Hoppa höjdhopp på Mars.
Det kan väl inte ha undgått någon att en person sprang en maratondistans på under två timmar lördagen den 12 oktober 2019. Som fan av löpning och friidrott borde jag kanske skriva en lång hyllande text där jag understryker vilken fantastisk prestation det var och hur spännande det nu ska bli att se hur många som kommer komma under den magiska tvåtimmarsgränsen under de kommande åren. Faktumet är dock att hela evenemanget lämnade mig med en sur eftersmak.
I efterdyningarna av uppvisningen har det skrivits många rader om att en historisk gräns är spräckt. Med någon liten kommentar kring att försöket inte kommer räknas som ett officiellt världsrekord har man hyllat försöket och alla inblandade aktörer. Man har jämfört prestationen med såväl Roger Bannisters ”four minute mile” 1954 som självaste månlandningen 1969.
Bortsett från det absurda i att jämföra en idrottsprestation, vilken idrottsprestation som helst, med månlandningen har rapporteringen varit synnerligen kontextlös och jag känner ett behov av att åtminstone för min egen skull få skriva av mig och försöka sätta prestationen i en kontext. Jag vill nämligen hävda att människan ännu inte sprungit ett maraton under två timmar. Den som kommit närmst med en tid på 2:01:39 (Berlin, 2018) heter Eliud Kipchoge, det vill säga samma person som sprang en maratondistans på 1:59:40 i Wien den där lördagen.
Sprang Kipchoge fort?
Låt mig bara få börja med att bemöta några av de tankar jag tror kan dyka upp bland en del läsare så att det inte blir några missförstånd. Så, sprang Kipchoge fort? Jo tack, det får man nog lov att säga. Snittempot under loppet blev strax under 2:50 minuter/km. För personer som är ovana vid löpning kanske inte det säger så mycket. Det kanske inte säger så mycket att snitthastigheten var 21,13 km/h. Det kanske inte heller säger så mycket att tempot motsvarar att springa ett varv runt en 400 meters löparbana på 68 sekunder drygt 105 gånger i rad, något som de allra flesta människor inte ens klarar av att göra en gång.
Om du är så obekant med löpning att du inte har en uppfattning om hur snabbt det här är och ändå klarar att hålla det här tempot i 400 meter får jag gratulera, du har troligen anlag för att bli löpare. De allra flesta människor kan inte sprinta så snabbt när de försöker allt de kan, och Kipchoge gjorde det på ett sätt där det som mest såg ut som lite motvind på ett vanligt långpass.
Var det imponerande?
Har du läst föregående stycke och inte blivit imponerad är det något fel på dig. Jag är visserligen inte särskilt intresserad av själva löpningen som sådan när det gäller de stora maratonloppen eftersom det oftast inte blir någon tävling vilket det ju inte heller var i Wien. De bästa ställer inte upp mot varandra utan var och en väljer ut ett lopp där de har bäst chans att vinna och eventuellt slå ett nytt världsrekord. Det blir därför motsvarigheten till ett tvåtimmars tempolopp i cykling där man oftast vet vem som kommer vinna redan på förhand, och definitivt vet det efter halva loppet. Inte en särskilt spännande tävling.
Det som är intressant för mig är när loppen blir en tävling, de taktiska dragen, de avgörande ögonblicken och det spännande i att vinnaren inte är klar på förhand. I en uppvisning som den i Wien fanns det inga avgörande ögonblick. Farten var i princip densamma hela tiden. Hade Kipchoge sprungit 10 sekunder/km långsammare hade ingen märkt någon skillnad om man inte hade klockan som referens.
Världsrekord i sig är för mig därför inte spännande. Jag är däremot barnsligt fascinerad av fysiologin som ligger bakom hela projektet. Vi hade ett avsnitt i Tyngre Träningssnack med Ida Kyrillis (f.d. Clark) där vi bland annat diskuterade hennes medverkan i Nikes Breaking2, det vill säga det första försöket på en maratondistans under två timmar som genomfördes på Formel 1-banan Monza 2017. Testerna man utförde innan försöket, detaljerna man försökte optimera, allt är fascinerande ur en idrottsvetenskaplig synvinkel och själva hantverket är bara att respektera.
