På den tiden när kroppsbyggare fortfarande skulle se bra ut var Bob Paris den främste. Under sina skolår var Bob både konstnärlig och atletisk. Han fick nationella utmärkelser för sina teckningar och målningar och var med i skolans teatergrupp samt skrev noveller på sin fritid. Han var en aktiv friluftsmänniska som ofta tog sin ryggsäck på vandringsturer i Indianas nationalpark. Han spelade amerikansk fotboll, cyklade och höll på med friidrott. Bodybuilding fastnade Bob för när han insåg att han kunde kombinera sin konstnärliga ådra med sin atletiska talang.
Bob började träna med sikte på att tävla i bodybuilding när han var 17 år. Han tävlade första gången när han studerade på Indiana State University och slutade oplacerad. Bob flyttade en kort tid till Florida när han var 19 år och tävlade på Mr Teen Florida och blev tvåa. När han återvände till Indiana sparkade hans far ut honom ur huset. Bob och en vän till honom från High School körde då hela vägen till bodybuildingens Mecca i Santa Monica och Venice Beach, utanför Los Angeles i Kalifornien. Hans vän återvände snart hem till Indiana igen, och Bobs pengar tog snabbt slut. I september 1979 var han periodvis tvingad att bo i sin bil. Till slut fick Bob ett jobb i grannorten Orange County och kunde börja en seriös satsning på bodybuilding. Han skulle komma att gå från amatör till proffs på några få år.
När Bob anlände till Santa Monica började han träna hos Joe Gold på World Gym på Main Street. Joe Gold, som inte var känd för att hetsa up sig i första taget, slängde sig på telefonen när han fick se Bob och ringde till Muscle & Fitness skjutjärnsjournalist Rick Wayne och sa: "Skynda dig hit, den nya Steve Reeves är här!" Det var ett betyg som hette duga. Steve Reeves var den mest respekterade kroppsbyggaren av dem alla. Han hade vunnit Mr America , Mr World och Mr Universe och valdes till världens vackraste man 1948 samt spelade både Tarzan och Hercules på film. Joe Gold hade rätt. Bob Paris och 40-talets stora bodybuildinggud Steve Reeves hade stora likheter. Rick Wayne gjorde ett numera klassiskt reportage om Bob, "Paris is Burning" , i världens största träningstidning och bodybuildingvärlden fick upp ögonen för denna unge man och hans estetiska fysik.
Redan från sitt första träningspass i gymmet såg Bob kritiskt på sin kropp i spegeln och strävade mot proportion, symmetri och perfektion. Bob använde både sin konstnärliga och atletiska bakgrund för att skapa en fysik som överskred tävlingsscenens begränsningar och som ingen i bodybuilding världen någonsin hade sett tidigare. Han såg på sin kropp med en konstnärs ögon. Gymmet var hans ateljé. Hantlarna och skivstången var hans klubba och mejsel. Han var Rodin och Michelangelo . Den enda skillnaden var att medan dessa skulptörer mejslade bort material lade Bob till massa. Bob förkroppsligade det klassiska idealet med breda axlar, en smal midja och en harmonisk och balanserad strömlinjeformad kropp med perfekta proportioner.
1981 deltog Bob i Los Angeles Championships och vann. 1982 blev han tvåa på California Championships och ställde även upp NPC Nationals, som är de amerikanska amatörmästerskapen, för första gången. Han vägde 90 kilo och var inte i sin bästa form. Den framtida åttafaldige Mr Olympia Lee Haney vann, Matt Mendenhall blev 2:a medan Bob slutade som 3:a. En tredjeplats på sitt första nationella mästerskap är inte dåligt, men Bob hade tänkt sig bättre.
Året efter har han lagt på sig ytterligare 9 kilo muskler med bibehållna proportioner, och det var tillräckligt för att vinna de amerikanska mästerskapen i både tungviktsklassen och overall. Han slår namn som Rory Leidelmeyer, som var höjd till skyarna för sin symmetri, och en besviken Mike Christian. Även Matt Mendenhall och en ung Rich Gaspari fick se sig slagna av Bob, som därmed kvalificerar sig för VM. På den tiden kunde man bara bli proffs genom att vinna VM, så att bli uttagen dit var extremt viktigt. Bob kliver in på scenen på VM i Singapore [(1)] 23 år gammal, endast iförd naturlig kalifornisk solbränna och sina silverfärgade poseringsbyxor. Han ser fantastisk ut, och han vinner före den vasse holländaren Berry De Mey. Bob gick från att vara en en hemlös tonåring till att bli världsmästare – på fyra års tid.
