Vår tids syn på träning och prestation är på många sätt tudelad. Å ena sidan genomsyras den av en i det närmaste kväljande positivism med glada tillrop alldeles oavsett nivå. Jag ska inte påstå att det är genusspecifikt, men utropet jag hör i huvudet är ”You go girl”. Men som sagt, det finns gott om manliga motsvarigheter. Det är inte bara begränsat till träningsvärlden, det är numera väldigt CV-vänligt med fysiska prestationer.Förvisso mer i linje med en svensk klassiker än styrkelyft eller kroppsbyggning, men ändå. Att ha gjort sitt bästa ger såväl karriärmässiga som fysiska poäng. Ingen skulle heller drista sig att faktiskt kommentera vad detta bästa räckte till, den som försökte och bröt vid Mångsbodarna får lika mycket glada tillrop som den som kom topp 100, om inte mer. Elefanten i rummet är att inte komma i mål faktiskt är ett misslyckande. Jag förstår inte varför det är så laddat, att leva med bilden av att man i livet ska kunna undvika misslyckanden helt är väldigt skruvat, och törs jag påstå, ångestframkallande. Så tycks det dock vara, alltså låtsats vi inte om att folk har misslyckats, bara de har gjort sitt bästa. Eller i alla fall påstår sig ha gjort sitt bästa. De flesta betraktare vet att insatsen var medioker, men spelar ändå med.
Sedan har vi då mig. Jag gör inte alltid mitt bästa. Faktiskt inte på något område i livet. De saker jag är bra på är jag oftast mycket bra på, och då brukar jag klara mig på cruising speed. Inte tomgång, men absolut inte uppe på varvstopp heller, om motortermerna är bekanta. De saker jag är dålig på brukar jag ofta inse att resultatet ändå kommer att vara föga imponerande, och då tycker jag inte att balls to the wall är riktigt motiverat.
Kruxet är att jag är nöjd ändå, och har rätt trevligt med det jag företar mig. Visst har det förekommit satsningar där jag lagt manken till mer än annars. Både i löpning, bänkpress, och till och dietande i förberedelse för en kroppsbyggartävling en gång i tidernas begynnelse. Men gjorde jag allt jag kunde? Nej, det tror jag inte. Var jag nöjd med resultatet? Inte det heller. Stolt och glad, eftersom jag ändå åstadkommit något, ja. Men nöjd? Nej, det är inga resultat att hänga i granen på något område.
Jag tar mig alltså friheten att vara glad fast jag inte gör mitt bästa, och fast det inte alltid blir bra, och det tror jag att fler borde göra. Att koppla sin rätt till glädje och stolthet till att man hade vridit ur varje sista uns ur sin varelse är inte sunt, det gränsar till psykisk ohälsa. Ingen håller för 100% hela tiden. Det vet alla som tränar, men kunskapen tycks som bortblåst när vi lämnar träningsupplägg och tittar på livet i stort.
Har jag då aldrig gjort mitt allra bästa? Det har jag absolut. På träningsområdet så blev det inte så märkvärdigt, medan det finns andra områden där jag då är riktigt bra. Riktigt, riktigt bra. Det skäms jag inte heller för att säga.
