Jag ska redan i denna inledning medge att jag förstår att det ämne jag kommer beröra är aningen minerad mark. Eller nej, stryk det där. Det räcker nog inte för att beskriva dynamiken i det hela. Snarare är det som så att jag ger mig ut på ett minfält där rabiessmittade hundar med getingbon i svansen springer runt. Det må så vara. För ibland måste känsliga ämnen beröras. Även om det innebär att man bli både getingstucken, biten i benet och sprängd i småbitar. Samtidigt.
Nå. Till sak då. För ett par år sedan kom epitetet ”fat shaming” på tapeten. Befogat dessutom. Förenklat innebär detta att en del individer ser det som fullt legitimt att driva med överviktiga, bara just av den enkla anledningen att de är överviktiga. Det kan skrattas åt personer med svår övervikt som tar sina första stapplande steg in på ett gym, åt andra som faktiskt inte anser sin övervikt som ett problem utan snarare känner sig vackra som de är, och så vidare och så vidare. Horribelt är bra förnamnet, vilket de allra flesta av oss utan att tveka skriver under på. Fat shaming är tyvärr en biprodukt till allt det positiva som internet ger. Visst, det har dessvärre drivits med överviktiga sedan länge tillbaka. Men med internet blev detta mer ett fenomen än det varit tidigare, vilket också skapade debatten. Och det var bra. En hel del kampanjer från stora modeföretag för modeller med normal kroppsbyggnad följde i kölvattnet av när debatten rasade som värst. Dessutom tycker jag mig skönja en viss attitydförändring i hur överviktiga personer bemöts, även om detta bara är min egen upplevelse.
Men. Tyvärr har något annat växt bredvid detta. Ett fenomen som jag blivit allt mer medveten om, måhända därför att jag rör mig i de miljöer (läs: sociala medier) där det har vaknat till liv. Jag vet inte om begreppet har något namn, men jag har själv valt att kalla det fit shaming. Måhända en aning trivialt, men jag tror ni förstår vad jag menar. För, på något vis verkar det ha blivit fullt legitimt för en del att gör som man gjorde med fat shaming, fast tvärtom. Det dyker upp videos där det drivs med tränande individer som tar selfies på gymmet om hur atleter äter konstigt och samma sak hela tiden. Det skrivs upprörda statusuppdateringar om varför folk som tränar ”…inte bara kan träna utan att skriva om det!”
Låt mig först klargöra att det givetvis är som så att man måste kunna driva med allt. Alla fenomen dragna till sin spets blir fåniga, märkliga. Så det klart att man ska få skoja med fitnesshysterin. Men sen då? Varför ska de som har träning som sitt främsta intresse behöva försvara det med näbbar och klor? Precis som att vissa individer skriver uppdateringar om fjällvandringar, öl på stan eller hur bra den senaste Marvelfilmen var, så måste väl träning och hälsa också få ta sin plats där? Sociala medier är trots allt en avspegling av hur en person väljer att leva sitt liv. Således ens egen angelägenhet. Tyvärr verkar det som om en grupp av människor upplever träning och hälsorelaterade bilder och statusuppdateringar som någon sorts skryt eller budskap med en dold agenda. Som om de postas enkom för att söka bekräftelse. Låt mig då ställa motfrågan: postas statusuppdateringar om bio i samma ändamål? Fjällvandringar? Nä, precis.
Lika lite som fat shaming är okej så kan väl inte fit shaming vara det? Ska vi byta ett dåligt beteende mot ett annat? Att posta en bild på något man tycker om, eller på något man uppskattar att göra, hur kan det vara stötande för någon annan? Det har jag aldrig riktigt begripit. Människor som tränar mycket, som har valt det som livsstil, de har faktiskt också känslor. Jo, det är sant. Om man till exempel har lyft något tungt och är glad över det och vill dela sin glädje, måhända genom en svettig träningsbild, ska man då bli skuldbelagd för det? Behöva skämmas? Få gliringar om hur mycket man tränar och hur onödigt det är? Nej, verkligen inte. Lika lite som att en överviktig person ska skämmas över sin kropp. Det smärtar mig att behöva se att det verkar som om fenomenet med att driva med vältränade håller på att bli en jargong. Som om den stora massan ska få ”ge igen” på alla vältränade, som om det var de som började det här med fat shaming. Själv suckar jag bara uppgivet och slår mig för pannan när jag läser sådant här. Tänker att vore det inte bättre om alla bara var snälla mot varandra? Och om man inte orkar det, kan man inte bara vara tyst då?
Eller? Måste man i parti och minut tycka om allt och alla? Har man så mycket instängd ilska i sig att man måste slå ned på bilder man inte uppskattar, ja då bör man måhända söka lite assistans för sina aggressioner. Internet behöver inte mer hat. Tvärtom så behöver det bli en betydligt mjukare plats, för allas vår skull. Denna häxjakt på hur vi ser ut, vare sig vi är vältränade eller gravt överviktiga, måste upphöra. För, det skapar ett beteende som med tiden på något vis blir acceptabelt. Vi gör oss lustiga över tjocka, vältränade och snart allt vad vi ser, istället för helt enkelt bara stötta varandra. ”Jaha, så du gillar träning? Det får dig att må bra? Vad fint, kul för dig”, borde vara lika självklart som ”Du har varit på en resa ser jag! Fina bilder därifrån!”.
Oftast är helt enkelt en bild eller en statusuppdatering som berör träning just bara det. En bild eller en statusuppdatering. Sällan (aldrig) är det på något vis ett förtäckt budskap som vill påskina hur duktig man är, jämfört med alla andra. Och, om du läser in något annat i något av dessa exempel, ja då är chansen större att det är du som är lite osäker i dig själv, snarare än något annat. Fat shaming, fit shaming, kalla det vad du vill. Låt folk leva som de vill och sköt ditt, det är egentligen inte svårare än så. Som ett sista tips kan jag också meddela att du inte måste följa dem de stör dig på, när det kommer till internet. Det vore annorlunda om någon inoljad snubbe eller snubba stod utanför din dörr på morgonen, och övade på sin posering. Då hade jag kunnat förstå din irritation. Men i övrigt? Nej.
Sköt ditt.
Skit i andra.
Enkelt.
