Jag älskar hashtaggen #trainlikeagirl och använder den ivrigt så fort jag ägnat mig åt någon riktigt hård och skitig träningsform för att stöka lite med idealen. Om du gör en sökning på hashgtagen finner du dock mestadels välpolerade, rena och kontrollerade kroppar utförandes behagfulla rörelser. Efter att ha provat ett enda pass av strongmanträning så är min allmänna reaktion på dessa bilder ungefär "thats cute".
Vad?: Strongman/strongwoman är precis som det låter en kraftsport med anor långt tillbaks i tiden. Fokuset är funktionell styrka på ett sätt som för tankarna till kroppsarbete a' la bondesamhället.
Hur?: Föremål så som "stockar", bilar, atlesstenar, säckar, slädar och ok lyfts, dras, släpas och kastas. Prestationen på tävling mäts i maxvikt, höjd på ett kast, tid på att förflytta sig en sträcka o s v. Grenarna varierar från tävling till tävling.
Vem?: Den som är intresserad av varierad, funktionell och tung träning men som tycker att olympiska lyft/styrkelyft är för uppstyrt och att CrossFit för mycket hopp och studs. Och för motionären att inspireras av i sin vardagsträning, det ger garanterat mervärde till en hederlig powerwalk att stanna och lyfta en stock eller kasta en sten ett par gånger!
Uppvärmning är viktigt! Först kommer minst fem minuter generellt trampande på en cykel eller crosstrainer, sedan rörlighetsträning, sedan grenspecifik uppvärmning. För knäböj till exempel, knäböj utan vikt, lite utfallssteg, overhead squat med pinne, sen kan du möjligen överväga att sätta igång med den "riktiga" träningen och stegra uppåt. Uppstyrt och säkert helt enkelt. Inget ont om det så länge tid och vilja finns, (även om den viljan kan vara något frånvarande hos merparten av klientelet).
När vi kliver in på Sundkraft Gym i "The dirty south" (läs; Skåne) denna osannolikt stekheta dag och så väntar dock ingenting sådant.
Skälet till att jag hamnat här sammanfattas ganska bra i talessättet "Små hundar skäller högst".
Eftersom jag är en ganska nätt pjäs på sådär en 50 kilo som knappt maxar tresiffrigt i marklyft, vars paradgrenar är burpees, löpning och att agera dumdristigt, så var jag tydligen tvungen att propsa på att få köra ett strongman-pass.
Varför? Hade jag inte bara kunnat föreslå lite discoträning? Det är ju nästan fredag. Exakt så skrämmande känns det när vi äntrar lokalen, men samtidigt också pirrigt och kul. Full av förväntan kliver jag in och möts av två bjässar modell GASP XXL (utöver den jag kommer i sällskap med) som sitter i en tiominuters setvila och gnuggar magnesium och raljerar om...
oh wait for it...
...CrossFit!
Tugget är klassiskt gym-kivande och även om det skämtas i lättsamma ordalag, så kan jag inte låta bli att känna mig lite malplacerad i min Reebook-uniform. If you can't beat them join them resonerar jag och kör sedan min sociala grej. Hälsar glatt, börjar raljera tillbaks direkt, bryter isen medelst skämtande och försöker samtidigt hitta minsta gemensamma nämnare. Det går förvånansvärt bra, steg ett avklarat. Fast nu var vi ju här för att träna också, inte bara slänga käft...
Det första jag ställs inför är två mindre smidiga järnväskor i sportbagsstorlek á 20 kilo styck.
Dom bah; "Varsågod".
Jag bah; "Tack".
Farmers Walk är inga konstigheter, det har jag gjort förr. För dig som inte är bekant med övningen så handlar helt enkelt om att bära två jämntunga väskor, en i varje hand, över en bestämd sträcka. En suverän övning för grepp och allmänstyrka som en tidigare Tyngre Radio-gäst nämligen Daniel Richter har skrivit en pedagogisk artikel om, för dig som vill veta mer. Min uppvärmning idag blir således att gå den uppmätta sträckan som för dagen är 2x20 meter och jag tänker "inga problem – I got this".
Lorena lyfter och går.
Vi lägger nu på två gröna viktkakor på varje väska, jag hanterar nu alltså 80 kilo totalt. Fortfarande känner jag att jag har kontroll på situationen och det känns till och med lätt. Det är inget bra att det känns lätt, för här blir jag kaxig och vill prompt höja vikten. Det vill GASP-jättarna också. Killen som snart ska tävla säger när totalt 120 kilo är riggat att "det börjar närma sig en uppvärmningsvikt". Mitt träningssällskap traskar sina 20 meter med 200 kilo, som det vore två Ica-kassar. Även om han hävdar att det är tungt så ser det ut som om han skulle kunna börja okynnescurla väskorna när som helst. Fortfarande i min enfald tänker jag att "hur svårt kan det vara?"