Det vi såg i Wien var en av de absolut bästa idrottspersonerna vi troligen någonsin sett som troligen gjorde en prestation på sitt absoluta max. Oavsett sport är det alltid imponerade hur en människa kan ta talang och träning till sitt absolut yttersta och få till en sådan prestation. Så ja, det Kipchoge gjorde i Wien var fruktansvärt imponerande. Problemet är att vi inte kan säga att det var mer imponerande än det han gjorde i Berlin 2018. Detta är också pudelns kärna, det här är problemet med uppvisningen vi fick se.
Varför är världsrekordet inte numera 1:59:40?
Det går inte att jämföra det vi fick se i Wien med det som hundratusentals människor ägnat sig åt i maratonhistorian. Det var nämligen inte ett maraton som Kipchoge sprang i Wien, även om det var en maratondistans. Det kan tyckas petigt att säga att det inte var ett maraton som sprangs men det finns en viktig distinktion där som är värd att göra.
För att kunna jämföra prestationer sätter man upp regler för hur rekord får slås. Det här görs för att bibehålla integriteten i sporten och för att rekord ska slås på rättvisa grunder. Regler kan ändras vilket medför att rekord som tidigare varit oslagbara helt plötsligt pulveriseras om och om igen.
Ett sådant exempel är inom cyklingen där rekordet för maxdistans cyklad på en timme på velodrom slagits flera gånger under de senaste åren efter att man tillåtit mer aerodynamisk design på cyklarna jämfört med tidigare. Det här vet alla om och man får på så sätt en skiktning i rekorden. Före och efter regeländringen. Poängen är dock att alla nu vet vilka reglerna är, och om rekordet slås igen under nästa år och året efter det kan vi med någon sorts säkerhet säga att prestationen var bättre när rekordet blev slaget. Alltid med hänsyn taget till att resultat kan ändras efter avslöjanden om doping och annat fusk.
Det finns sådana regler även för maraton för att man ska kunna tillgodoräkna sig världsrekord efter genomfört lopp. Det mest självklara exemplet på en sådan regel är förstås distansen, 42 195 meter från start till mål. Det finns dock andra regler som blir viktiga såsom att avstånd mellan start och mål inte får vara mer än ett halvmaraton långt. Regeln gör att banan per automatik kommer innebära flera riktningsförändringar för att hålla loppet inom en viss omkrets och är till för att man inte ska kunna hitta en lång, rak väg och springa loppet på med vinden i ryggen hela tiden vilket ju skulle vara en massiv fördel.
En annan regel är att höjdskillnaden inte får vara mer än -1 m/km. Det innebär att du inte exempelvis får ha starten uppe på en skidanläggning i Alperna och sen springa nedför vägen för att gå i mål nånstans vid foten av berget eftersom det naturligtvis är en massiv fördel jämfört med att springa på mer plan mark. En annan sådan regel är att alla tilltänkta farthållare måste starta loppet. Det innebär att så länge du är snabbare än dina farthållare, vilket ju är tanken med att försöka bli snabbast i världen, så kommer ingen av dem kunna dra dig hela vägen in i mål.
En efter en kommer de droppa av tills du till slut är ensam kvar. Det här problemet gäller såklart endast för männen av förklarliga skäl. Det finns även andra regler som blir viktiga i sammanhanget, såsom att dricka endast får langas från sidan av vägen och inte från exempelvis en cykel som följer efter löparen.
Nu har vi etablerat att det behöver finnas regler för hur rekord får sättas för att vi ska kunna jämföra rekord med varandra. Vi har etablerat att det finns sådana regler för maraton och de som såg uppvisningen i Wien förstår att dessa regler bröts med flit och med ett tydligt syfte. Nämligen för att kunna springa en maratondistans under två timmar. Det här innebär att man inte ansåg det möjligt att uppnå syftet i nuläget utan att kringgå reglerna. Vi behöver därför förstå varför man inte ansåg att det var möjligt för att förstå varför man gjorde som man gjorde.
