände. Att du snärtade dig själv med en stålvajer. Frivilligt, dessutom. Sen kommer smärtan. Distinkt och direkt. Som en snöboll i skrevet. Det svider och bränner och dina tankar går till stackare som Jesus och Spartacus som behövde genomlida sådant här. Fina ärr får du med, som grädde på moset. Alltid något.
Boxhoppen?
Att hoppa jämfota upp på en låda borde vara en av de mest simpla sakerna inom crossfit, kan man tycka. Hoppa, landa, det är liksom inte så mycket mer. Men oj så man bedrar sig om man underskattar dessa Satans rektangulära medhjälpare. Frågan är om boxar inte orsakat fler underbensskador än Stefan Schwarz. För, ju tröttare man blir, desto mer tycks dessa boxar anta formen av ett litet Mount Everest. Med väldigt oförlåtande, hårda kanter. Och likt med doubleunders så smäller det plötsligt bara till. Graciöst likt en flodhäst på en isgata rumlar du ned på backen, med den fasansfulla insikten att det här nog inte gick så bra. Och det gjorde det med all säkerhet inte. Med tusen procents säkerhet lär du ha ett maffigt sår värdigt att vara stand-in-skada i nästa Hajenfilm. Förtvivlat ont gör det också. Lite som om en trekant har hälsat på inne i ditt smalben, vilket också råkar vara fallet. Om du får ett par stygn kan jag bara gratulera: crossfitare världen över kommer nu kunna se dig komma gående på 100 meters avstånd. I samförstånd kan ni sedan nicka när ni passerar varandra och ser era sargade smalben. Du med? Japp.
Mjölksyredöden?
Det här är ju egentligen ingen skada, per se. Inte fysisk i alla fall. Mentalt är det en helt annan sak. För, få saker kan lämna sådana mentala ärr som riktiga mjölksyrefester. Tänk efter, du kommer nog inte ihåg vad alla dina ärr på kroppen kommer ifrån. Ändå har de inneburit skador. Men, tänk på otäckheter så som "Fran", "Kalsu" eller varför inte klassikern "50 kcal på assaultbike for time". Hur många fick kalla kårar bara av att läsa det där? Handen upp. Precis.
För det är ju något särskilt med att pressa sin kropp till den allra yttersta gränsen. Hela ditt väsen skriker av smärta och rent krasst har du genom ditt fysiska arbete förgiftat dig själv. Laktat, alltså gammal hederlig mjölksyran, skjuter i höjden överallt i kroppen. Och dina muskler får inte tillräckligt med syre. Det är vad som händer när du ligger i en pöl på golvet och inte kan hitta någon position som hjälper. Du vrider dig till höger och vänster, ställer dig upp, sätter dig på huk och andas som en Sverigedemokrat som tvingats bevittna ett böneutrop från en minaret. Hur du än gör, gör det fasligt ont. Överallt. Mjölksyredöden. Den som kan lämna psykiska men för all framtid. Frågan är om inte den är allra mest hemsk av allt?
Det finns betydligt fler saker som gör ont i crossfit, men det här är nog ändå min topp tre. Det, och så uppfläkta händer förstås. Ändå finner jag ständigt någon njutning i att späka mig själv. Kanske bor det en liten masochist i oss alla crossfitare? Måhända är det liksom som så att vi älskar att göra oss illa. För då känns allt lite mer på riktigt. Lite mer hardcore. Eller så är vi bara lätt störda individer.
Vad vet jag.
