Detta skulle bli avslutet för mina äventyr 2025 och även avslutet av “en svensk klassiker”. Det känns faktiskt rätt gött att kunna blicka framåt mot ett actionpackat 2026 med andra utmaningar. Men mer om det i ett annat inlägg.
Bara anmälningsavgifterna för denna klassiker har kostat mig 4672 kr, men tror ni att medaljen/diplomet är gratis om man lyckas klara samtliga lopp? Icke sa Nicke! Du förväntas betala 600 kronor till för en medalj och ett diplom som visar att man har klarat En svensk klassiker. Det äcklar mig. Att man inte ens kan få ett gratis diplom i form av en PDF som man kan skriva ut är fruktansvärt dåligt. Så jag tänker inte köpa detta. Jag tokvägrar.
Det är synd att man troligtvis begår någon form av upphovsrättsbrott om man gör ett eget klassikerdiplom, för det skulle vara rätt enkelt. Alla loggor finns ju på internet, fonten på diplomet går enkelt att identifiera med internetbaserat verktyg och till och med prins Daniels signatur som ska vara längst ner på pappret finns på hans wikipediasida. Men givetvis ska vi inte bryta mot några lagar här!
Nåväl, nog med bitterhet, vi återgår till Lidingöloppet! Min löpning är något jag har lagt mycket krut på detta året då jag helt enkelt måste bli en bättre löpare för att kunna göra några specifika lopp framöver. Det har gått (i mina mått) rätt bra. Inför Lidingöloppet kan man seeda sig online (i utbyte mot 150 riksdaler). Man springer då 10 km och loggar det på Strava eller liknande och kan sedan använda den tiden för att bli placerad i rätt startgrupp. Jag ville göra detta samma kväll som jag hade kört hem hela familjen från Skåne, vilket såklart inte är den bästa idén som har kläckts i mitt huvud. Men efter en bilresa på 6 h aktiv körning som tog 9 h pga skrikig 11 månaders bebis som hatar att åka bil behövde jag faktiskt en “win” den dagen. Så efter att båda barnen hade somnat tog jag bilen ner till Kristinehamns plattaste yta och lyckades knipa milen på 48:20. Var väldigt nöjd och kunde då seeda in mig i startgrupp 4. Men det kom med ett pris i form av överbelastade vader och en överbelastad fot. Det berodde troligen dels på stillasittande hela dagen innan en brutal maxning, dels också på att jag hade infört rätt mycket mer hopp i min träning i samband med detta, så det blev för mycket helt enkelt.
Skadan skedde i slutet av juli, vilket inte alls var bra då jag hade Jönköping Marathon den 30:e augusti. Månaden mellan skadan och Jönköping Marathon sprang jag ca 50 km totalt och som längst 6 km. Ingen bra uppladdning, vilket också reflekteras i tiden på Jönköping Marathon som blev ca 4 timmar 36 min. Jag hade hoppats på runt 4 timmar… Men sånt är livet och det är bara att gå vidare!
Hur som helst så hade jag efter Jönköping Marathon ca 1 månad kvar till Lidingöloppet. Visserligen var jag helt död i benen två dagar efter Jönköping, men inga skador kändes av vilket var oerhört skönt. Planen var 1 vecka med relativt lugn träning som återhämtning för att sedan dra upp tempot. Den planen sprack när jag efter den lugna återhämtningsveckan drog på mig en rejäl förkylning som förhindrade mig från att träna ytterligare en vecka. Att ha någon typ av vettig uppladdning var alltså bara att glömma. Jag valde faktiskt att inte toppa alls inför Lidingöloppet av den enkla anledningen att jag ville träna.
Jag hade ett tidsmässigt mål på 3:08 (06:15 tempo) eftersom min kollega Linda hade sprungit på 3:08. Jag ville slå det av den enkla anledningen att när jag började med konditionsträning tänkte jag “Fan, Linda kan springa hon!” och när man får resultat som är bättre än folk man är imponerad av är det en rätt go känsla. Men i övrigt tänkte jag springa så snabbt jag kunde utan att riskera att vara helt död/skadad efteråt. För er som läser detta som är riktigt snabba kan det tilläggas att om man springer på under 2 h 15 min (män) eller 2h 38 min (kvinnor) så får man en speciell silvermedalj! Jag är givetvis inte i närheten.
