Min bakgrund till det mikrofonarbete jag gör är visserligen grundat i styrkesport, primärt Sveriges Starkaste Man-tävlingarna och sedermera armbrytning, men har sedan lett åt flera olika håll. Eller ja, grunden är egentligen inom frikyrkan, den är sedan länge känd som en plantskola för rätt mycket, allt ifrån musik, organisation och i mitt fall, publikt talande. Den första tillämpningen utanför de mera fromma sammanhangen var dock Sveriges Starkaste Man, -98 och framåt, dessutom sedan eskalerat till 15 år som expertkommentator på Eurosport.
Nu förtiden är styrka bara en del av mina uppdrag, den här veckan trakterar jag mikrofon både i svensk speedways högsta liga och på Vätternrundan, världens största cykellopp sett till antalet deltagande. Det är i den kontrasten det finns något intressant att lära om oss och vårt beteende. Speedway är Sveriges tredje största publiksport efter fotboll och hockey, jag huserar hos de regerande svenska mästarna Västervik, med ett publiksnitt på 4300 förra säsongen. Men det är inte många som kör. Så till vida är det väldigt likt strongman, attraktionen är att titta på de som gör sådant man själv aldrig kommer att vara i närheten av.
Så är det inte på Vätternrundan. Närmare 20 000 personer ska ge sig ut på den 315 km långa rundan i år, och ytterligare nästan 10 000 cyklade kompletterande lopp den gångna helgen. Visst finns det absoluta elitatleter även här, men för det stora flertalet är det just att man kan vara med själv som är hela grejen. Som publiksport är evenemanget svårt att bedöma, men det är heller inte poängen.
Många i växande sporter hoppas på att vara både och, och visst är det möjligt, men det är verkligen inte nödvändigt. Det går faktiskt att välja huvudfokus, och gör man det så blir det väldigt lättare med prioriteringen, både som atlet och som arrangör.
För arrangörer är den enklaste vägen att gå att titta på var pengarna kommer ifrån, och då finns det två varianter. Publiken eller deltagarna. Även om de kommer via TV eller sponsorer så är det fortfarande publiken eller deltagarna som är källan.
I speedway och Världens Starkaste Man så är det publiken som är intäktskällan, i stora motionsevenemang och Crossfit så är det deltagarna. Det blir enklare att arrangera bra om man är medveten om vilket kategori man tillhör. För en del arrangörer inom armbrytning och kroppsbyggning så är deltagarna intäkten, med det luriga tillägget att deltagarna själva tror att det är publiken.
Den enskilda atletens motivation är lite mer närgånget. Visst finns det de som helt enkelt älskar själva sporten, men de flesta av oss är mer komplexa än så. Tillhörighet och bekräftelse lägger sig ofta i våra val. Väljer man en sport som huvudsakligen har sitt existensberättigande via publiken så kanske bekräftelse och beundran är viktigt för den egna känslan. Det är inget man ska skämmas för, men man kommer att bli besviken när man förväntar sig samma beundran för motionslopp. Där är det i stället tillhörigheten. Att vara en del av något stort, och tillhöra en rörelse. Inom sport är det som synes ganska enkelt att analysera. Värre kan det vara i livet i övrigt, men sporten hjälper oss där. Det som driver oss inom sport driver oss också inom relationer, föreningar, BRF-styrelser och allt annat där vi har med andra att göra. Är vi med för att vi vill synas, eller för att vi vill tillhöra?
Inget av det är fel, och det behöver inte ställas mot varandra. Det jag vill säga är att det är enklare att göra rätt val om man vet vad man innerst inne vill.
