Återigen blir det här en krönika som rör sig lite i periferin av vad jag brukar skriva om. Trots detta känns ämnet jag i dag tänkte beröra så oändligt viktigt att det blir en självklarhet att skriva om det. Vill du således läsa om skramlande vikter, crossfit eller magnesium som yr i luften får du vackert vänta till en annan vecka. Idag blir det inget sådant. Dessutom vill jag direkt hissa en varningens flagg. Du kommer förmodligen inte gilla det du nedan kommer läsa. Mer troligt är att du kommer tycka det är både obekvämt och jobbigt. Men, det här rör allas vår hälsa. Både din och min. Det är angeläget, men också något som många har svårt att ta till sig. Är du redo?
Gör en snabb överslagsräkning, på ett ungefär, hur mycket tid tillbringar du lutad över din smartphone om dagarna? Två timmar? Fyra? Ännu fler? Oavsett vad du svarar tror jag att din uppskattning kommer vara i underkant. Så, ställ dig nu frågan hur många av dessa timmar som faktiskt ägnas åt något vettigt. Och nej, till detta område räknas inte Twitter, Instagram eller Facebook, oavsett vad du själv tycker. Jag tar upp detta därför att det brukar vara en vanlig ursäkt när mobilanvändandet kommer på tal. Att man faktiskt kan göra nyttiga saker med sin smartphone. Och det är ju sant. Men, hur många av er kan med handen på hjärtat säga att det är just det ni gör med majoriteten av er tid böjda över skärmen? Hur många av oss passar på att läsa en klassiker på paddan eller telefonen? Hur många djupdyker i någon språkkurs? Försvinnande få, eller hur? Jag gör det i alla fall inte.
Här i ligger således hela problemet. Vi har maskiner där vi med några knapptryckningar kan nå all tänkbar kunskap som finns på jorden. Om någon skulle höra talas om en sådan maskin för låt oss säga hundra år sedan, skulle de storögt prata om vilken potential som måste finnas med en sådan maskin. Och vad använder majoriteten av oss den till? Att kolla på roliga klipp av katter och argumentera med folk vi aldrig träffat om petitesser. Att om och om igen uppdatera flöden i våra sociala kanaler, trots att det inte har gått mer än någon minut sedan vi gjorde det sist. Det är vad vi gör med dessa fantastiska maskiner. Är det inte lika bra att vi pratar om den rosa elefanten i rummet, än gång för alla? Du är förmodligen mobilberoende. Precis som jag är det.
Många av er har nog blivit rejält upprörda nu. Börjat förneka att just NI skulle ha problem med hur ni nyttjar telefonen ni mest troligen läser detta på. Andra har det kanske, men inte du. Ungefär så som vilken missbrukare som helst skulle tala om sitt beroende, med andra ord. Och trots att nästan alla vill slå ifrån sig att de är beroende av tingesten som sitter likt klistrad i deras hand, ser vi i det dagliga livet bevis på raka motsatsen. I fikarummen, hur ser det egentligen ut där? Precis. Alla sitter som klistrad över sina telefoner. Vid en enkel fika med en vän, hur ofta åker inte telefonen upp, kanske mitt i ett samtal? Och, värst av allt, hur många barn blir inte satta i andra hand för att en telefon kommer ivägen mellan föräldrar och de små? I lekparker. På träningar, där barnens ögon söker föräldrarnas för uppmuntran, stöd eller bara för att visa vad man lärt sig, men gång på gång tvingas se mammas eller pappas ansikte fäst vid en skräm. Vad skickar det för budskap till våra små? Alla dessa ständiga "vänta lite, mamma/pappa ska bara", för att telefonen måste kontrolleras. Vi förvandlas allt mer till en hjärntvättad generation av smartphonezombies.
För, vad gör det ständiga gluttandet på mobilen med våra hjärnor? Att kolla efter notiser på sociala plattformar, att spela något roligt spel eller att Snapchatta med kompisar skapar alla samma sorts påslag – hjärnan översköljs med må-bra-hormonet dopamin. Det är det som skapar den där känslan av vällust när du ser att det på Facebook finns notiser om att något hänt. Men, ju mer dopamin du matar din hjärna med, desto mindre mottaglig för det blir den. Det krävs alltså mer dopamin för att få samma må-bra-känsla. Ringer det en klocka här? Vi skapar oss således ett missbruk, i jakten på att må bra. Hur många av oss blir inte rastlösa och oroliga när vi inte kan hitta telefonens? När vi med dunkande hjärta känner igenom jackfickan efter telefonens tröstande tyngd. Det är begäret som talar.
Nu vet jag inte vad du tycker, men jag gillar inte tanken på att låta en bit plast med elektronik bestämma hur jag ska må. Det känns lite som om jag missar det verkliga livet då. Särskilt när jag mest använder den till strunt som att titta på katter eller storögt bevittna när för mig okända människor ilsket drabbar samman i ett kommentarsfält om vilka chips som faktiskt är godast. Jag har kommit på att för mig är det slöseri med tid. Tid, som faktiskt är det enda vi har. Därför har jag nu helt börjat lägga undan luren vissa timmar varje dag. Det var tufft i början, men det går lättare och lättare för varje dag. Och det är en bra känsla, faktiskt. Allt det där som händer på Internet kan faktiskt vänta en stund, hur otroligt det än må låta. Är jag i behov av endorfiner tänker jag att det är bättre att jag får det genom riktig, mänsklig kontakt eller för den delen när jag tränar, istället. Och, när jag ändå använder telefonen i framtiden ska jag försöka använda den mer som den fantastiska maskin den faktiskt är. Inte till att titta på gulliga katter, i min jakt på dopamin.
Mer rörelseglädje åt folket!