Den perfekta löparen
I början av nittiotalet skrevs en forskningsartikel där forskaren utgick från en modell av den perfekta löparen och använde denne för att förutsäga vilken den bästa möjliga tiden på ett maraton skulle kunna bli (1). Tiden beräknades till 1:57:58.
Med den perfekta löparen innebär en person som har en sammansättning av de bästa värdena uppmätt för löpare av den här kalibern avseende Vo2max, laktattröskel och löpekonomi. Vo2max innebär den högsta mängden syre en löpare kan förbruka under en viss tid. Vo2max är alltså taket för den aeroba metabolismen. Laktattröskel innebär den andel av Vo2max en löpare kan springa på utan att bränna ut sig och för en maratonlöpare är hastigheten som motsvarar denna tröskel ungefär det tempo de kan hålla under ett maraton. Löpekonomi avgör hur mycket energi som behöver förbrukas för att springa i ett visst tempo.
En bättre löpekonomi innebär att du kan springa snabbare med en given energiförbrukning, eller ha en lägre energiförbrukning på en given hastighet. Löpekonomi är helt avgörande för ett maraton eftersom mängden kolhydrater du har i musklerna och resten av kroppen är begränsad. Du behöver därför tillföra energi i form av snabba kolhydrater under loppet vilket inte kan göras i ett tillräckligt högt tempo för att bibehålla tillgången på kolhydrater hur länge som helst. Om du har en bättre löpekonomi kan du därför springa ett snabbare maraton utan att gå in i väggen.
Med den här modellen kom forskaren alltså fram till en teoretisk optimal tid på 1:57:58. Artikeln publiceras 1991 och världsrekordet var vid det laget 2:06:50. Rekordtiden fortsatte falla efter att artikeln publicerades och 2011 skrev samma forskare en annan artikel där man förutspådde när den magiska tvåtimmarsgränsen skulle spräckas (2). Man tog alla världsrekord och la in dem i ett linjediagram år för år och man fortsatte sedan trenden linjärt för att se när linjen korsade tvåtimmarsgränsen. Om man tittade på alla rekord sedan 1920-talet skulle man nå tvåtimmarsgränsen ungefär 2022. Den trenden kan dock vara missvisande eftersom rekordet föll väldigt mycket under några perioder på grund av stora förändringar i sporten. Bland annat på 1960-talet då afrikaner började delta i sporten, då rekordet föll med ungefär 5 minuter på lika många år.
När man istället tittade på trenden sedan 1980 vilket troligen var en mer relevant spådom skulle tvåtimmarsgränsen nås först 2035. Det här beror på att även om utveckling sker i form av bättre träning, näring, teknologi samt mer pengar och fler tävlande så stagnerar utvecklingen mer och mer på grund av gränserna som den mänskliga fysiologin sätter i form av Vo2max, laktattröskel och löpekonomi.
Utvecklingen av världsrekorden i marathon över tid
En ny trend
Under 2010-talet har rekorden fortsatt att falla. 2011 var rekordet 2:03:38, det sjönk till 2:03:23 år 2013 och till 2:02:57 år 2014. Det har sett ut såhär ända sedan 1980-talet, rekordet har sjunkit med ungefär 10 sekunder/år fram tills 2014. Sedan hände något. Mellan 2014 och 2018 sjönk rekordet från 2:02:57 år 2014 till 2:01:39 år 2018 då Eliud Kipchoge slog rekordet i Berlin. Rekordet sjönk alltså under de här 4 åren i en takt på 20 sekunder/år, det dubbla från hur det hade sett ut de föregående 25 åren.
Vi såg alltså ett tydligt trendbrott under den här perioden. Vi kan också vara ganska säkra på att det där loppet 2018 inte var en total avvikelse eftersom Kenenisa Bekele lyckades springa på 2:01:41 i Berlin 2019, två sekunder från Kipchoges världsrekord från året innan. Ett liknande trendbrott kan ses när det gäller damernas världsrekord som hade legat på 2:15:25 sedan 2003 då brittiskan Paula Radcliffe slog rekordet i London. Ingen kom egentligen nära det rekordet under de följande 15 åren, det närmsta någon kom var Mary Keitanys 2:17:01 år 2017. Ända tills Brigid Kosgei totalt demolerade Radcliffes rekord med 2:14:04 den 13 oktober 2019, det vill säga dagen efter Kipchoge gjorde sin uppvisning i Wien.
