Med medaljen från Vasaloppet Öppet Spår kirrad var det nu äntligen dags för utmaning nummer två av fyra i detta äventyr mot en svensk klassiker!
Vätternrundan är ett 315 km långt cykellopp runt Sveriges näst största sjö, Vättern. Man utgår från Motala och börjar med att cykla söderut. Vätternrundan är ett motionslopp. Det finns alltså ingen officiell vinnare eller placeringar. Detta hindrar dock inte MAMILs (Middle Aged Men In Lycra) från att drömma om diverse tider som man kan skryta om på kontoret.
Ska man ner på dom bra tiderna ska man cykla i klunga för att dra nytta av att man kan minska vindmotståndet. Man ligger då tätt med cyklarna och roterar personerna som ligger fram eftersom ingen ska behöva ta vindmotståndet hela tiden. Detta gör att när man utnyttjar klungan bra kan man spara ca 30% i kraft för att ligga i samma hastighet som du hade behövt använda om du cyklat själv. En enorm fördel alltså.
Nu hade jag inga sådana aspirationer alls. Målet med Vätternrundan för mig har bara varit att komma runt och ha en rolig dag. Jag ska också åka Vätternrundan med två kollegor/vänner vid namn Sara och Maria och tanken var att vi skulle hänga ihop ett tag iallafall och sen får man se vad som händer. I min högst amatörmässiga kalkyl beräknade jag att det skulle ta 15-16h för oss med diverse pauser för mat och toalettbesök.
Kort info om min träning inför detta loppet så har den inte varit superstrukturerad. Dom brukar säga att man ska få in ca 100 mil cykling innan Vätternrundan (antar att det räknas från årsskiftet). Riktigt så långt har det inte blivit för min del, utan jag har cyklat ca 83 mil, varav bara ca 19 mil ute och resten på smarttrainer. Sen har jag ju sprungit 43 mil sedan årsskiftet också, så det finns ju i alla fall en del volym om vi ser till all form av konditionsträning i benen.
Nog om det, nu till själva eventet!
Jag, Maria och Sara åkte från Kristinehamn 12.45 på fredagen mot Motala. Vi var framme ca 14.45, då fick jag vara cykelvakt medans Maria och Sara hämtade ut våra nummerlappar. Sedan åkte vi till en camping för att slå upp Marias taktält på bilen. Damerna skulle sova uppe på taket medans jag skulle sova i förtältet på marken som den sanna gentleman jag är!
Mycket att göra inför vad som komma skall!
Sedan var det i princip bara att käka lite och göra oss i ordning med att förbereda kläder, nummerlappar, gels, bars och salttabletter för att sedan försöka sova, då vi hade 02.30 som starttid. Lyckades sova ca 3h innan jag vaknade av mina vänner, som lyckligtvis vaknade av sina alarm 00:45. För det gjorde inte jag. Då var det dags att smörja in allt på kroppen man kunde smörja in med sportslick och solkräm, klä på sig, ta 400mg koffein och göra dom två obligatoriska toalettbesöken jag alltid gör inför lopp (gjorde sedan ett extra ett denna gången innan vi rullade ur Motala) för att sedan cykla 2 km till starten!
Vid starten smsade jag min vän Babel. Vi spelade amerikansk fotboll tillsammans för 13 år sen och har inte setts sen dess. Men när vi insåg via Instagram att vi skulle köra Vätternrundan och startade nästan samtidigt och i liknande tempo var det givetvis dags för meetup. Vi pratade lite kort om att vi skulle sms:a varandra vid varje depå så får vi se tidsskillnaden mellan oss och se om vi ska göra någon sträcka tillsammans.
Innan starten sa arrangören i högtalarna att det är spikar på höger sida av vägen efter ca 10 km. Inte det man ville höra innan starten direkt, men det var bara att trampa iväg så fort vi fick startsignal.
Dags för avfärd från Motala till Motala! Sara till vänster i bild, Maria i mitten och yours truly Daniel till höger.
