Ska man ta semester från träningen eller inte? Rationalisering är ett begrepp inom psykologin där man i efterhand försöker, inför sig själv, eller inför andra, förklara sina handlingar för att påvisa att det fanns en logik bakom dem.
Detta är någonting vi alla ägnar åt oss åt dagligen omedvetet eller medvetet och den som hävdar sin befrielse från detta fenomen hävdar i samma mening att den är en supermänniska.
Inom träningsvärlden anser jag dock att det finns en furste bland alla rationaliseringar; föreställningen om att det ”är bara bra för träningen att åka iväg lite på semester och låta kroppen vila”.
Jag ska börja med att adressera att jag förstår argumenten. Ja, jag tror också man kan behöva lite mental vila från träningen. Nej, jag tror inte heller man tappar så mycket av en tvåveckorssemester. Och ja, det är klart man ska få åka på semester, men man behöver inte te semester från träningen för det.
MEN, jag är av den starka tron av att verkligheten förhåller sig så att du kommer gynnas av att ha en ihållande träning med strategiskt inlagda lätta veckor löpande, snarare än att ha x antal uppehåll per år för att du åker iväg.
Suget man kan få av ett träningsuppehåll kommer du få när du är skadad och skadad kommer du bli om du tränar hårt. Om du är borta på en tvåveckorssemester tappar du dels de två veckors träning, om du inte hittar något överprisat gym med två pilatesbollar och en crosstrainer på semesterorten. Därefter kommer veckan när du kommer tillbaka präglas av dels väldigt mycket träningsvärk som drar ner kvaliteten avsevärt, dels en förhöjd skaderisk om du går på med samma intensitet och volym där du slutade. Det blir helt enkelt en uppförsbacke du annars hade sluppit. Men ja, för de allra flesta är det självklart värt att åka på semester.
Den livskvaliteten överväger allt som oftast procenten man tappar till följd av det i träningen, men låt oss vara ärliga i vart fall med att om du systematiskt åker iväg på hedoniska utflykter, en weekend på våren, en på hösten, en vecka över jul och två veckor på sommaren, kommer du få betala med vilka resultat du får. Sedan om det är värt det eller inte är upp till dig.
9 godkända lyft är bekvämt, inte lärorikt
Jag kommer fortfarande ihåg min första friidrottstävling i tonåren år 2004. Jag var snart fyllda 16 år och var sådär överdrivet nervös när jag värmde upp på den, som det kändes, alltid soliga Sollentunavallen.
Grenen var längdhopp och jag hade ett tydligt mål för dagen: att få sex godkända hopp, dvs. inga övertramp. Eller nej, så var det faktiskt inte riktigt. Mitt mål var att hoppa över 6 meter, vilket snabbt gick i kras då jag fick en bristning i höftböjaren i ansatsen, men hoppade ändå och landade på 5.50.
Inom styrkelyft ser jag väldigt ofta både tips till nybörjare om att sikta på 9/9 godkända lyft och att det är just den detaljen som framhålls efter utförd tävling. Jag ska börja med att säga att jag förstår till stor del tanken med det tipset. Det är väldigt vanligt att en nybörjare går in lite överoptimistisk i en styrklyftstävling och verkligen fastnar med skägget i brevlådan pga. alla regler, signaler och stundens allvar. Därigenom ska ett väldigt konservativt upplägg med målet om 9/9 lyft ge personen en positiv känsla av att tävla och en känsla av att det finns mer.
Jag inser också att min liknelse med längdhopp är något raljerande och något haltande, men min poäng är att jag tycker hur många godkända lyft man klarat har tagit för stor plats i en sport som handlar om att i antal kg tävla mot sig själv och andra. Om en nybörjare får 6/9 lyft i sin första tävling för att den böjer grunt i tredje böjen, tjuvstartar i tredje bänken och inte riktigt låser ut sista marken, tror jag det kan vara minst lika lärorikt inför nästa tävling, och dessutom några konkreta saker att fila på. Så börja fokusera på kg istället och lägg din plan utifrån det istället för att fega för att kunna stoltsera med 9/9 godkända.
Jag får väl lägga in en brasklapp dock, då det kommer från en person som aldrig haft 9/9 på en tävling och kanske missat någon form av magi som uppstår i och med det.
Du kommer bli mindre lycklig när du når ditt mål
Har du den där drömgränsen du vill nå och bara längtar så mycket och ser fram emot känslan av att äntligen ha klarat det?
Då är det dags att sluta drömma och inse verkligheten: att uppnå målet kommer göra dig mindre lycklig.
Jag har efter många års funderande kommit fram till vad som är min mening med livet: Att vara på väg.
Inte ordagrant då, att sitta i en bil på en väg, utan att ha något att sträva efter. För mig manifesterar det sig mycket i träningen, men det kan vara målet att köpa en lägenhet, att bli klar med sina studier eller att få ett särskilt jobb. Man behöver troligtvis inte ha varit ett Karin Boye-fan, utan som jag, loopat VM-krönikan från fotbolls-VM 1994, för att vara välbekant med dikten ”I rörelse” som uttrycker detta fenomen i näst intill perfektion.
Just därför är träning så stimulerande om man ramar in det i siffror och mål, man är i princip hela tiden på väg någonstans, även om man ganska ofta slirar av ut i buskaget.
Men så fort du uppnår det där målet, i synnerhet om det är en drömgräns, kommer du bli mätt, få sämre resultat i träningen och under en period ha svårt att genuint sträva mot nya mål. Du kommer vara väldigt lycklig i några dagar, sedan kommer du gå i känslan av att famla i mörkret i brist på saker att jobba mot.
Så sätt dina mål och jobba mot dem, men vad du än gör, uppnå dem inte.
