Efter att ha klarat av Vasaloppet Öppet Spår i februari och Vätternrundan för några veckor sedan var det nu dags för Vansbrosimningen.
Vansbrosimningen består av 3000 m simning och börjar med 2000 m i Vanån som är medströms och sista 1000 m är i Västerdalälven, där det är motströms. Vansbrosimningen är det lättaste av alla klassikerlopp att klara av, iallafall minst tidskrävande. Jag kan i ärlighetens namn säga att jag har sett minst fram emot detta av alla fyra loppet i klassikern. Loppet är såpass kort jämfört med andra klassikerloppen, så det blir inte samma äventyr att se fram emot, även om det blir kul att åka till Vansbro med några vänner, simma lite och se loppet som ett träningspass. Jag har heller inte något tidsmässigt mål, men jag tippade på att det skulle ta ca 1h 25 min baserat på att min tid på simningen i Ironman Kalmar 2024 (som är 3800 m) var 1h 49 min.
Jag har inte simmat Vansbro 3000 m tidigare, däremot har jag simmat Vansbro 1000 m och gjort två stycken Vansbro triathlon medeldistans 2023 och 2024 (tryck på respektive årtal för racerapporterna) där simningen är 1900 m. Jag gillar verkligen hur strukturerat och bra allt är på dessa loppen, så Vansbro som ort ligger mig varmt om hjärtat.
Välkommen till Vansbro!
Några veckor innan Vansbro såg jag i deras nyhetsbrev att man kunde anmäla sig till att vara med i en studie om siminducerat lungödem. Ni kan läsa om siminducerat lungödem i läkartidningen här.
Eftersom jag har två vänner som har drabbats av det kändes det bra om man kunde vara testobjekt i en studie om ämnet. Jag skrev upp mig och fick då reda på att jag skulle göra ett ultraljud på lungorna före och efter loppet.
Hur hade jag tränat inför Vansbro då?
I ärlighetens namn hade jag inte simmat alls under 2025 fram till 2 juni när min crawlkurs startade igång igen. Så jag kanske totalt har gjort 4-5 simpass i år? Jag vet, detta blir inte alls det dom flesta vill läsa som kanske kämpar lite med simningen. Men anledningen till varför simningen har varit så icke-prioriterad hos mig är att badhusets öppettider inte fungerar så bra med mina träningstider nu som tvåbarnsförälder. Cykla och styrketräna kan jag göra när som helst i mitt garage och springa kan jag göra ute när som helst. Simningen däremot måste anpassas efter badhusets öppettider och jag måste även ta mig dit vilket gör det till tidsineffektiv träning.
Hur som helst, 06:30 kom Maria och Ulrika hem till mig så att vi sedan kunde samåka mot Vansbro. Maria skulle också simma, medan Ulrika skulle vara support. Ulrika har 10 Vansbrosim under sitt bälte, så hon är en rutinerad person! Fördelen med Vansbro i klassiskersammanhang är att det är loppet som är solklart närmast mig. Det tar under två timmar att köra dit, vilket gör att vi inte blir borta flera dagar eller liknande. Vi slipper också betala för boende etc.
Väl framme hämtade vi ut simmössorna och tidtagningschip. Simmössan man får visar nämligen vilken startgrupp man tillhör. Vår grupp fick den tråkigaste färgen på simmössan, alltså vit.
Sen gick jag till tältet för forskningsstudien. Jag fick då fylla i lite papper och sedan kolla dom tempen på mig (i örat, få inga idéer), saturationen och sen gjorde dom ultraljud på mina lungor. Allt såg bra ut och sedan skulle jag göra samma sak efter att jag hade simmat loppet. Efter detta gick vi mot starten och eftersom allt hade flutit på så bra var vi framme nästan 2 timmar innan vår start. Men hellre för tidig än för sent och då kunde vi iallafall se starten för elitherrarna.
