Utåt sett har, de allra flesta av oss i alla fall, ett välordnat yttre. Jag menar, det är ju träning vi sysslar med, så det kommer lite på köpet. Nog för att vi må gå klädda i mjukisar och hoodies största delen av vår vakna tid, men det mesta annat är det koll på. Vi har våra måltider i matlådor, noga vägda och nutritionsmässigt beräknade. Vi följer våra programmeringar till punkt och pricka, vare sig vi gymmar, crossfitar eller gör något annat lajbans. Dessutom avstår vi mer än andra från fester, floder av öl och vin och sena nattmackor för att liksom få ut så mycket som möjligt av den tid vi investerar i vår träning. Så, ja. Utåt sett har vi nog ett väldigt disciplinerat yttre. Vi framstår nog i långt och mycket som välordnade individer.
Men, handen på hjärtat, är vi det egentligen?
För i min väska, och måhända även i din, gömmer sig en rad hemligheter som är lika mörka som ett avsnitt av True Detective. Saker som om de som beundrar oss för vårt yttre fick nys om det, nog skulle rynka rätt rejält på näsan åt.
Ska vi börja med det mest självklara – shakern. Denna av plast så livsnödvändiga men ack lika försummade pryl. Det är nog rätt troligt att världens alla gympryleföretag har få saker de älskar lila mycket som shakers. För, de går ju åt som smör i solsken. Handen upp alla som slängt en shaker istället för att ens öppna den. För, vi vet att vi glömt den i vår väska med en skvätt proteinpulver för alldeles för länge sedan. Och vi vet att om vi öppnar den så kommer samma scenario utspela sig som när nazisterna öppnar arken i Indiana Jones - Raiders of the Lost Ark. Således något man helst undviker. Bättre då att slänga den. För att misstaget med att öppna en sedan länge bortglömd shaker i sin väska, det gör man bara en gång.
Kvarglömda saker verkar, i alla fall i min väska, vara ett återkommande signum. För bredvid den där magiskt illaluktande sjalen finns någonstans dess avlägset besläktade kusiner: lindorna, knäskydden, remmarna eller pullup-gripsen. Fråga vilken atlet som helst om de faktiskt inte har något sådant i sitt bärdon och de kommer skamset börja skrapa med foten i gruset. Det är så märkligt, är det inte det? Vi är extremt noga med att tvätta oss själva efter träningspass. Balsamera håret, smörja in händer och tvätta kroppen med någon magisk tvål från Nepal. Men, hur ofta tvättar vi våra benlindor? När såg dina knäskydd insidan på en tvättmaskin sist?
Precis. Det är förenat med livsfara att lukta på något som helst lyftrelaterat i en hårt tränande individs väska. För, lukten som finns där är stark nog att fräta sönder både näsa och hjärna.
Det är förenat med livsfara att lukta på något som helst lyftrelaterat i en hårt tränande individs väska.
På temat kvarglömt hittar vi även andra saker – nämligen det här med mat. Sist jag gjorde en ordentlig genomgång av min träningsväska hittade jag två riskakor, en proteinbar med bäst-för-datum till när Ronnie Coleman sist vann Olympia (2005, reds anm.) och en delvis mumifierad banan. Jag törs sätta en slant på att om vi genomsökte världens alla skamfilade gymväskor så skulle vi med det vi hittar i matväg kunna föda ett mindre land ett helt år. Det är som om vi tänker på vår väska som ett svart hål. Slänger vi i något där så tar det liksom hand om sig själv och försvinner.
Och på tal om försvinner. Ens väska ska ju rymma en del. Vanliga skor, lyftarpjucks, shaker, bälte med mera. Jag har genom åren av träning försökt kontra det växande antalet prylar med större väska. Men, oavsett väskans storlek hamnar jag alltid i samma situation.
Jag behöver något, låt säga ett par dragremmar, ganska så omgående. Förmodligen står någon och väntar på mig. Jag letar först lugnt bland alla prylar, drar med handen och söker efter det jag vill ha. Men, med växande frustration hittar jag allt (ALLT!) annat än det jag söker. En mosig banan. En shake med något mystiskt som rör sig inuti. Ett gammalt knäskydd som ser ut att ha något som liknar mossa växande på sig. Men - inte en enda dragrem. Vilket till slut leder till situationen där jag i Hulkenfrenesi tömmer ut hela väskans innehåll på golvet. Och då, till slut, hittar jag det jag söker. I ett kaos och frenesi av prylar.
Så. Låt civilisterna, de som inte tränar som vi andra, behålla sin glorifierade bild av oss. Låt de tro att vi är välordnade och att de väskor och ryggor vi nonchalant kastar över axeln på väg till vår träning är strikt packade och luktar hallonbåtar.
Det är av yttersta vikt att vi inte släpper dem i närheten av insidan på våra väskor. Då är det kört.
Och, snälla, gå och tvätta dina knäskydd.
Nu.