S v å r t , ska det visa sig. Först efter att ha lyft upp väskorna inser jag att det visserligen inte är något regelrätt marklyft, men dock ett lyft från marken till sträckt höft med 120 kilo. Det är 20 kilo tyngre än mitt markpers. Blir glad i en halv sekund för sen är det dags att börja gå.
Jag känner redan efter cirka 10 meter att greppet fallerar och jag tvingas att släppa. Satan vad tungt! Adrenalinet rusar i kroppen och samtidigt är jag lite förbannad. Min lätt prestationsbaserade självkänsla låter meddela att det är orimligt svagt att bara orka bära mer än 2 gånger kroppsvikten fem-tio meter. Mitt sällskap ger mig ett par cues om hur jag ska sätta ett stadigare grepp och jag är precis på väg att fortsätta när han uppmärksammar mig om att jag blöder. Say what? Jag känner ingenting där i endorfinruset men när jag tittar ner ser jag att mina handflator nästan är i samma skick som labbarna på vår käre boss Alex efter den episka hatmatch som utspelades mot Kalle Zackari Wahlström till förmån för Radiohjälpen på Tyngre Classic II . För dig som inte hört den storyn: avslitna valkar = blod.
Lorenas hand mår sådär.
Eftersom jag ser, hur ska jag beskriva det, icke-stenhård ut, så blir min vän såklart orolig och utgår nog en kort stund från att passet härmed är slut. Själv är jag mer taggad än någonsin och fast besluten att flytta de där jvla väskorna återstående sträcka. Med säkert åtta omtag med eltejpade händer, lyckas jag till slut förflytta mig i alla fall 20 meter. Made it! Händerna svider, men jag tänker bara "best day ever"* . Det är så himla knäppt att det känns så underbart att övervinna den inre röst som säger att man inte kan. En liten personlig seger.
Det är så himla knäppt att det känns så underbart att övervinna den inre röst som säger att man inte kan. En liten personlig seger.
Vi sätter oss i skuggan och dricker aminosyror och samtalet styrs in på frågan om sportens själ. Det jag hör påminner mycket om den klubbkänsla som jag faktiskt hört varenda representerad Tyngre-sport uttrycka. Det är gemenskap, kämpaglöd och personlig utveckling som står i fokus även här. Om någon skulle fråga mig vad som är förenar Tyngres bevakade sporter skulle jag svara att det är någonting större än prestationerna. Det verkar handla om en djupt mänsklig drivkraft och gemenskap som väger tyngre än Eddie Halls 500-kilos marklyft.
När jag sedan några veckor efter denna episod frågar Stella Svensson , en bekant Strongwoman om sportens mentalitet så bekräftar hon mitt antagandet;
"Det är en sån otroligt fin gemenskap inom strongwoman! Jag har inte upplevt någon utanförskap, diskriminering eller liknande överhuvudtaget. Varken från andra kvinnor eller män inom sporten. Alla är väldigt fina emot varandra. Som på tävling till exempel, alla hejar på varandra! Det är sån otrolig stämning och peppning bland tävlingsdeltagarna. Omgivningen brukar reagera väldigt positivt, standardkommentareren brukar vara 'wow vad häftigt!', hittills har jag nog inte fått någon negativ respons direkt."
Stella Svensson visar hur det går till.
Hur som helst, medan vi sitter där på gymmet och snackar konstaterar vi att strongman har stor överförbarhet i vardagen, lite regelbunden Farmers kan göra att den nödvändiga vardagsmotionen med femkilos Ica-kassar plötsligt förefaller sjukt rimlig och do-able. Här får jag även ett "tekniktips" gällande frivändningar som skulle ge kalla kårar på vilken PT eller olympisk lyftare som helst; "Du måste skaffa dig en stor mage som du kan lägga stången på när du vänder den, då får du in lite vila där". Kan man annat än älska det tipset i all sin vansinnighet?
