Det är ganska många sporter som har kört i diket i gränslandet mellan idrott och underhållning, efter att ha tippat åt det ena eller andra hållet. De överlever i sin sfär, men missar sin riktiga potential som publiksport. Å ena sidan så har vi de som har fastnat som purister, sporten måste genomföras så renlärigt att allt annat står åt sidan, och uppenbara svagheter ignoreras. Styrkelyft är där till en del, det är inte alltid domarnas underkännande lampor är begripliga. Fenomenet wrestling fungerar i USA, för att de släppt ambitionen att vara sport, och i stället är interaktiv teater där publiken spelar sin roll som fans.
En annan faktor som spelar in är när villkoret för att få tävla är att man blivit inbjuden. Kortsiktigt fungerar det, eftersom man då bjuder in de som bevisat sig på en mer öppen arena. En dit man kan ta sig enbart med sin egen prestanda. Problemet uppstår när det blir samma rundgång som med kändisar i krystade realityserier, där kriteriet för att få vara med är att man har varit med någonstans tidigare. Blir det tillräckligt illa så blir det känslomässig onani, där ingen annan behövs för att nå klimax. Det slutar ganska snart att vara sport, och blir bara underhållning. Få klarar balansgången av att vara båda.
I alla riktiga sporter så finns det en väg fram, som alla kan börja på. Ju större sport desto längre väg, men ingången är inte låst. Du är fri att kliva in på banan och prova, vare sig det är friidrott, fotboll eller någon av världens andra stora sporter. Det går att bevisa sig och därmed få ställa upp mot bättre och bättre motstånd, tills man når gränsen för sin kapacitet och kanske blir bäst. Då får man försvara sig mot andra som kommer samma väg.
Problemet uppstår när kvalsystemet i stället ersätts av en casting. När någons bedömning, med subjektiva känslor och uppfattningar, är villkoret för att avancera. Det placerar den idrottsliga prestandan i baksätet och öppnar för korruption. Inte en insättning på ett bankkonto i utbyte mot platsen, så skamlös är det få som är. Det första steget är alltid vänskapskorruption. Är det lättare för den som gatekeepern gillar så är det redan skitigt.
Jag gillar när obekväma, ovälkomna typer kan kräva sin plats genom resultat, fast de inte är omtyckta av arrangörer. Att man inte kan bli bortvalt av någon som har en annan favorit, därför att man har bevisat att man är bättre. Det är då det blir på riktigt. Sedan får det gärna ramas in av smoke and mirrors, som jänkarna säger. Men man ska alltid komma ihåg att show betyder visa, inte låtsas.