Vad var det som gjorde löparna så snabba helt plötsligt? Hade de helt plötsligt fått upp sina Vo2max eller sina laktattrösklar så att de kunde springa fortare? Visst kan löparna ha förbättrat sig, det är ju det träning syftar till men de förbättringarna är betydligt mer marginella än vad de här tiderna skvallrar om. Kipchoge har varit en briljant maratonlöpare sedan han började ägna sig åt grenen 2013 men hans bästa tid innan Berlin 2018 var 2:03:05 från 2016 i London. Det är över 90 sekunder långsammare än hans gällande världsrekord. Kenenisa Bekeles tidigare bästa innan Berlin 2019 var 2:03:03 år 2016, över 80 sekunder långsammare än tiden på Berlin 2019.
Det som hade ändrats för de här löparna jämfört med deras tidigare prestationer var inte deras fysiologi utan vad de hade på fötterna. 2017 lanserade Nike sin sko ”Vaporfly 4%” vars hela marknadsföring gick ut på att Nike hävdade att skon förbättrade löparens ekonomi med 4% på grund av skons konstruktion med en inbäddad kolfiberplatta och en kraftigt uppbyggd sula. Flera studier har bekräftat att i princip alla löpare får någon vinst i form av förbättrad löpekonomi och därmed förbättrad prestation av skorna även om vinsten inte alltid uppgår till 4 % (3,4).
Skillnaden mellan Kipchoges tidigare personbästa och hans tid i Berlin 2018 var lite drygt 1 %. Det vill säga minsta lilla förbättring på grund av skon gör en enorm skillnad i vilken tid som kan presteras. Det här backas upp av att de fem snabbaste maratontiderna för herrar i historien alla sprungits i ett par av dessa Nike-skor, eller någon senare variant av dem. Även Brigid Kosgeis världsrekord sattes i ett par av dessa skor och de två senaste världsrekorden för herrarnas halvmaraton har satts i Nikeskorna år 2018 respektive 2019. Abraham Kimptum som slog rekordet 2018 har nu visserligen blivit fälld för doping men det säger ändå något att rekordet stod oslaget från 2010 ända tills 2018/2019 beroende på vilket av dem man vill räkna.
Det finns många som nu argumenterar för att de här skorna ska regleras, inte för att man är emot teknologiutveckling i sport utan för att säkerställa att alla tävlar på lika villkor. När man bytte underlaget på löparbanor till det som är standard idag kunde man helt plötsligt springa fortare, men det gällde för alla. När vi ser den utveckling vi ser idag kan vi inte säkert säga att någon är bättre när denne springer fortast utan att först kolla vem skosponsorn är. Alla har inte tillgång till teknologin eftersom alla inte är sponsrade av rätt företag, och Nike individanpassar skorna till sina sponsrade löpare så även om man köper skorna i butik (om man hinner få tag på dem innan de säljer slut) är de kanske inte lika bra som de skor som de sponsrade atleterna har. Det finns därmed bra argument för att reglera den tekniska utvecklingen, ungefär som man gjorde inom simningen när användandet av vissa simdräkter gick överstyr.
Min poäng här är inte att helt stoppa den tekniska utvecklingen, det vore varken önskvärt eller ens möjligt. Min poäng är att den här mycket snabba och på vissa sätt orättvisa utvecklingen har gjort att vi inte kan bedöma det vi ser på samma sätt som vi gjorde tidigare. Ett världsrekord i maraton har varit en extremt stor grej eftersom det alltid har varit så svårt att slå dem. Rekorden har mer eller mindre alltid som mest putsats lite när de väl slagits, de har väldigt sällan krossats på det sätt vi ser nu. Om det nu skedde någon gång har det varit en avvikelse och inte något man kunde räkna med skulle upprepas inom ett par år igen. Som det är nu kan vi inte säga vilken prestation som var bäst när vi jämför olika löpare, det kan vara så att en löpare har en sämre fysiologi och en sämre dag och ändå springer snabbare än sin motståndare som har bättre förutsättningar i allt utom det hen har på fötterna.