Det enda jag tänkte på i början var att vi inte får cykla in i några jäkla spik, så kollade klockan hela tiden för att se när vi närmade oss 10km. Jag hade dock inte behövt kolla klockan, eftersom det låg cyklar överallt i dikena runt det partiet med folk som snabbt försökte byta däck. Enligt SVT hade 150 personer fått punkteringar i samband med detta sabotage.
Lyckligtvis klarade vi oss oskadda från det och det var en oerhörd tur då det hade kunnat bli slutet då jag hade ett annat problem: jag frös. Jag hade klätt mig för dåligt och det var sjukt korkat. Hade jag behövt byta en punka i kylan vettefan om jag hade varit så sugen sen.
Gällande klädsel har man har alla möjligheter att lämna in extra kläder vid depåerna som dom sedan tar till målgången. Så man måste alltså inte cykla släpandes på extra vindjacka när det blir varmare på dagen sen. Jag hade också all möjlighet att köpa armvärmare till min utstyrsel, men jag trodde inte att det skulle vara värt 200 kr. Jag är en idiot. Det hade varit värt dom pengarna.
Det må ha varit kallt, men morgontimmarna när solen var påväg upp var oerhört vackra. Inte ett moln så långt ögat såg på himmelen och vidderna var för jäkla fina. Jag hade monterat på min actionkamera på styrstammen några dagar innan så jag kunde ta lite bilder utan att behöva fippla med telefonen.
Vacker morgonstund.
Dom första timmarna under loppet fick man också snabbt upp ögonen för hur samspelet mellan cyklisterna funkar under Vätternrundan. Man cyklar i sin egen lilla värld med lite folk runt omkring sig och håller höger. Sen, från ingenstans kommer diverse cykelklungor och cyklar om. Cykelklungorna finns i kategorin “snabbare än dig”, “snabb” och “supersnabb”.
“Snabbare än dig” glider mest om dig, inga större problem. Men kategorin “Snabb” består av större grupper av män och kvinnor i likadana kläder som gillar att skrika:
“OMKÖRNING!!!”, “HÅÅÅLLL HÖÖÖGER!!!”, “ETT LED!!!” och en attityd om att ifall man inte körde rätt ner i diket när dom kom så var man i vägen. Men sådana personer kan man ju ignorera. Kategorin “supersnabb” behövde man inte bry sig om. Dom sa ingenting. Det lägger ju inte dom energi på. Man hörde ett susande bakom en som kunde vara en elbil. Sen blåste dom om och försvann lika snabbt.
På Vätternrundan finns 9 depåer längs vägen och vår tanke var att stanna på alla för att fylla på med dricka, äta, gå på dass osv. Vi hade ingen stress. Vid andra depån som var Ölmstad gjorde jag en spaning och sa till Sara att “Jag har nog aldrig sett så många män i 50+ åldern som tar selfies.”. En kille som stod bredvid började fnittra och konstaterade att min spaning var helt rätt. Jag gillar att ha rätt.
Fint var det påväg mot Jönköping
Det var också i området runt Ödeshög som jag frös absolut mest. Vid något tillfälle frös jag så mycket att mina rakade armar (armar och ben ska vara rakade för att minska luftmotståndet, till min frus förtret) var maximalt knottriga och skakade. Sara gled upp bredvid mig, kollade på mig och sa “Du fryser rätt mycket va?”. Ja Sara. Jag frös som fan.
I depån i Fagerhult träffade jag Babel igen som jag även kort hade stött på i Jönköpings depå när vi skulle äta köttbullar och mos. Denna gången beslöt vi oss för att samåka. Så Babel, Babels fru Lilly, Jag, Sara och Maria bildade en liten klunga och satte iväg. Detta fungerade sjukt bra. Nya människor att prata med livade upp och vi lyckades komma in i ett tempo som alla i gänget kunde hålla. Att vi hade ett bekvämt tempo verkade även fler tycka, för när jag kollade bak hade vi plötsligt fått lite sällskap. Drog upp actionkameran från styret och knäppte en bild bakåt. Successivt fick vi mer och mer följe och när vi svängde in mot Hjo i en större kurva var det ett riktigt långt led bakom oss, vilket var lite kul faktiskt. I Hjo käkade vi lasagne (jag tog två portioner, no shame) och maxade våra vattenflaskor för nu började det även bli väldigt varmt, sedan satte vi iväg mot Karlsborg. Framme i Karlsborg köpte Babel glass till alla, innan vi sedan cyklade vidare mot Boviken. Det var också på den sträckan då jag i en nedförsbacke nådde magiska 60,2 km/h när jag tryckte på som en galning. Detta blev min topphastighet under denna runda.
