Det var varmt i förra veckan. Sinnessjukt varmt. Ungefär som att helvetet köpt infravärmare och filtar till alla sina gäster.
Så varmt var det.
Som sig bör på sommaren, kan man tycka.
Men se, det tyckte inte ungefär tre fjärdedelar av alla själar i landet Sverige. Det var för varmt och aldrig att det kan vara lagom varmt blandat med jag kan inte sova i den här värmen.
Nu lever vi för all del i ett land med årstider. Lite borde vi således vara tillåtna att härja om vädret. Vi har det inte som exempelvis Kalifornien där det är mer eller mindre samma väder trehundrasextiofem dagar om året.
Ändå sticker det lite i mig när jag hör gnället. För, det är ju samma sak på vintern, inte sant? Då är det för kallt eller för lite snö, slaskigt och fan och hans mormor. På våren blommar allt för tidigt och hösten är blåsig så att frisyren ligger fel.
Gnäll, gnäll och åter gnäll.
Nu skulle det här kunna utvecklas till en krönika om det svenska förhållningssättet till årstiderna. Men istället vill jag att vi applicerar detta tänk på vår kära träningsvärld. För ibland (allt för ofta) tycker jag mig ana samma fenomen där som när det kommer till just vädret utanför fönstret.
Gnället.
Hur jag menar?
Ingen är ju nöjd, någonsin! Gnällspik.
Det börjar med att det klagas på maskinparker och annan utrustning. Det finns inte ”rätt” grejor, så träningen blir på gränsen till omöjlig. Obestigligt likt Mount Everest eller lika komplicerad som månlandningen.
Hur ska jag kunna träna baksida lår när det inte finns en liggande benspark-maskin som går åt fel håll? Och mina vader – varför finns här ingen vadpress? Att människor kommit åt att träna dessa muskelgrupper långt innan det fanns neonblinkande gym med såpbubbelspa tycks vara omöjligt att förstå.
Fenomenet fortsätter över i kosttillskotten. Pulvret smakar blä, innehåller inte tillräckligt (eller för mycket kolhydrater) och "Produkten X" i original går inte att få tag i längre. Hur ska jag kunna träna om hjärnan inte är på gränsen till att explodera av koffein, taurin eller annat raketbränsle?
Jag skulle kunna hålla på i en evighet, men jag tror du fattar galoppen. När blev det som så att den stora massan av människor transformerades till en grupp med gnällspikar? Vars enda förmåga tycks vara att gnälla över hur fel allting är.
Nu är undertecknad inte särskilt gammal men kommer förmodligen låta som det när han slänger sig med anekdoter.
Gubbar har ju en tendens att göra just detta.
Men, faktiskt. På riktigt nu.
När jag tog mina första stapplande steg in på ett gym så var man till att börja med glad att ens ha fått komma in. På den tiden var det benhårt med ålder. Tränade man en dag innan kroppen fyllt femton kunde man stanna i växten, dö eller bli knarkare. Gymmen var som regel hårdare än Filmstaden med legkontroller.
Väl inne använde man det som fanns. Drog lite i något där. Lyfte något över huvudet och så vidare. Drog sig till minnes det man sett i Pumping Iron och försökte efterhärma det. Det var inte tal om några direkta träningsprogram om man inte hade turen att ha en storebror som hade ett nummer av BODY eller, nästan mytologiskt coolt, ett nummer av Men´s Fitness. Det fanns inga appar med notiser och videor på övningarna.
Idag kan du göra en, EN (!), sökning på nätet och få miljoner med förslag på program. Häftiga videos på youtube där varje övning bryts ned i beståndsdelar.
Gratis, dessutom.
Proteinpulver fanns, men det var i ungefär en smak och påminde när det var som bäst om välling. Det var inte tal om sjuttioelva varianter med inslag av paraplydrink eller daggig våräng. Det var bara att blunda och hålla för näsan. Försöka undvika att kräkas.
Blev det för gubbigt? För mycket ”det var bättre för”?
Okej. Låt gå för det. Men det är inte riktigt det jag vill poängtera. Istället är det som så att jag vill försöka få alla att inse hur lättillgängligt träning, fitness och hälsa är i dag. Visst, den ökade tillgängligheten har inte bara varit av godo. Men ändå.
Det är mil ifrån vad det en gång var.
Och ändå gnälls det.
Precis som på vädret.
Fel kläder, fel musik på gymmet och dålig batteritid på de trådlösa lurarna.
Fan, tänk dig att behöva träna till radioskvalet från en regional P4- kanal, med tillhörande inringande tant Berit som ville berätta om sitt bästa kakrecept. Det fick jag göra. Och det gick ändå.
Jag eftersöker helt enkelt lite mer gilla läget. En kalldusch i att vi faktiskt har det väldigt bra när det kommer till möjligheten att träna. Tusen och åter tusen alternativ finns där ute. Onekligen något för alla, oavsett vilka vi är.
Flåsigt, tungt eller spänstigt. Allt finns där. Dessutom med helt optimala förutsättningar i form av himmelskt smakande protein och andra tillskott som smakar som en liten bit av himlen. Det finns liksom inget att gnälla på.
Mindre gnäll, mer träning, helt enkelt.
Photo by Johann Walter Bantz on Unsplash