Om vi går tillbaka till vad det är som avgör hur snabbt en person kan springa ett maraton, det vill säga de fysiologiska begränsningarna så inser man snabbt att det inte kan vara en ändring av dessa som gjort att rekorden fallit som de gjort under de senaste två åren. Det man gjort här är alltså att man kringgått fysiologin som begränsar mänsklig prestation genom teknisk utveckling, i detta fall skorna. Detta leder oss tillbaka in till försöket på maratondistans under två timmar.
Vilka regler var okej att bryta mot?
Det här var nog en fråga som teamet bakom Nikes Breaking2 behövde ställa sig när de planerade försöket som sedermera skedde i Monza i maj 2017. För att få Kipchoge och de två andra löparna, Lelisa Desisa och Zersenay Tadese att springa så fort som möjligt kunde man ju ha gått ut med att man skulle ta fram och implementera det mest avancerade dopingprogrammet som någonsin prövats samt ha två enorma fläktar bakom löparna som tryckte dem framåt under försöket. Då hade man nog sprungit riktigt fort men allmänhetens reaktion hade nog varit lite mer skeptisk än den blev nu. Man behövde helt enkelt bestämma sig för vilka regler som var okej att bryta emot.
Farthållarna är det mest uppenbara exemplet. I ett regelrätt maraton får man som tidigare nämnts ha farthållare med i loppet, det vill säga personer som egentligen inte är med för att tävla utan bara för att hjälpa en eller flera favoriter till ett så bra resultat som möjligt. Farthållarna måste dock starta loppet, de får inte hoppa in och ut ur loppet och bara vara med under vissa partier såsom i Monza och Wien. Det här gör att det i ett regelrätt maraton blir i praktiken omöjligt för herrarna att ha farthållning hela vägen, och definitivt omöjligt att ha flera löpare runt sig hela vägen under hela sitt försök. Farthållarna i Monza och Wien erbjöd därför en kraftig aerodynamisk fördel gentemot den som finns under regelrätta maraton.
Ett annat exempel var banans beskaffenhet. Banan i Monza eller den i Wien är inte banor som är godkända för världsrekord eftersom detta behöver göras av internationella friidrottsförbundet. Jag tvivlar på att man hade möjlighet att få banorna godkända av friidrottsförbundet så om man skulle ha en godkänd bana skulle det behövt vara exempelvis banan som Berlin maraton går på varje år och det hade blivit betydligt krångligare att kontrollera eftersom den är betydligt längre och knixigare än de banor man hade för försöken. Det kan låta banalt men att försöka sig på sväng när man springer i 2:50/min-tempo är ganska svårt och kommer kosta både tid och energi. Så ju färre svängar och framförallt backar desto bättre för den slutgiltiga tiden.
Även logistiken med drickan spelar roll här. I ett regelrätt maraton får dricka endast langas från sidan där löparen alltså behöver springa ut till sidan och ta drickan. I både Breaking2 och senast i Wien hade man en cyklist som langade dricka vid förplanerade tidpunkter vilket gjorde att löparna behövde anstränga sig mindre för att få dricka och energi, och man kunde optimera tidpunkterna då de fick det på ett helt annat sätt än i ett regelrätt maraton.
Frågan blir då om de här sakerna spelade någon roll? Kan det inte bara ha varit så att det var historiens vingar och publikens stöd som fick Kipchoge att springa på 1:59:40 i Wien? Det kan naturligtvis ha varit så, men det är väldigt osannolikt. Kom ihåg att Kipchoges bästa resultat innan Monza 2017 var 2:03:05 från året innan. Att sedan putsa det personbästat till 2:00:26 på bara ett år antyder starkt att jämförelsen mellan dessa tider kanske inte är rimlig. Lägg därtill att han året efter endast lyckades springa på 2:01:39 i ett regelrätt maraton, för att året därefter lyckas med 1:59:40 och det blir tydligt att de regler man kringgått i Monza och Wien gör en stor skillnad. Utan dem lyckas man inte med det Kipchoge lyckades med helt enkelt. Under samtliga av dessa tre lopp hade Kipchoge någon variant av Nikeskorna även om de ändrats något i takt med att Nike tagit fram nya modeller och prototyper. Det är alltså inte skorna som gjort skillnaden när man jämför dessa tre lopp.