Vi var fyra som skulle göra Lidingöloppet från mitt jobb denna dag. Jag, Maria, Sara och Anwar. Tjejerna ville sova på hotell natten till Lidingöloppet (typiskt tjejer), men eftersom jag och Anwar är mer hardcore och rock n roll så tänkte vi köra till Lidingöloppet och hem samma dag från Kristinehamn.
Dagens gäng!
Anwar hämtade upp mig 05:56 innan vi körde mot Stockholm. Resan gick fint och vi var framme ca 09:30 i Ropsten. Då hade vi även käkat frukost längs vägen. I Ropsten parkerade vi bilen, blev uppmötta av Sara och Maria innan vi sedan tog gratisbuss in till Lidingöloppet. Där gick det smidigt att hämta ut nummerlappar etc. Vi meckade lite med det och käka lite igen innan vi tog och lämnade in våra väskor. Vi valde att betala 40kr för att få grejerna körda till målet, vilket var fett värt (kan starkt rekommendera).
Vi gick sedan 1,7 km till starten för att vara där i god tid. Vid starten var det också givetvis dags för det obligatoriska dassbesöket och som ni kan se på bilderna var det lite kö dit. Men frukta inte, genom deltagandet på samtliga klassikerlopp och flera triathlonlopp har jag nu fått “a special set of skills” som Liam Neeson i filmen “Taken” skulle uttryckt det, så nu ska jag genom min expertis ge er alla mina dassknep.
Hoppas du inte är för nödig för du måste köa!
Steg 1: Välj dasskö med omsorg
Kolla om det är nån längdskillnad på köerna, oftast är folk lata vilket gör att det är mindre kö längst bort. Men inte bara längden på köerna spelar roll! Som Maria insåg efter lite intensivt beaktande slog det henne att vår dasskö magiskt hade 12 dass till befogande, medans alla andra hade 8. Detta pga att leden helt enkelt hade ställt sig fel och ingen annan reflekterade över det. Vår kö rörde sig alltså mycket fortare. Lifehack!
Steg 2: Ställ dig i kö direk
Vissa köer kan ta 20-30 min på sig beroende på hur snål arrangören varit med antal dass. Så var där i god tid.
Steg 3: Har du en väska eller påse med dig? Ställ den absolut inte på dassgolvet. Trust Me.
Oftast finns en krok högt upp på sidorna av väggarna eller på själva dörren. Häng upp väskan/påsen där, eller ställ väskan utanför.
Steg 4: Är du klar med allt inför loppet? Ställ dig i dasskön en gång till.
I bästa fall kommer du längst fram i kön och inser “nämen jag behöver inte gå på dass” så går du bara därifrån. Men behöver du gå på dass och inser det 10 min innan start så är du körd. You don’t want that.
Det var allt från Dannes dassinformation. Nu går vi vidare.
Efter att jag i vanlig ordning vägrade den gemensamma uppvärmningen i startfållan gick sedan starten för min startgrupp 13:00. Efter ca 50 meter kände jag att det fanns exakt noll studs i mitt löpsteg idag och jag fattade direkt att det inte skulle bli någon bra tid. Men jag tänkte att jag får ta beslut senare om jag väljer att kötta på för att försöka ta 3:08 eller inte. Jag sprang på i ett någorlunda bekvämt tempo som för mig var ca 06:15 i snitt, vilket passande nog var snittempot jag behövde hålla för att vara bättre än min kollega Linda. Detta gick okej, men efter 10 km insåg jag att Lindas tid helt klart var utom räckhåll för mig denna dagen. Det är nämligen så att sista tredjedelen är mycket tuffare än första tredjedelen och det var inte så att det sprakade av krafter från mig efter 10 km direkt. Så jag tog beslutet där och då att bara övergå till att se loppet som ett längre träningspass istället. Så jag satte in hörlurarna och startade en podcast med Joe Rogan och den eminenta Brian Cox. Brian Cox fick helt enkelt snacka om svarta hål och andra saker i rymden jag inte förstår, medans jag lufsade runt på Lidingö.
Loppet blev genast mycket roligare i samband med detta. Jag missade faktiskt massor av kilometermarkeringar för att jag helt enkelt hade tankarna på annat håll.
