I år hade jag till min stora förtjusning för första gången möjlighet att delta på Idrottsgalan. Det är frestande att antyda att jag brukar gå på den, men så är det alltså inte. Förvisso sprang jag på mycket vänner och kontakter både från organisationen på Budo- & Kampsportsförbundet, de motorsporter jag är inblandad i och gamla kollegor och vänner från Eurosport. Det var dock inte som någon slags idrottspamp jag var där, därtill är jag alldeles för obetydlig. I stället var det vännen Mårten som styrde upp deltagandet, all heder!
Själva galans fascination är självklart idrottsstjärnorna, men kanske ännu mer glimten av infrastrukturen som gör svenska idrottsframgångar möjliga. Stjärnorna som man har sett på tv, och visst är det lite roligt att stå framför Daniel Ståhl i kön till bubblet. En mer oväntad aspekt är att på Idrottsgalan så blir det tydligt hur den svenska idrottsrörelsen är uppbyggd och fungerar.
Det är också här vi hittar skillnaden mellan gymkulturens sporter och de som vi ser uppmärksammas på galan. Det är en självklarhet att styrketräning är en grundförutsättning för i princip alla idrotter på elitnivå, och som sådan ständigt närvarande, men inte i sin egen kapacitet, trots att de som styrketränar med olika syften överstiger i princip alla andra motionsformer i landet. Nu och då dyker det också upp någon rant från våra led där någon känner sig förfördelad i samhällets ögon.
Den springande punkten här är att gymsporterna tenderar att attrahera de allra mest utpräglade individualisterna, som inte tycker om att organisera sig, i alla fall inte om inte de tjänar något på det. Den svenska idrottsrörelsen är däremot byggd på föreningsliv och kollektivism och där är det svårt att få in egoister. Förlåt, jag menar naturligtvis individualister.
Det saknas inte överlappning helt, en del armbrytarföreningar i Sverige har faktiskt lyckats att verkligen vara föreningar som ansluter till Idrottsverige, och styrkelyftarna har kommit långt i sin utveckling, med resultatet att de också syns på Idrottsgalans nominering.
Kanske behöver inte gymvärlden närma sig Idrottsrörelsen mer strukturellt, det är inget självändamål. Kanske fungerar det med kommersiella gym och marknadsekonomi, med varje tränande för sig själv. Det finns mycket som tyder på att vi ändå är världens största träningsform, i alla fall om vi räknar in de som använder gymmet som verktyg för att lyckas i andra sporter.
Om vi däremot vill vara med i idrottsrörelsen och få del av samhällets resurser så måste vi också ställa upp på samhällets regler. System där utövare kan påverka sin förening och sport, strukturer som i möjligaste mån skyddar utövare från diskriminering och maktmissbruk, gemensamt överenskomna regler om doping och annat. Alla de som syns på Idrottsgalan har ställt upp på de villkoren, och det är det som i sin tur leder till nomineringar och priser. Sporterna i vår subkultur har en bit kvar, fråga de som har den otacksamma uppgiften att försöka organisera oss. Det är stundtals som att försöka valla katter.
