Vi fick ett mail…
När vi startade Tyngre Rehab hade vi som ambition att sprida evidensbaserad kunskap om träning, skador, smärta och rehab. Vi ville skapa en motvikt till den mängd desinformation som sprids genom sociala medier och i vissa fall vilseleder människor. Men att föra fram fakta och forskning på ett intressant och lätt begripligt sätt kan vara utmaning. Människor tenderar att lockas av enkla och snabba lösningar på sina problem. Att ta ett piller, få en spruta eller gå till Leffe på hörnet som knådar ryggar är så mycket enklare än att engagera sig i en arbetsam rehabprocess som både kan vara fysiskt utmanande och mentalt krävande. Därför blir vi så glada när vi får höra att våra insatser med tyngrerehab podcast gör skillnad för människor.
Nyligen fick vi ett mail från en lyssnare som värmde extra mycket. Vi bad därför om tillåtelse att publicera mailet i sin helhet. Ett stort tack till Cathrine för att du ville dela med dig av erfarenheterna kring din ryggsmärta och hur du lyckades komma vidare med livet.
Varma hälsningar!
Daniel, Kenneth och Erwin – Team Tyngre Rehab
Hej och tack för suverän podd!
Jag vill bara berätta att ni, utan att veta om det, tack vare podden starkt bidragit till min rehabilitering av en kronisk ryggsmärta. Jag drabbades under träning av ett akut symptomatiskt diskbråck för ca fyra år sedan. Fram till i augusti i år har typen av rehab som jag tagit del av från 3 olika fysioterapeuter varit “specifik träning av transversus abdominis” på väldigt låg nivå. Att ligga i sängen och göra bäckenlyft och knipövningar X antal ggr per dag var något jag stod ut med några veckor och sedan slutade jag, utan att kommit närmare att kunna göra sådant som jag önskade, vilket var att kunna träna ordentligt och vara aktiv.
Jag kände mig som en förbrukad trasig människa, vars rygg nu var paj/trasig/skör och aldrig kunde bli bra. Så fort jag gjorde något jag ville göra (gå i skogen med mina hundar, träna agility med dom, etc) så fick jag omedelbart ryggskott och blev liggande i många dagar rädd för gå sönder ännu mer. Min familj var alla livrädda för att jag skulle få ont i ryggen, så om jag tappade något kom barnen/tonåringarna rusande och plockade upp det för att jag inte skulle böja mig och få ont. Ni känner säkert igen det så jag ska inte fortsätta att skriva om alla moment där ryggrädslan påverkat mitt liv de senaste 4 åren. Men i slutet av den här sommaren insåg jag att jag inte gör alla dom sakerna jag tycker om. Min man gick alla promenader med hundarna etc, etc.
Jag sökte hjälp hos ännu en fysio. Han frågade tidigt i samtalet vilka saker jag saknar mest som jag inte nu gör/kan göra och jag konstaterade att min högsta önskan var att kunna gå en 5 km runda med mina hundar i terräng och att springa agility med mina väldigt agilia och snabba hundar. Jag hade lyssnat på er podd lite grann innan jag mötte honom, men poletten hade absolut inte trillat ner, men jag hade anmält mig på en agilitykurs eftersom jag hört någon av er prata om att det är bra att komma tillbaka till saker som man mår bra av, så jag har gjort detta samtidigt som jag kört rehab, vilket jag också tror var bra för mig.
Denna gång fick jag inga benlyft utan ett “tufft” 10 veckors program. Jag skulle träna 3 ggr per vecka och genomföra träning som fick upp både puls och som byggde styrka. Jag vet inte om min fysio lyssnar på er podd (han vet iaf att jag gör det), men han är en person som lyssnar på den han möter, han har utgått från det som jag vill göra och successivt utmanat mig att vilja mer och klara mer. Nu har det gått 14 veckor och jag har inte ont, eller jo det kan hända att något gör ont, men jag är inte rädd och jag har inte drabbats av ryggskott trots att jag gått 5 km, sprungit 2 km och framförallt, tagit på mig kläder utan att stödja mig, kört agility, gått ner 12 kg på kuppen. Jag är fortfarande långt ifrån normalviktig, men nu när jag kan röra mig och träna på och samtidigt käka hyfsat så finns det ju alla möjligheter att åtminstone vara stark och i mindre dålig form.
Jag har lyssnat på alla era program samtidigt som jag tränat, ibland har det varit jobbigt eftersom jag känner igen mig alltför väl i beskrivningar av patienters kamp och osäkerhet och hur hela livet upplevs som förstört. Synen på kroppen som förbrukad och rädslan att gör jag X eller Y så kommer jag gå sönder/hamna i rullstol och då inte ens kunna göra de få saker jag fortfarande kan göra. Att leva i den onda cirkeln gör ingen människa glad.
Jag skulle önska att alla som har smärta (särskilt ländryggssmärta) lyssnade på er och kände sig mindre rädda och mer motiverade att våga träna. Jag mår så fruktansvärt bra just nu både psykiskt och fysiskt och känslan är att visst det kan komma bakslag men jag är inte förbrukad, trasig inte för evigt dömd att inte kunna göra det jag vill är fantastisk. Ni har verkligen bidragit till att jag har vågat följa Tommys instruktioner och köra på. Jag förstår tack vare er podd varför han inte får panik när det låter/lät i mina knän (det är ju naturligtvis så att för en person som ser sig som trasig i en struktur finns alltid tanken, vad i min känsliga kropp kommer gå sönder härnäst, ett knä, en axel etc) jag förstår att min kropp inte är en bil som håller på att rosta sönder (även om jag är hela 41 år).
En del i det hela, som jag tänker inte i lika stor utsträckning normalviktiga tänker när dom drabbas av diskbråck/smärtor, är en som jag tror även andra gravt överviktiga patienter har, detta är mitt eget fel, jag har varit fet så länge att nu har jag slitit ut alla leder och nu är det för sent att göra något åt det. Alla som är överviktiga under lång tid möter vårdgivare/människor/tidningar i allmänhet som talar om för en att det är farligt att vara fet (vilket det är) och att med medför förslitningar (fruktansvärt ord egentligen som kanske kunde förbjudas?).
Nu avrundar jag, detta skulle jag kunna skriva om i ett cirkelresonemang i många sidor men om någon av er orkat läsa ända hit så är återigen summan av kardemumman: Tack, att få höra era empatiska och kloka tankar har hjälp mig hit, jag känner att jag fått mitt liv tillbaka och att jag har blivit tryggare i att även om jag får ont igen så finns det all anledning att känna hopp, jag som älskar vetenskapliga artiklar har fått gotta mig i att “evidensen” i mångt och mycket ser ut att vara på min sida. “Pain is temporary, quitting lasts forever” - jag mår bra av våga göra saker som får mig att svettas och ta i. Jag behöver det för de privata svårigheter som finns med sjukdom i familjen, men att medvetandegöra att det också bidragit till mina smärtor tror jag också gjort att jag blir mindre rädd om jag får ont under dagar då den stressen och oron är hög. Så då istället för att sluta träna har jag tränat ändå och känt mig mycket bättre efteråt. Så jag önskar att fler vårdgivare lyssnar på er podd, lär sig att prata med sina patienter och se “oss” som hela människor som behöver mål och mening och trygghet i sin rehab och i sin kropp för att kunna ha mindre smärtproblem.
Vänliga hälsningar Cathrine Eklöf
Rivendells Pinscher
Photo by Simona Sergi on Unsplash