Vår lilla klunga som skapades!
I Boviken började jag få problem med mina fötter. Det gjorde jäkligt ont. En väldigt vanlig sak med cykelskor, då dom är hårda och spänns fast hårt runt foten för att kunna trampa runt och dra upp effektivt när man är fastlåst i pedalen. Inget otippat problem, men ont som fan gjorde det. När vi sedan såg skylten som markerade “80 km kvar” så kom första gången tanken på att lämna min underbara klunga då jag i huvudet snabbt räknade ut att “Om jag sticker själv nu är jag framme inom 3 timmar och kan ta av mig skorna istället för 4 timmar om jag åker med denna klungan. För om vi lyckades hålla ett stabilt tempo och gott humör med mycket snack mellan Fagerhult och Hjo var det nu lite annorlunda. Alla var fortfarande glada, men folk var trötta och hade ont. Det var också helt omöjligt för mig att hitta ett tempo som kunde hållas av vårt sällskap, dels för att jag själv är usel på att hålla tempon, men jag tror att alla varierade i tempo utifrån vad man hade för ork just den sekunden. Det som avgjorde det för mig var när vi hamnade på delvis avstängd motortrafikled där vi bara kunde köra en och en i ett led samtidigt som en arg lastbilschaffis tutade på cyklisterna medan han körde om. Allt jag tänkte var “Ta mig härifrån. Nu.” så då cyklade jag bara iväg på egen hand. Jag beslöt mig då för att efter nästa depå som var Askersund skulle jag köra så snabbt jag kunde sista 59 km och skippa sista depåstoppet så att jag bara kom fram och kunde ta av mig skorna. I Askersund väntade jag in vårt gäng och förklarade läget.
“Mina fötter gör svinont. Jag måste bli klar så snabbt som möjligt. Jag kör så snabbt jag kan till målet.”
Jag tyckte det var en väldigt dramatisk sak att berätta. Det tyckte ingen annan. Vi hade inte cyklat ihop så bra sista biten och vi hade pratat flera gånger om att man får dra iväg om man vill. Här splittrades vårt sällskap men vi skulle ses igen vid målet.
Jag såg i samband med detta på klockan att om jag cyklade dom sista 59 km på strax över 2h så skulle jag komma in på precis under 16 timmar. Detta spelade givetvis egentligen ingen roll då vi hade hanterat Vätternrundan mer som en cykelutflykt med ca 2 timmars pauser med måltider och toalettbesök. Men det kunde bli en motiverande faktor att komma in så snabbt som möjligt och jag tog det på största allvar. Det som hände efteråt rent objektivt var att jag ökade min genomsnittshastighet med ca 9 km/h och jag skippade ett depåstopp. Men den objektiva versionen stämmer inte överens med min subjektiva version. Min subjektiva version är att Vätternrundan plötsligt blev som tv-spelet “Need for speed”. Här körde jag om allt och alla i en galen fart, samtidigt som smärtan i fötterna blev värre och värre. Med ca 25 km kvar sög mitt liv och i en uppförsbacke kom tre tyskar i likadana cykeltröjor och cyklade om mig. Eftersom dom bara var lite snabbare än mig såg jag ett perfekt gäng att ta rygg på så jag slapp lite vindmotstånd och bara behövde lyda uppgiften att följa deras ryggar. Detta funkade perfekt. Medan tyskarna uppenbart gled runt i detta tempot utan större ansträngning fick jag trycka på rätt rejält för att hänga med. Och då hade dom troligtvis haft detta tempo rakt igenom Vätternrundan medan jag nu kämpade med allt jag hade för att hänga efter på sista 25 km av totalt 315 km. Eftersom allt jag gjorde var att stirra på deras ryggar och bakdäck för att inte krocka la jag snabbt märke till att deras landsvägscyklar var gamla. Baserat på hur fälgbromsen såg ut och ramens skick skulle jag säga minst 20 år. En hade också en såpass sliten sadelväska att jag aldrig någonsin hade låtit den väskan få röra min cykel.