Eliten Före/Efter startskottet
Det skulle regna, vilket vi var välpreppade för. Regnjacka och regnbyxor hade jag och mina kompanjoner hade även paraply. Typisk sak som lite äldre människor har. Och regnade gjorde det. Rejält. Märkligt nog verkar inte SVT ha snappat upp detta, för att när SVT skrev om att Victor Johansson hade krossat det tidigare rekordet på vansbro med 46 sekunder går följande fras att utläsa från artikeln:
“Det var jobbigt här på slutet, men skönt att äntligen få göra det, speciellt när det har varit pissväder, säger Viktor Johansson och syftar på duggregnet”.
Eh, nej SVT. Han syftar inte på “duggregnet”. Att kalla nederbörden i Vansbro denna dag för duggregn är som att kalla en orkan för “en lätt sommarbris”.
Nåväl, regnet till trots var det bara att gå och byta om i ett väldigt litet tält kontra antalet personer som bytte om och även skyddade sig mot regnet. Sedan kastade jag in min väska på flaket som skulle ta min väska till målområdet och jag gick tillbaka till mitt crew.
Mitt crew bestående av mig, Ulrika och Maria
När Ulrika fick syn på mig hade hon mycket att anmärka på. Jag hade inte dragit upp dräkten vid anklarna ordentligt, inte heller vid skrevet och vid halsen. Jag hade inte stängt den ordentligt baktill heller och enligt Ulrika hade jag också en alldeles för stor våtdräkt och borde köpa en ny. Jag fick justera enligt Ulrikas kritik och jag skulle ljuga om jag sa att det inte blev bättre. Bra att ha ett par vakande ögon på sig som vet hur våtdräkten ska sitta som en smäck. Starten närmade sig och med det också den gemensamma uppvärmning från friskis och svettis (som jag envist vägrade att vara en del av) innan jag gick ner i vattnet.
Det blir lite svårt att beskriva detta loppet, för det du gör när du crawlar 3000m i svenska vatten (och om du dessutom inte är något proffs) är att ta två till fyra armtag innan du försöker få in luft i lungorna utan att få in vatten. Du kollar också med jämna mellanrum snabbt rakt fram för att se vart du ska och försöker undvika att hamna bland massa folk som är ivägen. Under ytan ser du ingenting. Det är bara brunt vatten och har du tur kan du hinna se en fot några decimeter framför dig, så du kan undvika att få foten i huvudet. Jag klarade faktiskt mig helt utan fötter i nyllet, däremot är jag 99% säker på att jag levererade en häl i någons huvud när en crawlandes person kom ikapp mig utan att den tittade upp i tid. Förlåt för hälen herr/fru simmare, men det var faktiskt ditt fel. Min poäng är att det finns inte så mycket att se medans man simmar, men givetvis upplever man en del saker ändå
En inte så bra bild före starten på mig och Maria, men likväl en bild!
Väl i vattnet försökte jag först hitta någon form av linje där jag kunde hålla mig utan att komma för nära simmarna som var långsammare än mig (som höll sig så långt till höger som möjligt), samtidigt som jag inte vill hamna för långt ut mot mitten, då det adderar onödiga metrar då loppet går i ett högervarv. Det gick ganska smidigt faktiskt och inga större problem i början. Utmed banan i Vansbro finns det stora bojar varje 500-meter som visar hur långt det är kvar. Jag nådde bojen som markerade “2500 m kvar” snabbt och det kändes som att bojen som markerade “2000 m kvar” kom ännu snabbare. Jag ville inte kolla klockan för att det dels inte spelar nån roll, men också för att jag inte ville börja tänka på tider, då jag rätt lätt fastnar mentalt i det och bara börjar räkna på massa tempon, sluttider etc helt i onödan. Men det kändes i alla fall som att det gick oresonabelt snabbt, vilket såklart hade med strömmen att göra.