Lidingöloppet har som bekant en del backar och första riktigt branta backen jag gick i kom efter 17 km. Då var jag rätt glad att jag hade gett upp hoppet om en bra tid för snittempot ökade fort då. En sak jag noterade var att många tog rätt rejäla risker i nedförsbackarna. Jag såg flera som sprang som Jack Sparrow i nedförsbackarna helt utan kontroll i hopp om att spara sekunder istället för att bromsa sig nedför. Troligtvis också därför jag såg flera fall i löpspåret.
Jack Sparrow-mode på Lidingöloppet
Den mest hypade backen i Lidingöloppet kallas för Abborrbacken som dyker upp efter 25 km. Jag tycker ärligt talat det är löjligt vilket rykte den har. Absolut, den är en lång backe och många går väl i någon sektion i den men det är inte Mount Everest som många får det att låta som. Jag traggla mig igenom denna hypade backe till trots och slutligen kom jag i mål på 3:22:09. Vid mållinjen mötte jag Anwar som väntade på mig (han är en kvick jäkel). Sen blev jag uppringd av min svägerska Elin som tydligen var på plats med hennes sambo Marcus. Knep kramar av dom i samband med detta innan jag släpa med Anwar för att ta den obligatoriska “En svensk klassiker”-bilden med alla mina medaljer. Vi väntade sedan in Sara och Maria som också klarade loppet galant innan vi alla fyra med våra medaljer tog oss tillbaka till bilen för att åka mot Kristinehamn.
Avklarade klassiker med medaljerna från Öppet Spår, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet runt halsen.
Det allmänna betyget om Lidingöloppet måste jag säga är rätt högt. Det är det billigaste loppet i klassikern (796 kronor early bird), bra organiserat och en fin bana med sina utmanande bitar. Deltagarna däremot får gärna se till att slänga sina gels och dryckesmuggar på anvisade platser för det såg ärligt talat fördjävligt ut. I triathlon riskerar man att bli diskad om man åker dit för nedskräpning och det kan gärna löpningen ta efter. Alternativt göra lösningen som loppet 6 Sjöar gjort där deltagarna får ha med egna flergångsmuggar/vätskesystem så man slipper tusentals pappersmuggar som hamnar överallt. Men i övrigt är det ett lopp jag gärna gör fler gånger, kanske redan nästa år?
Att genomföra en svensk klassiker har varit ett roligt projekt, framförallt att man har fått en egen relation till dessa klassiska lopp alla Svenssons pratar om. Man kan nu haka på när andra pratar om hur mycket man fick lida i dessa loppen samtidigt som man tänker tillbaka på hela projektet. För charmen för mig med dessa loppen är inte att dom är extrema eller liknande, utan just att det är en väldigt folklig grej att göra samtidigt som att loppen (främst Vasaloppet och Vätternrundan) är så pass långa att alla får slita i flera timmar, vilket också gör upplevelsen betydligt större än ett 5 km lopp i din lokala park. Tusentals människor genomför klassikern varje år (ca 4600 personer år 2025) för att ha det på sitt CV över livsupplevelser. För att genomföra det måste du vara tränad, men absolut inte supervältränad. Oavsett vilken tid du kommer runt på och hur mycket du än fick lida så fick du en unik upplevelse. Min upplevelse bestod bland annat av bråkande kärlekspar under Öppet Spår, drafting av äldre vältränade tyskar på Vätternrundan, ösregn i Vansbro och Jack Sparrow-liknande löpare i Lidingö. Att ha fått umgås med goda vänner under samtliga lopp har givetvis varit det roligaste. Det är helt enkelt goda minnen som kommer att dyka upp i mitt huvud när jag kollar på det icke-existerande hemmagjorda diplomet på min vägg. Och goda minnen är väl det finaste man kan ha?
Jag vill rikta ett enormt tack till vännerna Maria, Sara, Babel, Lilly, Anwar och Ulrika som på olika sätt varit med i delar av klassikern.
Ett extra tack till Maria som faktiskt stått ut med mig under alla lopp.
Och det största tacket till fru Anna Dalerhult, som har passat mina barn medan jag har varit ute på typiska aktiviteter för människor med ålderskris.
Mot nya aktiviteter för människor i ålderskris 2026!
/ Daniel Dalerhult
