Det är ju onekligen som så att man brås på den sport man utövar. Fotbollsspelare duttar och trixar med allt som är något så när runt, golfare provsvingar i tid och otid medan löpare klockar sig själva mellan lyktstolpar. Det går liksom inte att undvika. Det var samma fenomen för mig när jag uteslutande ägnade mig åt bodybuilding. Jag curlade läskflaskor på Ica Maxi och övade poser framför varje spegel jag råkade passera. Du känner säkert igen dig, eller hur? Jag hoppas det i alla fall, för annars är det nog en rätt dyr terapiräkning som hägrar vid horisonten. Oavsett vilket så har denna mentalitet följt med mig i mitt byte av sport och jag är fortsatt lika rubbad som jag alltid varit. Hur då, undrar du nu? Låt mig berätta.

Allting är en AMRAP, allting går att göra FT

För den oinvigde är begreppet AMRAP crossfitska för As Many Rounds As Possible. Således så mycket arbete som möjligt inom en viss tidsram. Och den mentaliteten har smittat av sig på min vardag. Allting går nämligen att räkna i AMRAP:s. Hur mycket koffein kan man egentligen dricka på en dag? AMRAP. Hur berättigar man på bästa möjliga sätt att äta en hel chipspåse själv? AMRAP. Vill man riktigt flippa ur så kan man med fördel blanda in begreppet FT också, som står för For Time. På så vis kan allting bli en tävling. Vem skottar uppfarten snabbast, du eller grannen? FT! Kan man verkligen följa upp den där påsen chips med en bunke glass också? Klart man kan, bara det är FT. Således lever jag just nu i en uppsjö av förkortningar. Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt.

Visst kan man spela crossfit här?

Visst har vi sett improviserade fotbollsplaner på de mest märkliga av platser? Några tröjor som målstolpar och så kan det spelas i stort sätt var som helst. Detsamma är det med att utöva crossfit. För, vart jag än beger mig så tycker jag mig se möjligheter att utöva min sport. Tag-själv-lagret på Ikea till exempel, handen upp alla ni som funderat över om det inte skulle gå att göra muscleups där. Som landstingsanställd har jag vidare mången gång stått och betraktat rör och ledningar i taket på sjukhuset. Borde inte de hålla för att göra pullups i? Visst kan man gå på händer till fikarummet? Världen blir helt enkelt en enda stor lekplats, där allt och inget går att använda som träningsredskap. Att det ibland kan se konstigt ut att man som en vuxen man klättrar omkring bland Klippansofforna i lagerhyllorna på Ikea är bara smällen man får ta.

Modemedvetenheten

Under mina gymnasieår var jag, tro det eller ej, aspirerande estet. Att jag sedan inte blev någon ny Persbrandt är en fråga för ett annat forum, men det fanns en sak jag tog med mig därifrån. Nämligen hur de som studerade danslinjen gick klädda. Som yrväder dök de upp i ett virrvarr av knästrumpor, mjukisbyxor och benvärmare, med linnen som satt på sniskan. Alla vi andra ickedansare tyckte, minst sagt, att de var en skara udda fåglar, de där dansanta filurerna. Men, som trogen crossfitare har det nu gått upp för mig att jag har blivit en vuxen variant av de jag då tyckte var aningen märkliga. För den lilla modemedvetenhet jag tidigare hade har försvunnit som ett hastigt sommarregn. Får jag välja går jag helst alltid klädd i mjukisbyxor eller tights, hoodie eller någon reeboktischa. Bara att se ett par jeans får det att krypa längst med ryggen på mig. Skjortor som spänner över ryggen eller vanliga skor är något jag skyr som pesten. Jag vill helt enkelt gå klädd som om jag vore på väg till boxen oavsett om jag ska på en familjemiddag, bröllop eller begravning. Funktionell träning innebär helt enkelt funktionella kläder, oavsett om det gör så att man ser ut som en övervintrad estet, eller inte.

Det mesta slutar vara jobbigt

Tom Hanks spelade en gång en man som på grund av en flygplansolycka tvingas leva på en öde ö i flera år. När han sedan till slut kommer hem har han, förutom ett föredömligt skägg, helt andra perspektiv på sitt liv. Bara det här med att kunna slå på lampan för att få ljus är egentligen något fantastiskt. Lite så är det med saker som för mig tidigare var jobbiga. För, sedan jag började med crossfit har jag fått lite andra perspektiv. Jag menar inte att jag fått Tom-Hanks-På-Öde-Ö-Perspektiv, men åtminstone något som liknar det. För, har man gjort ”Murph” i tjugosjugradig värme så är det inte längre lika irriterande med pensionärer som kör bil, tro det eller ej. Har man nästan dött av att genomföra ”Kalsu” känns ingen mellandagsrea i världen ansträngande längre. Om du inte tror mig, så testa själv.

Men, undrar du nu, är det inte rätt jobbigt att bli såhär knasig? Att koppla tumlås på sju påsar med mat samtidigt och se hur långt man kommer innan musklerna ger upp? Att ständigt vandra runt i för stora, bylsiga kläder som är vita av överflödigt magnesium. Nej. Det är inte jobbigt. Det är precis tvärtom. För, det här är min brinnande passion. Det bästa jag vet. Och då kan jag gott leva med att bli lite rubbad på köpet.

Mer rörelseglädje åt folket!