"Jag har förolämpat Gud och människosläktet genom att inte ha utfört mitt arbete med den kvalitet som krävdes av det."
Det påstås vara med de orden Leonardo Da Vinci avslutade sina dagar, och hur storartat det än låter så är det en något problematisk hållning. Är det verkligen en sann återgivning av hans känslovärld så gränsar det till en tvångsmässig perfektionism som snarast är ett symptom på psykisk ohälsa. Det är han i och för sig inte ensam bland vår civilisations stora genier, så det är inget orimligt alternativ.
Den andra möjligheten, i och med att det sades och dessutom nedtecknades från dödsbädden, är att det var den bilden han ville att folk skulle ha. Att allt det fantastiska han åstadkommit i livet egentligen bara var en bråkdel av vad han egentligen förmådde. Är det så blir bilden av honom ännu mänskligare. Trots makalösa prestationer så räcker det inte, vi vill att folk ska tro oss om ännu mer. Det moderna ordet är humblebragging.
Man behöver bara läsa valfri caption till träningsreels på sociala medier för att förstå fenomenet. Det vi åstadkommer räcker inte för oss själva, vi måste låna kredd från en antydd ännu högre nivå.
Sanningen är den att om vi verkligen är missnöjda med det vi presterat så gör vi bot och bättring. Båda två är viktiga, de är inte samma sak. Det är dessutom viktigt att vi gör det, inte lovar det. Det vi lovar om att bättra oss har samma inneboende värde som begagnad kattsand.
Bot är att reglera och nollställa konsekvenserna av det vi har brustit i. Det handlar helt enkelt om att verkligen ta konsekvenserna av det vi gjort fel. Den skada jag har åstadkommit ska jag åtgärda. Det svåra är att det inte alltid går. Det finns mycket som inte går att göra ogjort och då kvarstår bara att be om förlåtelse. Kanske var Leonardo där, för väl på dödsbädden så finns inte mycket annat att göra än att be om förlåtelse. Det framgår inte om han bad vare sig Gud eller människor om förlåtelse, vilket lutar åt att det kanske var humblebragging ändå.
Bättring är däremot att inte göra om det. Kanske oskiljbart från att göra bot, men emedan boten blickar bakåt så ser bättringen framåt. Boten är en viktig del i det, för varför ska du göra något annorlunda om det du gjort hitintills inte var fel? Det är heller ingen poäng med boten om du inte bättrar dig. Att nollställa skulden för ett ögonblick bara för att omedelbart göra fel igen är ingen väg framåt.
Det enkla, och svåra, i träningssammanhang är att det varken är Gud eller människosläktet du förolämpar när du brister, det är dig själv. Det är alltså dig själv du ska kompensera för begångna synder, eller ännu hellre behöver förlåta. Nollställ, gör bot. Börja om, gör bättring.
Få av oss kommer att ha åstadkommit lika mycket som Leonardo när vi ligger där på dödsbädden. Men kanske kan vi ligga där och vara mer tillfreds med våra liv när det väl tar slut.
