För 1 år sedan tog jag mig på nån vänster igenom Vasaloppet Öppet Spår 90 med betydligt mer tur än skicklighet. Nån dag efter anmälde jag mig till nattvasan 45. Det tog mig inte lång tid innan jag undra varför i helvete jag hade anmält mig dit. Jag hade heller ingen att åka med så jag skulle göra det själv. Nåväl, vad gör man inte för att kunna få skriva ytterligare en text som hamnar på bankpress.nu samt tyngre.se? Det är ju trots allt lite min identitet nu. Denna historia börjar alltså med ingen motivation och ingen kompis. Men oroa er inte! Det blir värre.
Jag kan börja med att skriva något positivt. I Kristinehamn har vi ett riktigt fint konstsnöspår vid Hultet som drivs av massa ideella gubbar som sliter dag ut och dag in för att få till riktigt bra spår och skatebädd. Man måste fan ge dom cred. Spåren i Kristinehamn är i väldigt bra skick och gör oftast att man blir besviken på spåren man åker i när man semestrar i Sälen. På grund av detta kan man påbörja skidsäsongen relativt tidigt där jag bor. Något jag märkte när jag påbörjade träningen denna skidsäsongen var att det bara tog en timme innan man var tillbaka teknikmässigt där jag sluta. Inte för att det är så mycket teknik att ha, men jämfört var jag började 2024 när jag inte kunde åka alls var det en enorm skillnad. Jag hade också en lägre kroppsvikt och bättre kondition, vilket såklart inte var en nackdel. Men nu återgår vi till när det skiter sig för mig, för visst är det roligare läsning?
Fina hultet på kvällen
Jag var i Sälen för några veckor sedan med familjen och kompisar när jag plötsligt började höra ett konstigt ljud från min skida. Innan dess hade jag åkt med hörlurar och inte filosoferat på andra ljud. Jag stannade för att kolla om något fastnat under skidan. Lyckligtvis hade inget fastnat under skidan. Olyckligtvis dock var skidan istället helt förstörd på bakre delen. Detta måste ha skett i packboxen som vi hade överbelamrad med längdskidor, slalomskidor samt medar och hjul till vår thule-vagn. Märkligt nog blev jag inte ens arg. Det är kanske lite oroande i sig att jag inte blev upprörd över att mina 1 år gamla skidor för 3000 kr var totalt förstörda. Men jag är ju vid detta laget rätt van vid att saker skiter sig för mig. Förra året knäcktes ju mina pjäxor i ett fall, så varför skulle jag ha bättre lycka detta året?
Rest in peace skida.
Det var helt enkelt bara att dra iväg ett sms till min personliga skidkille Tony på Intersport i Kristinehamn. Han försäkrade mig om att mina skidor var kaputt baserat på bilden jag skickade, men att han hade några riktigt snabba skidor jag kunde få i utbyte mot 3999 kr. Jag litar på Tony av två anledningar. En av anledningarna är att han är en mycket fager man i sina bästa år och går med smeknamnet “Snygg Tony” på mitt jobb. Den andra anledningen är att om jag skriver att jag inte litar på Tony så kommer han strypa mig på BJJ träningen nästa söndag. In till Intersport i Kristinehamn körde jag dagen efter hemkomst från Sälen och fick suverän hjälp av Tony och även nya fräna skidor.
Snygg Tony lyssnar intensivt på när min dotter Milla berättar något viktigt under skidutprovningen.
Mina nya skidor var väldigt bra och även om jag på ett sätt hatar allt med skidor, så är det faktiskt så jäkla fint att åka kvällstid i elljusspår eller i spåren med bara pannlampa. Det är något speciellt att ta sig fram på skidor och se synen av ljus som reflekteras i snön i en annan så mörk omgivning. Eftersom jag nästan uteslutande åker skidor väldigt sent eller väldigt tidigt är jag oftast ensam i spåren också. Lucky me.
Jag åkte inte speciellt mycket skidor inför Nattvasan 45, eftersom jag inte hade något mål mer än att få erfarenhet och att vara slut när jag kommer imål. Totalt åkte jag 137 km skidor på 10 pass inför Nattvasan 45. På mitt sista långpass på Hultet åkte jag 30 km på tiden 2h 48 min. Och då inkluderade långpasset också ett samtal med 112, eftersom min mobil plötsligt avbröt Tyngre Kraftsport avsnitt 339 med Max Danielsson och gjorde en fickringning till SOS Alarm. Jag bad så hemskt mycket om ursäkt till den snälla damen på SOS Alarm och jag skämdes som en hund innan jag harvade vidare.
