Egentligen är det obegripligt hur vi har hamnat där vi är med konspirationsteorier och vetenskapsskepsis i det moderna samhället. Innan den digitala eran var kunskap väsentligt mycket mer svåråtkomlig, man var tvungen att läsa böcker och lyssna på när folk som kunde något talade live.
Det fanns självklart kunskapsskeptiker även då, men det känns som om det var en stilla bris jämfört med den orkan av idioti som slår emot oss runt om i den digitala världen numera. Det är det här som är paradoxen. All världens kunskap finns tillgänglig omedelbart för oss alla och borde i princip ha utrotat dumheten, om den definieras som brist på kunskap eller förmåga att processa den.
Så är det alltså inte, utan dumheten tycks i stället ha ökat exponentiellt: Vi håller bildligt talat på att svälta ihjäl medan vi gräver oss igenom ett berg av mat.
Det är frestande att tro att det här handlar om objektivt mätbar intelligensnivå, men så tycks det inte heller vara. Det finns inga indikationer på att den skulle ha sjunkit med utvecklingen, och jag har träffat alldeles för mycket idioter med hög IQ för att tro att det är problemet.
Jag tror att problemet i stället är känslomässigt, och en form av hävdelsebehov. Man vill spela roll och uppfattas som unik. Till och med på områden som är i princip sönderstuderade och kunskapen är bortom allt rimligt tvivel så envisas folk med att hitta på nya varianter. Ett bra exempel är kost och näring, där det finns hur mycket kunskap och vetenskap som helst, samstämmig sådan. Det finns erkända, vetenskapligt utbildade experter och forskare på varje liten mikrodel av näringslära. Man skulle kunna tro att det räcker, men nejdå. Det hindrar inte att folk fortfarande hittar på obskyra dieter och lanserar dem som ny och unik kunskap som ingen annan i hela världen har kommit på. Man har oftast fel och gör ingen nytta, men det hindrar inte.
Självfallet kan systemet och en enstämmig expertis i teorin ha fel, det är inte det jag säger. Men om vi skulle ställa det mot random hemmasnickrad idé av en influencer så är det inte precis målfoto.
I pandemins fotspår fick en företeelse luft under vingarna som i alla fall jag tidigare trodde hörde hemma i obskyra dokumentärer från bortglömda amerikanska bergstrakter. Jag menar det märkliga ifrågasättandet av medicinsk kunskap sedan i princip hundratals år, i huvudsak runt vaccin. Det är ingen spekulativ behandlingsmetod av en galen professor, det är bevisad medicinsk kunskap som har räddat hela befolkningar många gånger om genom historien. ”Jag tror inte att det funkar”. Jag är ledsen, men det är inte en tyckarfråga för kvällsgroggen. Allra mest underhållande är invändningarna när de kommer från folk som inte har haft problem med att injicera helt andra substanser i kroppen.
I princip allt vi kan komma att fundera på finns det experter som kan, och den kunskapen kan vi verifiera mot resten av världen via mobilen ögonblickligen. Att just du skulle ha rätt och alla som ägnat sitt liv åt det ha fel är orimligt, och kan bara vara drivet av ditt behov att hävda dig. Kejsaren bär oftast kläder, och hur mycket du än vill vara pojken som skriker att han är naken, så är det ingen verklig händelse. Det är en saga.