Jag harvade på med mitt crawlade och tyckte faktiskt att jag navigerade överraskande bra mellan andra simmare och att simma hyfsat rakt. Annars har jag inget större minne av sträckan fram tills jag nådde “1000 m kvar” och Västerdalälven uppenbarade sig. När man vände upp mot Västerdalälven kändes det nämligen som att det direkt blev mycket kallare i vattnet. Kanske kändes det bara så pga motströmmen som nu slog en i ansiktet, eller så var den helt enkelt kallare där än Vanån. Situation oklar, men här uppstod ett problem då det var betydligt mer packat med folk här än tidigare. Detta eftersom strömmen är starkare ju längre in mot mitten man kommer. Då försöker alla att hålla sig så nära kanten som möjligt. Försöker man simma om kan man inte glida förbi med samma ansträngning på utsidan eftersom det krävs betydligt mer kraft att simma längre från kanten, då strömmen gör sig påmind. Detta gör att det inte alls är samma flöde med folk på den sträckan som tidigare, eftersom folk lägger sig bakom den man kommer ikapp då det är för tungt att simma om.
Jag kom ikapp rätt många av de långsammare i gruppen som startade innan oss i detta område, vilket gjorde det tungt att simma om. Jag märkte också att mina armtag blev snävare här pga trötthet, vilket minskar balansen och skapar en över rotation av bålen i vattnet. Inte så bra. Försökte justera detta så gott det gick samtidigt som jag var rätt trött på simmandet. Jag var inte så fysiskt trött, men jag var rätt trött på att vara kall vid detta laget och kände mig rätt klar mentalt med detta loppet.
Efter ett tag trodde jag att jag fick syn på målportalen och jag blev väldigt glad. Tyvärr var detta helt fel. Jag vet inte vad jag hade fått syn på, men istället var det cirka 700 m kvar. Det sög. När jag väl fick syn på “500 m kvar” så råkade jag reflexmässigt kolla klockan och jag tror den sa något i stil med 53 minuter. Det gav mig lite ny motivation, då det var snabbare än jag hade tänkt mig. Men sista 500 metrarna kändes det som att man inte kom någonstans i. När jag väl fick syn på målportalen kändes det som att man aldrig kom fram, vilket skapade en del frustration. Men fram kom jag faktiskt på tiden 1h 14 min 2 sekunder. Över förväntan, vilket var kul. Upp, hämtade min medalj och gick sedan för att få ultraljud på mina lungor igen. I forskningstältet var det väldigt många personer, men det som slog mig var att väldigt många huttrade som satan av kylan. Flera kunde inte ens skriva pga allt huttrande. Jag själv var absolut inte varm, men inte i närheten av att huttra. Det slog mig att alla som frös var väldigt vältränade personer med låg fettprocent och jag har aldrig varit gladare att min dåliga kost hade hållit mig värmeisolerad på ett sätt ett stående sexpack inte gör.
Stolt som en tupp!
Efter ultraljudet hämta jag min väska och gick in i Vansbros enorma duschområde. Jag noterade snabbt att jag aldrig har sett så många nakna personer på en och samma plats innan jag slängde av mig våtdräkten, duschade, bytte om och gick för att träffa mitt crew igen. Vi slängde i oss maten Vansbro serverade (Mac & Cheese), innan vi gick till OKQ8 för att handla lite godis till bilfärden hem.
Nu när jag väl är hemma och det har gått en dag är jag nöjd med prestationen och att det var en trevlig dag med bra vänner. Simningen är något jag kommer nöta mycket mer framöver då det finns mycket förbättringspotential där till kommande triathlons, men det får man gå in på mer i detalj i ett annat inlägg.
Medaljerna, men en saknas! Dags att samla in den också!
Nu är det bara den sista biten kvar för att fullända klassikern, nämligen Lidingöloppet den 27 september. Det ser jag verkligen fram emot då det är enda klassikerloppet jag har en tid jag vill slå och jag har tränat väldigt mycket löpning på sistone så jag hoppas det går vägen.
På återseende!
/ Daniel Dalerhult