Nattvasan 45
Jag var i Mora strax efter 11.00. Käkade först en schysst buffé på Moraparkens restaurang, hämtade ut mitt startkitt med nummerlappar, chip osv. Sedan körde jag till SPF Seniorernas grupplokal där jag skulle sova i en sovsal. Boende bokat via visitDalarna. Stora fördelen där gentemot att boka via Facebook eller liknande är att man inte riskerar att bli lurad på ett boende som inte finns (vilket är ett vanligt problem tyvärr runt Vasaloppet).
Sovsalen på SPF Seniorerna
Väl på plats var det ingen annan där så jag kunde välja säng själv, vilket gjorde att jag slapp sängarna som såg ut att varit stående i något förråd sen första världskriget. Jag förvänta mig inte någon lyx för 420 kr för en natt, men om jag hade behövt sova på en säng som bokstavligen var en 3 cm sliten skumgummimadrass ovanpå en träskiva så hade jag faktiskt krävt pengarna tillbaka och kört hem mitt i natten istället.
En säng jag inte tänkte sova i.
Jag rodda lite med alla lapparna, satte några alarm så jag visste när jag skulle byta om och gå mot busstationen, startade ett avsnitt av Walking Dead på surfplattan och chillade lite innan jag gick till Vasaloppsbussarna till starten i Oxberg.
Nattvasan 30 och 45 startar båda i Oxberg. Nattvasan 30 startar 19:00 och Nattvasan 45 startar 20:00. Eftersom jag tog den tidiga bussen hade jag mycket gott om tid så jag kunde gå på dass utan stress, hänga vid brasorna, mecka lite med packningen och även se starten av Nattvasan 30. När jag hade kastat in min väska och påse i bagage-bussen dök även min kompis Maria upp för att önska mig lycka till. Mycket trevlig överraskning, men jag hade inte supermycket ro i själen (kanske pga dom 400 mg koffein jag hade stoppat i mig en timme tidigare), så vi snackade lite kort innan jag gick till startfållan.
Väntan inför start i Oxberg
I mitt huvud är jag en rätt usel skidåkare, så jag ställde mig nästan sist i startfållan. Så fort starten gick insåg jag att det var extremt korkat. Folket som startade här bak kunde ju absolut inte alls åka skidor, alltså på samma nivå som mig när jag åkte kortvasan 2020 (4h 37 minuter var resultatet då, ett riktigt bottenresultat). Jag behövde alltså köra om och letade läge att göra det på. Lösningen kom rätt fort, eftersom halva spåret på nattvasan är skatebädd. Folk som inte kan åka skidor kan absolut inte åka i skatebädden, vilket gjorde den helt ledig. Jag gick ut i skatebädden och stakade om rätt många personer tills jag tyckte att takten i längdspåren var acceptabel innan jag gick in i spåren igen. Sen var det bara att börja harva på.
Min kollega Micke hade gjort ett jäkla jobb med min vallning (stort tack!) och i samband med att spåren var lite isiga var det ett väldigt bra glid. Kändes rätt gött att köra på där i mörkret med pannlampor runt sig samtidigt som jag hade i en in-ear öronsnäcka i höger öra med en playlist på spotify med hits från 2000-2010. Att det också var stjärnklart, fin lysande måne och ca +1 i luften så var det rätt svårt att inte vara på gött humör.
Jag kollade ofta på klockan i början och efter första timmen såg det bra ut, framförallt med all köbildning som det blir vid starten. Det enda som kändes lite tungt var i väldigt branta uppförsbackar. Jag och många andra hade svårt att få fäste i den isiga snön, så då fick man brotta sig upp med sina armar, vilket såklart slet på triceps. Jag hade faktiskt konstant kramp i triceps sista 15 kilometerna, men det var ändå hanterbart.