[youtube code="q6uZIjkus1M?feature=oembed"]
Bob Paris vinner NPC Nationals 1983.
1984 blir Bob proffs och många är övertygade om att han ska konkurrera i toppen när han ställer upp i sin första Mr Olympia i New York, 24 år gammal. Till sin stora besvikelse blir han "bara" 7:a. Det var många experter som var övertygade om att han en dag skulle krönas som Mr Olympia, men det blev aldrig så. Bob vägrade att skapa en freakig fysik med extrem massa och synliga muskelfibrer och det hindrade honom. Han föredrog klassiska linjer, perfekta proportioner och estetisk skönhet, och med det övergav Bob aldrig sitt ideal. Hans övriga Mr Olympia-placeringar blev 9:a i Bryssel 1985, 10:a i Los Angeles 1988, 14:e i Rimini 1989 och 12:a i Orlando 1991. Mellan 1984 och 1992 gjorde Bob 32 proffstävlingar. Han placerade sig aldrig högre än 3:a i någon av dem men han blev 3:a nio gånger, och 21 av dessa tävlingar genomfördes under en period på 18 månader – från våren 1988 till hösten 1989.
Bob fick den ursprungliga bodybuildingpubliken, som liknade ett konstnärskollegium som varje år bänkade sig för att bedöma vilken bodybuilder som hade skulpterat den mest perfekta skulpturen i kött och blod, att häpna och uttrycka sig lyriskt och tråna. Han var inte nästan perfekt. Han var helt perfekt. Han såg ut som en grekisk gud utmejslad i finaste marmor. I mina ögon är Bob Paris den bästa bodybuilder som någonsin stått på en bodybuildingscen. Ingen annan har ens varit i närheten av att kreera en sådan fysik. Oavsett hur mycket muskler Bob hade så hade hans kropp alltid perfekta proportioner. Det spelade ingen roll om han vägde 90, 99 eller 106 kilo. Muskelmassan var alltid jämnt fördelat över hans fysik. Det är en alltigenom enastående bedrift. Det går inte att bygga en sådan fysik som Bob skapade utan perfekta gener, intelligent träning samt en konstnärs ögon och det överskuggande målet att bli perfekt till varje pris.
Domarna tyckte alltid att han var för liten eller för slät. Han var aldrig tillräckligt stor eller hård trots att han var både störst och tyngst i startfältet flera gånger. Det verkliga felet var att han inte var grotesk. Han hade ingen muskelgrupp som stod ut, ingen freakig kroppsdel som drog till sig domarnas blickar men heller inga svagheter. Bobs signum var proportion, symmetri och perfektion. Till slut gav han upp. Han drog sig tillbaka från tävlandet 1986. Bob hade många svenska fans och de blev besvikna när han inte stod på scenen på Mr Olympia-tävlingen i Scandinavium i Göteborg 1987.
Bob var talesperson för kroppsbyggarnas rättigheter och en känd förkämpe för dopningstester. Bob tyckte inte att det var snyggt att vara för deffad och att ha synliga blodådror och muskelfibrer. Hans mål var att skapa en vacker kropp och det var helt i linje med den ursprungliga tanken och idén med bodybuilding; att förbättra utseendet på sin kropp. Bobs utseende tilltalade till och med de som inte tyckte att kroppsbyggare var snygga. Och det är det högsta betyg man kan få som bodybuilder, tycker jag.
1989, i julinumret av bodybuildingtidningen Iron Man, kom Bob ut i en intervju och berättade att han var homosexuell. Han var den första manliga professionella idrottsmannen någonsin som gjorde det under sin aktiva idrottskarriär. Det fick ödesdigra konsekvenser både för hans fortsatta tävlingskarriär och affärsverksamhet som bodybuilder.