Deras cyklar var i dessa sammanhang antika. Om du kommer som nybörjare idag blir man rätt lätt avskräckt när man ser prislappen för en kolfibercykel med elektriska växlar. Uppenbart funkar en gammal cykel väldigt bra om föraren har tränat. Det var rätt upplyftande att se tyskarna glida förbi flera kolfibercyklar som ingenting.
När vi äntligen kom in i Motala och var på målrakan fick jag stor användning för mina solbrillor då det rann några tårar från ögat medan jag grymtade bort en snyftning för att bevara min manliga stolthet. Det var bara en lättnad att äntligen komma fram och också kul att jag klarade under 16h som var livsviktigt dom senaste 2 timmarna. Den officiella tiden var 15 h 53 min. När jag skulle gå av cykeln snubbla jag till lite och wobbla in i en av tyskarna som fångade mig. När jag såg deras ansikten insåg jag att samtliga var minst 65 år. Jag berättade för dom att jag hade draftat dom i 25 km och att det hade gett mig en välbehövlig boost. Vi skrattade och jag fick en kram av samtliga. Goa gubbar!
Efteråt tryckte jag i mig två burgare från Vätternrundans grill och en mjukglass jag köpte för 50 kronor. Sicket rån. Jag väntade in resten av sällskapet och vi tog en gruppbild innan vi cyklade mot campingen igen för att duscha och sen sova tidigt.
Målbilden av vårt gäng!
Från vänster: Jag, Babel, Maria, Lilly och Sara
När jag skriver detta är det dagen efter äventyret och jag har inga direkt skavanker faktiskt. Lite mör, men inget extraordinärt kontra stort träningspass. Däremot är jag kraftigt sömndepriverad, då jag har sovit ca 10 timmar totalt på 3 nätter.
Vad tyckte jag då om Vätternrundan?
Jag tyckte det var väldigt roligt. Det perfekta vädret hjälpte givetvis, men det är också trevligt att det bjuds på lagad mat två gånger längs vägen (och burgare efteråt). Det gör loppet prisvärt faktiskt. Väldigt fina vyer på flera ställen också.
Det direkt negativa som jag tyckte var väl att det som vanligt är för få toaletter på sådana här lopp. Jag och alla ståkissare hade inga problem då det fanns pissoarer i depåerna. Men för sittkissare är det ju helt omöjligt att komma fram till en portabel toalett. Köerna var helt enorma. Jag tycker också att det generellt har varit dåligt med info. I princip får man ju söka runt på deras hemsida i deras “FAQ” efter all info om var man ska hämta saker, regler osv. Skulle inte skada om allt var samlat i en “race briefing” som finns på flera triathlon. Bara en sån sak att alla cyklister fick fråga varandra var man fick tag i hamburgaren efteråt då ingen hittade visar på att det borde kunna struktureras bättre. Men i det stora hela var det väldigt bra och jag kan absolut rekommendera det om man känner sig manad. Ett riktigt roligt minne för mig med bra vänner jag sent kommer glömma helt enkelt.
Sen är det ju värt att tänka på att man kan göra detta loppet på flera sätt. Du måste inte pressa en viss tid, även om jag själv gärna hade provat det något år. Du kan gott unna dig lite pauser och käka. Du har trots allt ändå betalat 1400 kr (vid en tidig anmälan 2025) för detta.
/ Daniel Dalerhult