Nåväl, dags att vila greppet, istället är det benen som ska få bekänna färg. "Det är ett tungt ok att bära" ett uttryck många slänger sig med. Först idag inser jag att jag inte haft en aning om vad det innebär. 60 kilo minst innebär det rent krasst. För det är vad det tomma oket väger. Det var inte nämnvärt tungt. Det var som att till hälften böja upp det, stabilisera bålen och sedan kunde jag knalla iväg samma sträcka som tidigare. Fyra tior klovas nu på och då står vi genast med 100 pannor att förflytta, även detat är långt ifrån mitt PB i knäböj. Dock gör man bara en trekvartsböj så jag får hyfsad kontroll och klarar nästan hela första delsträckan. Bredvid och sen snabbt före mig kör mitt sällskap nån slags "Yoke-run" med 180 pannor, det syns att det känns ungefär lika tungt som luft.
The Ok.
Här kan man välja att vara den personen som blir knäckt, eller den som blir inspirerad. Jag väljer det senare, inspireras till max. Det gör jag alltid när jag tränar med folk som är bättre än mig. Älskar det! Det är någonting så ursprungligt och tilltalande med råstyrka, den som kan värja sig mot det torde ha ett hjärta av is.
Nåväl, tillbaks till oket.
Vid ett tillfälle tappar jag kontakten med bålen och då börjar allt vingla som en tjugotreåring på Ålandskryssning. Jag försöker då instinktivt att skynda mig framåt genom att ta långa steg men inser direkt att det är det sämsta man kan göra. Tappar balansen, stannar och vilar går sedan sista biten och vänder om. Lessons learned.
Efter ett par minuters vila, vilket är länge för mig som är van att köra wodar i stil med dessa så tar jag sats, spänner allt jag har och lite till. Går sedan med fullt fokus faktiskt alla de 20 metrarna, med 100 kilo. Det är en halv bodypumpvikt för de som tränar och tävlar i Strongman, men för mig är det en seger.
Sista grenen ut är jag är bekant med sedan tidigare. Däckvält coming up. Här får jag äntligen känna att jag har kontroll på situationen, visserligen använder jag deras lättaste däck (om någon nu mot förmodan trodde annat) men det flippar jag runt ett helt gäng gånger utan att det känns överjävligt tungt. Det blir en tuff men nästan skön avslutningsövning där det bara är att kriga på.
En tanke som slår mig här, är att bjässarna som tävlar i strongman nog inte kan ha SÅ fruktansvärt dålig kondis ändå för jag har trots min goda syreupptagningsförmåga hög puls precis hela tiden då jag är i arbete. Den långa vilan behövs kanske också därför, jämnsides med återbildandet av ATP/kreatinfosfat?
Stella igen.
Efter däcken är vi rätt nöjda men just då känner jag mig lite vissen. Tänker att jag "borde" ha klarat mycket mer, men möts till min förvåning av uppmuntrande ord. Gasp-grabben som haft ett hököga på oss säger något som måste tolkas som att han lade märke till att jag gav 100 %. Vi pratar lite till om mentaliteten i sporten, killarna hävdar att det viktiaste är att man gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar Jag vet inte om de säger så för att vara örontjänare men just då kunde jag inte bry mig mindre.
För precis då var min känsla i perfekt synk med de orden. Sak samma att jag inte är råstark. Är istället tacksam för chansen att prova denna supercoola träningsformen! Det var otroligt kul, lärorikt och Sundkraft gym som jag varmt rekommenderar ett besök till, är en väldigt inspirerande miljö att våga ta i till max i. För tog i gjorde jag, på ett sätt som jag handen på hjärtat inte varit i närheten av förut. Och med anledning av förra krönikan och oroliga utrop på instagram med mera (mamma, jag pratar med dig) kan jag stolt meddela; Nej, jag är ingen porslinsdocka och nej, jag gick inte sönder.
Rekommendationen blir därför: Prova på Strongman! Detta budskap riktar sig till alla, utom de som känner att de måste var Instagramsnygga när de tränar. Fast jo, du med förresten, kanske speciellt du! Graden av nöjdhet efter detta är värd mer än alla snygga selfies i världen. För när vi ligger på stranden och zippar på våra shakes med Tyngre Kärleksmums och tankarna svävar fritt och obehindrat, då känns det verkligen som att jag i all min litenhet är stark nog att förflytta berg om det krävs. Så värt!
Det här är en utmaning utöver det vanliga som jag tror att många av Tyngres läsare skulle uppskatta. Du måste verkligen ta i på riktigt och vara närvarande både kroppsligen och mentalt. Du måste rekrytera precis hela din varelse. Du får ett kvitto på att du klarar mycket mer än du tror att bära med dig. Och band du knyter med de som du kämpat jämnsides med är minst lika starka som inom alla fysiska utmaningar, om inte starkare!
Gemenskapen som uppstår och manifesteras i blod, svett och tårar kostar ingenting - men den är obetalbar.