Samma år besökte Bob mitt gym, David Träningscenter i Karlskoga , för ett seminarium och en poseringsuppvisning. Han berättade för mig att han oroade sig för sin hälsa och att anledningen till att han hade gjort comeback 1988 var för att IFBB hade annonserat att de skulle dopningstesta deltagarna på Mr Olympia 1990. När Bob bad mig att olja in honom innan hans poseringsframträdande bestämde jag mig för att jag minsann skulle hitta någon del på hans kropp där jag ville lägga till eller dra ifrån en millimeter. Jag kan meddela att jag misslyckades kapitalt. Karln var perfekt. Bob Paris är den fulländade människokroppens arkitekt.
Det har funnits få posörer i bodybuildingkonsten värda att nämna. Bob var en av de allra största. Hans posering påminde mer om balett än ansträngd muskelanspänning. Hans koreografi hade drama, uttryckte känslor och förmedlade ett budskap. Han var kraftfull och graciös på samma gång och svepte fram i sitt framträdande på scenen. Han flöt från pose till pose som en balettdansör till en symfoni. Det var konstnärligt. Det var äkta. Det var elegant. Det var klass. Det var mästerligt.
Det var bodybuilding när det var som allra bäst.
Bodybuilding gav Bob möjlighet att både utöva sin konstnärliga begåvning och praktisera sin atletiska talang. Den räddade Bobs liv men han hade aldrig kroppsbyggning som livsstil. Han hade en hälsosam distans till bodybuilding. Han var annorlunda än många av de andra kroppsbyggarna. Han var blyg, känslig, tystlåten, hade självförtroende och var intellektuell. Det gjorde både de andra kroppsbyggarna och bodybuildingindustrin misstänksamma mot honom. Han hade andra intressen, talanger och mål i livet. Bodybuilder var aldrig Bobs identitet och det gör honom så mycket större i mina ögon.
Bob blev en av de mest respekterade, hyllade och fotograferade kroppsbyggarna i bodybuildinghistorien. Han väckte stor uppmärksamhet och uppskattning vid varje framträdande. Under Bobs tid på tävlingsscenen i slutet av 80-talet förändrades byggningen och Bob förändrades också. Bodybuildingsportens gyllene era ebbade ut och Bob ville gå vidare och utforska andra delar av livet. Den sport som han en gång älskade var inte längre densamma. 1992 drog han sig tillbaka från tävlandet för gott.
2006 utsåg FLEX Magazine Bob Paris till den mest estetiska bodybuildern i bodybuildinghistorien. Bob var unik på många sätt. Medan andra estetiskt tilltalande kroppsbyggare vägde mellan 85-89 kilo var Bob mycket större och tyngre och vägde uppemot 106 kilo. Om du är störst, tyngst och mest proportionerlig så är du också bäst och då bör du vinna – men bodybuilding är en bedömningssport.
Bob hade ambitioner att bli författare och skådespelare. Han är en klassiskt skolad skådespelare och har spelat teater i New York. Han har skrivit hyllade träningsböcker som till exempel Beyond Built, Flawless, Natural Fitness och Prime. Han har även skrivit andra böcker som Straight From The Heart och Generation Queer. Bob Paris var inte bekväm i sin muskelkostym. Han hade föredragit att han hade kunnat lämna sina muskler i omklädningsrummet precis som en amerikansk fotbollsspelare lämnar sina skydd eller som en riddare lämnar sin rustning. 1997 skrev han boken Gorilla Suit i vilken han berättar om sin resa och sina äventyr i bodybuildingvärlden och hur obekvämt han tyckte att det var att ha så mycket muskler som när han var på toppen av sin karriär. Bob har varit modell och fotograferats av några av världens mest kända fotografer och han har troligtvis varit på omslaget av fler bodybuildingtidningar än någon annan kroppsbyggare. Bruce Weber fotograferade honom för italienska Vogue. Herb Ritts fotograferade honom och hans make Rod Jackson i en serie konstnärliga svart vita bilder för boken Duo . Robert Mapplethorpe fotograferade honom för boken Certain People . Tom Bianchi fotograferad honom i boken Bob and Rod. Bob Paris är en legend och ikon. Han är en förebild och inspiration. Han är inte bara den störste utan även den ende.
För mig är Bob Paris allt det som bodybuilding en gång var och som det fortfarande borde vara.