Starten för Nattvasan 30
Ca 2 h in i loppet kom min första vurpa. Var en rätt skarp högersväng efter en rätt lång nedförsbacke och jag kunde inte hålla balansen. Men jag lyckades vurpa rätt graciöst så jag var uppe på fötter på någon sekund igen. Lite hårdare var dock vurpa nummer 2 som skedde 3 h in i loppet. Återigen var det en lång nedförsbacke där det plötsligt blev en bruten ospårad sektion där alla innan mig hade plogat med skidorna, vilket gjorde att det var helt glatt och det inte fanns något alls att få fäste i. En rejäl faceplant blev det och jag var tämligen förvirrad sekunderna efter för jag fattade inte riktigt vad som hade hänt och att jag var tvungen att förflytta mig så att jag inte blev påkörd. Det kom folk efter mig som också vurpade men kanade längre ner i backen. Jag såg då en pannlampa som låg i snön som jag trodde tillhörde någon som vurpade efter mig. Jag tog upp den med staven och skrek nedåt att jag hade fiskat upp lampan. När jag sedan vred huvudet nedåt såg jag bara mörker i spåret. Det var först då som jag insåg att den pannlampan jag så snällt hade fiskat upp i snön var min egen. Smart.
Med jämna mellanrum under nattvasan 45 var det sektioner med ljuslyktor eller marschaller, även på vissa ställen lite fräna LED-ljus vilket var väldigt fint. Men på ett ställe hade dom också hängt upp massor med små glaslyktor med värmeljus i träden lite huller om buller. Det var så jäkla fint och utan tvekan loppets finaste sträcka.
Jag hade en förtänkt strategi med att ta en gel och en rejäl klunk från energidrycken i mitt vätskebälte vid kontrollerna Oxberg, Hökberg och Eldris, men att försöka sköta det så snabbt som möjligt så man inte tappade tid där. Efter ca 3 h åkning (jag minns inte vad distansen var då) kunde jag konstatera att under 4 h troligtvis skulle gå om jag inte klantade till det. Visst hade jag kramp i triceps och var trött i kroppen, men det var ingen katastrof. Kort därefter pausade min klocka sig på eget bevåg i några kilometer, så jag visste inte längre hur jag låg till med snittempo och i ärlighetens namn var jag för trött för att orka bry mig. Men när det var 5 km ifrån målgång har Falu Rödfärg en egen liten kontroll och precis som förra året på öppet spår serverade dom bland annat kallt vatten, vilket låter som en enkel sak att fixa fram till diverse skidåkare i Dalarna en natt i februari, men eftersom vasaloppet bara vill servera varmt vatten till sina deltagare (vilket är fruktansvärt äckligt) så var det något jag gick igång på. Jag svepte tre muggar och frågade tjejerna i kontrollen vad klockan var och fick svaret 23:18. Med min magnifika hjärna kunde jag då räkna ut att jag hade 42 min på mig för att klara under 4h. Absolut inga problem, men jag ville avsluta loppet trött så jag köttade på sista biten efter egen förmåga. På sista sträckan blev jag träffad av två snöbollar som några pricksäkra individer kastade (ingen skada skedde, jag tyckte faktiskt det var rätt roligt) innan jag tog mig över mållinjen i Mora.
Glad i målfållan
Såfort jag var i mål hörde jag att en bekant röst skrek mitt namn och i målfållan stod tydligen Maria igen med mitt ett av mina favoritgodis toffifee som hon hängde runt min hals. Mycket uppskattat! Sedan fick funktionärerna hjälpa mig med allt ifrån att ta av mitt tidtagarchip och att sätta ihop mina skidor eftersom min högra arm krampade ur totalt. Jag gick sedan in på Vasaloppsappen och noterade att min måltid blev 3 h 40 min, vilket var väldigt mycket bättre än vad jag hoppats på. Väldigt glad över detta. Tog bussen till duscharna och tog nog min livs längsta dusch innan jag traskade tillbaka till sovsalen och somnade såfort jag la mig ner.
The precious medalj
Nattvasan 45 var ett väldigt uppskattat lopp, dels var det väldigt fint, men framförallt var det mycket mindre folk än Öppet Spår 90 vilket gör att allt går mycket snabbare, både i spåren och vätskedepåerna, men också med nummerlappsutdelning, bagageinlämning, dassbesök innan start osv. Allt detta gör upplevelsen mycket mer angenäm. Priset för anmälan till nattvasan 45 2026 (early bird) var 980 kr, 215 kr för bussen till starten och 420 kr övernattning i sovsal. 1615 väl spenderade kronor alltså. Jag kommer köra nästa år också, då blir det en mer riktad satsning. Rullskidor ska inskaffas (hoppas jag inte bryter något) och träningsprogram ska skapas. Allt för att leverera en vettig tid i fäders spår.
/ Daniel Dalerhult
