Det händer nu och då att vi måste förhålla oss till människor omkring oss som har gjort något fel enligt något av de regelverk vi på olika sätt kommit överens om. Inom styrkesport är kanske dopingfrågan den allra vanligaste, men principerna gäller naturligtvis lagen i övrigt också. Jag har bekanta och till och med goda vänner som har fattat en hel del dåliga beslut, och som säkert kommer att göra det igen. I somliga fall har de drabbats av konsekvenserna av det i form av avstängningar, böter eller till och med fängelse. Det har genomgående varit viktigt för mig att fortsätta att vara vän med dem, men det har krävts en del aktiva val, och ganska tydlig kommunikation för att lyckas med det.
Ett sådant grundläggande beslut är att inte sätta min egen uppfattning och bedömning framför systemets. Med det menar jag att om någon av mina vänner har av rättssystemet befunnits skyldig till något, så kommer jag att tro på rättssystemet. Inte för att jag gör en egen bedömning, utan för att jag principiellt låter bli att göra den. Jag tycker nämligen om mina vänner, och det gör att jag oftast vill tro dem om gott. Det innebär att jag är jävig, har dem som huvudsaklig informationskälla och verkligen inte är i en position att göra någon rimligt korrekt bedömning. Domstolen, WADA eller vilken instans de nu råkar ha tolkningsskillnader med är inte jävig, har följt en fastslagen process där alla har fått komma till tals, och har tillgång till mer information än någon annan i frågan. Systemen är inte ofelbara, men om jag ställer min egen subjektiva uppfattning mot en domstols slutsats så är det djupt osannolikt att det skulle väga över till min fördel.
Med andra ord ställer jag inte upp i den matchen, och det har mina vänner fått acceptera. Jag kommer att tro på den dom som fastställs, av ren princip, annars blir jag rättshaverist. Alternativt kan jag bara ha vänner som är perfekta, och vad skulle de med mig till?
Men det här gäller naturligtvis åt andra hållet också. Om ett dopingprov har lämnats och är negativt, eller om någon har blivit anmäld, åtalad och frikänd så måste det få vara så. Inte för att systemet inte kan ha fel, utan för att mina egna antagande statistiskt har fel oftare och värre. Den som inte är dömd är frikänd, och ska behandlas så. Den som är dömd är inte oskyldig, och ska inte slippa straff.
Nej, jag är inte naiv, och jag vet om alla hårresande fall där systemen slagit snett. Men ska jag kunna fortsätta att förhålla mig till mina vänner så får det inte var grundat på ett lojalitetskrav där jag tror mer på dem än de instanser samhället har upprättat för att skydda andra och oss själva från våra svagheter.
Att jag är din vän innebär inte alltid att jag tror på dig. Det innebär att jag tycker om dig och vill fortsätta vara din vän, även om jag tycker att du ska ta ditt straff. Tycker du det är jobbigt så vill jag påminna om en av outlawromantikens mest klassiska klichéer.
If you can’t do the time, don’t do the crime.
