En av de största skillnaderna mellan människor och djur är medvetandet om oss själva. Det finns djur med självmedvetande, men knappast på den existentiella nivå som vi människor har. Det är inte enkom positivt, eftersom det också gör oss medvetna om våra brister, och gör att vi på något sätt vill hantera dem.
Blickar vi framåt så är det i teorin hanterbart. Det finns tid att bli bättre och vi kan agera för att bli det. Det gör sig inte självt, men möjligheten finns ändå.Så länge det ligger framför så har jag det i min egen hand.
Vanskligare är det med det som ligger bakom, det är inte så mycket att göra åt. Det är dessutom här som självmedvetandet blir en börda. Vi vet när vi har misslyckats, och ofta vet vi hur det borde ha varit om vi inte hade gjort det. Vi tvingas simultant att veta om vår egen brist, och vår egen kapacitet om inte bristen hade funnits. Det är faktiskt ingen lätt börda.
Det är en sak så länge vi håller oss till träning. Visst är det sant det Arnold sa när någon sa att de inte ville träna tungt för att de inte ville se ut som han. Don’t worry, you won’t”. Vi vet att vi inte kunde bli världsbäst, men vi vet att vi kunde ha blivit bättre. I träningssammanhang kan man alltid landa i att man ändå tränar för hälsans skull, och nöjer sig med att minsta insats faktiskt kommer att förbättra läget, oavsett hur mycket vi misslyckats tidigare.
Det är svårare med annat som inte svarar lika lätt på förnyade insatser, eller som inte går att göra ogjort. När man upptäcker att man inte varit den förälder man borde ha varit, och att barnen nu betalar priset. Eller om man fipplade med telefonen i trafiken och körde på någon som skadades eller dog. Det finns många exempel på sådant vi ställt till med som inte går att laga, och till skillnaden från djuren så bär vi på medvetandet om hur det kunde ha varit.
Det är enkelt att säga att man får släppa det och gå vidare, men det behövs verktyg för det. För oss som är konfessionellt kristna är den kommande påskhelgen det verktyget.
Det är dit vi går med det vi inte kan hantera själva, helt enkelt. Det bygger i och för sig på att man måste göra det, annars får man bära vidare på det.
Du kanske inte alls är bekymrad över dina tillkortakommanden i livet, så må det vara. Tror du att du inte har några däremot så lurar du dig själv, och bör kalibrera dig mot din omgivning, de vet.
Om du nu ändå vet om sådant du gjort sönder i livet och inte är konfessionellt kristen så behöver du ändå gå någonstans med det. Det är inget man mår bra av att ha kvar på sin dödsbädd.
