För många år sedan när jag arbetade som språklärare introducerade jag mina elever för konceptet deadline. Det var minst sagt en aha-upplevelse för dem, och säkert inte på ett positivt sätt. Inte när det gällde det känslomässiga på plats i alla fall, däremot i allra högsta grad när det gällde deras utveckling. I stort sett förklarade jag att uppgiften skulle vara inne på torsdag klockan 12, och var den inte klar då så kunde de lika gärna slänga den, eftersom jag ändå inte tänkte läsa eller rätta det som inte lämnats in i tid.
Det är nämligen det deadline betyder, vilket jag själv lärt mig den hårda vägen i mediabranschen, på den tiden dinosaurier gick på jorden och information trycktes på papper. Är inte det som ska vara med i tidningen inlämnat i tid så kommer det inte med, oavsett hur mycket annonsören betalar. En deadline utan konsekvens är ingen deadline.
Flyttar vi över oss till träningsvärlden och olika motivationstrick folk håller på med så hittar vi därmed ett inbyggt fel. Vi skapar oss tidsatta mål med vår träning för att återskapa känslan av en deadline, och därmed driva på oss själva. Vid en första anblick kan det fungera, men det finns två försvårande omständigheter. Den ena är egentligen väldigt positiv. Till skillnad från om man var elev till mig så är det faktiskt bättre att göra det sent än inte alls. Deadlinen är inte absolut, det blir alltid bättre av att göra den träning man tänkt än att inte göra den alls.
Paradoxalt nog så är det faktum att det aldrig är för sent också orsaken till att deadlines i träningen sällan fungerar som motivation i träningen. Hur mycket vi än sätter upp mål och gränser för oss själva så vet vi att det inte är på riktigt om det inte får en omedelbar konsekvens. Att låta bli att träna får konsekvenser, men inte omedelbara. Det är det som gör att vi tillåter oss att ligga kvar i sängen fast vi bestämt att vi skulle ta en morgonlöptur.
Man kan argumentera att det finns många som ändå lyckats tack vare sina uppsatta mål och deadlines. Ja, för en tid. Så länge du lever ditt liv inne i den bubblan fungerar det, men bubblor är nästan aldrig livslånga.
Hur gör man då? Det finns två spår. Den ena är att med yttre faktorer lägga till konsekvenser av att missa sina påhittade mål. Här hittar vi utmaningar som kan misslyckas, lopp eller tävlingar som man inte klarar att genomföra, eller coacher och pt:ar som man får skämmas inför. Det funkar tills man kommer på att det är man själv som har skapat konsekvenserna, och därmed man själv som kan ta bort dem, och då är den deadlinen inte på riktigt heller.
All träning som görs för någon annan skull än träningen själv kommer man så småningom om tröttna på. Det faktum att vi söker motivation innebär att vi betraktar träningen som ett nödvändigt ont. Träningen är varken nödvändig eller ond, den måste uppskattas för sin egen skull. Oavsett träning så kommer vi alla till slut att dö. Där har du en deadline att förhålla dig till.
