Det är i år 10 år sedan den sista säsongen av Gladiatorerna sändes, och faktiskt 26 år sedan den första sändes. Gladiatorerna förhåller sig till gymkulturen ungefär som den gammal Stallone-rullen ”Over the Top” förhåller sig till armbrytning, och ”Cool Runnings” förhåller sig till Bobsleigh. Det är helt enkelt vårt claim to fame in i medelsvenssons vardagsrum. Kroppsbyggare och branschprofiler blev plötsligt nationella superkändisar under sina pseudonymer, och en form av TV-spelsfigurer framställda med nästan övermänskliga egenskaper rent fysiskt. I somliga fall inte helt felaktigt, även för oss i branschen var de sjukt imponerande, även om vi använde en annan måttstock än ungarna i TV-soffan. Den bärande idén var att vanliga människor skulle utmana seriefigurer i fysiska övningar, för att sedan kulminera i ett hinderbanelopp där man fick fördel av tidigare prestationer. Vi från den mer styrkeorienterade delen av gymkulturen tenderade att glömma att det primärt var underhållning och inte tävling, och retade oss på att formatet favoriserade lätta multisportare, eftersom våra killar aldrig orkade upp för rullbandet. Det var tider, det.
Hur roligt det än var så tror jag inte att det hade fungerat idag, av flera orsaker. Den tydligaste är kanske Tv-branschens krassa affärsmodeller. Hade det fungerat idag så hade det gjorts. Funkar det inte så görs det inte, kommersiella Tv-bolag har inte samma förtjusning för att gå back på projekt som SVT, men det är mer verkan än orsak, dessutom understödd av linjär-TV:s allmänna avsomnande. Orsaken är i stället paradoxalt nog för oss en mycket bra sak. Idag så är gymträning och fitness alldeles för mainstream för att kunna säljas som hemliga seriefigurer. Var och varannan svenne har i sin ångest över livspussel och vardag lyckats skapa om än inte en tävlingsfysik i kroppsbyggartermer, så i alla fall något som i bra ljus hade kunnat säljas till en Tv-publik. Har de inte gjort det själva så finns det definitivt sådana på gymmet de går till. Självfallet finns det fortfarande folk som bor i TV-soffan och äter chips, men bra fysik och vältränade kroppar är inte längre exotiskt.
Den andra aspekten som bidrar är digitaliseringen och sociala medier. Det går inte längre att slå i ungarna att någon heter Komplex och bor i Gudarnas förmak när de redan har tagit reda på allt om dem online. Det är också en bra sak. Nu kan våra stjärnor vara stjärnor i sin egen identitet under sitt riktiga namn, och inte bara som seriefigurer.
Det finns fortfarande en massa produktioner på streamingplattformar och andra kanaler där fantastiska fysiker och vältränade människor tävlar mot varandra som blir succéer, men med en viktig skillnad. Alla tävlar under sina egna namn, och är vanliga människor. Sagoberättelsen med mytiska inslag behövs inte längre för att folk ska tro på de otroliga prestationerna. Både vi och dagens ungar vet att det är vanliga människor som tränar hårt.
Jag hade gärna sett någon variant av Gladiatorerna nu, av nostalgiska skäl, men visst är det fantastiskt att gymträning och den framgångsrika konsekvensen av den numera är så vanlig att den inte behöver vara på Tv?
