Många är det som funderar över framgångssagan crossfit. Andra sporter sneglar avundsjukt på hur antalet crossfitutövare stadigt ökar, år efter år, medan storföretagen Reebok och Nike gnuggar händerna över hur antalet skor som säljs ständigt slår nya rekord. Vad beror det här på? Hur kunde det bli såhär, att en liten idrottsform som från början egentligen bara utövades av en man och hans adepter, tar världen med storm? Att den syns på bästa sändningstid på de stora sportkanalerna?
Är det den snabba vägen till den ultimata kroppen? Högexplosiv träning som får fettet att rinna av människor likt vatten på en gås är onekligen bra reklam. Särskilt i konkurrens med konventionella träningsformer så som löpning och hederlig gymträning kan crossfiten te sig som ett lockande alternativ, i en tid när resultaten helst ska infinna sig i samma stund som de föds i tanken. Men, jag tror inte svaret till framgången finns här.
Inte heller kan framgången skönjas i ovan nämnda massmediala utrymme. Visst, många blir nyfikna när de ser det närmsta vi kan komma mänskliga superhjältar så som Kara Webb och Josh Bridges utföra fantastiska saker på teve. Men, en sådan hype skulle snabbt dö ut om det inte fanns något bakom kulisserna. En fin yta räcker bara en bit på vägen, aldrig enda fram. Så, vad är då grejen?
Gemenskap. Smaka på det ordet. För en del av Er går kanske tankarna till kommunism eller rödvinsvänstern, andra tänker måhända på släktmiddagar som aldrig tycks vilja ta slut. Men, begreppet gemenskap är något oerhört kraftfullt, oavsett vad man tycker om det. Särskilt i dessa tider, när allt mer går mot det ensamma och individuella. För tänk, förr kunde människor spontant börja prata med varandra både här och där. Men idag gömmer sig de allra flesta bakom hörlurar och skärmar. Spontana försök till samtal brukar således misstänkas komma enkom från psykiskt sjuka och/eller missbrukare. Det passar måhända många, men långt från alla. Detsamma gäller faktiskt även gymmen, eller andra platser där träning utförs. De allra, allra flesta går dit, gör sin grej och går sen därifrån. Sällan eller aldrig efter att ha pratat med någon eller tagit del av någon gemenskap. Det ligger liksom inte riktigt i den svenska naturen.
Det brukar skojas med crossfit, om hur det mest kan liknas vid en sekt där alla utövare är nästintill hjärntvättade fanatiker som inte kan prata om något annat än sin sport. Det är också argumentet som de största kritikerna brukar häva ur sig: "du kan väl inte träna det där, de är ju tokiga fanatiker!". Inte nog med att detta påstående givetvis inte stämmer, genom detta felaktiga antagande så missar man enligt min mening den enkom största fördelen med crossfit. Det som fortsätter att locka människor i mängder, år efter år. Just gemenskapen – communityn kallad på crossfitska.
Få saker, kanske till och med inget annat är så kraftfullt som att få känna sig delaktig i en grupp. Titta på politiska grupperingar genom tiderna, titta på människorättsrörelsen och den kvinnliga kampen för rösträtt. Allt detta har tagit sin kraft ifrån människor i grupp, som har känt sig delaktiga i någonting större än de själva. Där har de hittat gemenskapen, likasinnade med liknande bakgrund som de själva.
Nu säger jag inte att crossfit är en människorättsrörelse, eller för den delen något som är större än individen som sådan. Men, den hämtar sin kraft ur samma källa. Nämligen det att den lilla människan hittar en grupp där den snabbt känner sig som hemma. Där i ligger crossfitens hela styrka. Glöm snabba resultat, flashiga kläder och bombastiska dokumentärer på Netflix. Framgången finns helt sonika i communityn. Att vem som än kliver in i en crossfitbox någonstans i världen direkt kan vara en del av något större. Crossfitens utövare har dessutom varit extremt duktiga på att odla denna ädlaste del av sin sport. Man peppar varandra under träning vare sig man råkar vara på elitnivå eller kör sitt allra första pass. Genom skalade varianter på övningar kan alla individer vara med på samma pass. Glöm avancerade pass, elitpass eller dylikt. Alla tränar samtidigt och det är detta som svetsar samman sportens utövare till något som mest kan liknas vid en enda stor familj. En plats där alla får plats, helt enkelt. På många sätt är detta något unikt. Och där ligger således en av de största anledningarna till crossfitens framgångssaga. Människor hittar hem i en annars mycket kall och karg värld.
Så var det även för mig. Ta bort magnesium, slamret av vikter och flåsande andetag. Kasta alla neonfärgade tischor i smutstvätten och käka upp den sista skeden jordnötssmör och vad finns då egentligen kvar? Allt, skulle jag vilja hävda. Mina crossfitbröder och systrar finns alltid där. Vi har delat blod, svett och tårar tillsammans. Vi har våndats över vad Dave Castro ska plåga oss med i nästa Openworkout och vi har jämfört våra sargade händer. På så vis har vi skapat vår community. En familj av tokstollar som älskar när lungorna blöder av ansträngning och kroppen skriker av ångest. På så vis har vi svetsats samman. Där i ligger hela styrkan. I gemenskapen.
Mer rörelseglädje åt folket!