Återigen vill jag understryka att jag inte vill ta något ifrån varken Kipchoge eller teamet runt honom. Det man gjorde var en briljant uppvisning, men vad var det man visade upp?
Vad var det vi såg i Wien?
Det man gjorde i Wien och Monza har liknats med att hoppa höjdhopp på Mars där gravitationen är väsentligen lägre än på jorden vilket såklart gör det lättare att hoppa högt. Det som är imponerande med att hoppa över tre meter på mars är alltså inte själva hoppet utan faktumet att du lyckades ta dig dit med en höjdhoppsställning och ribba. Hoppet är därmed inte nödvändigtvis en bättre mänsklig prestation utan snarare en teknisk uppvisning och definitivt inte jämförbart med att hoppa högt på jorden.
Vill vi jämföra rekord mot varandra behöver samma regler gälla vid alla tillfällen annars är jämförelsen alltid mer eller mindre meningslös. Det finns till exempel en anledning till att man inte får slå världsrekord med för mycket medvind i 100 meter sprint, och det är för att jämförelsen mellan prestationen som krävs för ett rekord när det är vindstilla är en helt annan än när det blåser kraftig medvind. Om den här regeln tas bort går det helt plötsligt inte att säga att den ena prestationen var bättre än en annan eftersom det kan ha varit vinden som avgjorde.
Man kan naturligtvis strunta i att jämföra men då faller ju också hela poängen med att försöka ta sig under en viss tid, det spelar ju ändå ingen roll eftersom du inte jämfört mot något. Personligen är jag som sagt inte jätteintresserad av rekord, tvärtom tycker jag de tar bort en hel del från sporten eftersom fokus blir på klockan istället för på tävlingen. De mest intressanta och spännande loppen är de där man inte vet vinnaren förens mot slutet och det finns en dynamik i loppet med flera potentiella vinnare och flera olika taktiker. Vad klockan sedan visar på i slutet är för mig rätt ointressant.
Vad händer nu?
Det Kipchoge och teamet gjorde i Wien har liknats med det Roger Bannister gjorde den 6 maj 1954, det vill säga springa en engelsk mile under fyra minuter. Bannister noterades med en tid på 3:59,4. Det sägs att efter Bannister sprängde den magiska gränsen började en massa löpare, höga på motivation och kunskapen om att det var möjligt slå rekordet en efter en. Det är dock inte helt sant. En månad efter Bannisters rekord gjorde John Landy 3:58,0, sen dröjde det 3 år innan rekordet putsades med 8 tiondelar. Att Landy slog rekordet så snart efter Bannister berodde inte på att han helt plötsligt förstod att det var möjligt, det visste han sedan tidigare. Det stod hela tiden mellan de två och frågan var bara vem av dem som skulle lyckas först.
Faktum är att progressionen i världsrekordet sett likartad ut ända sedan friidrottsförbundet började mätningarna 1913 fram tills gällande världsrekordet från 1999. Rekordet har fallit linjärt hela tiden vilket sannolikt beror på utveckling i fysiologi på grund av träning och nutrition samt utveckling i teknologi i form av underlag och utrustning. Att Bannisters rekord skulle satt igång någon mental process hos sina medtävlande som gjorde att de plötsligt insåg att det var möjligt att springa fortare är helt enkelt en myt.
Jag tror detsamma kommer gälla efter det som hände i Wien. Dels tror jag som sagt inte det i dagsläget är möjligt att springa på den tiden som Kipchoge gjorde i Wien i ett regelrätt maraton på grund av de avgörande regelskillnader som finns, och dels tror jag inte att hans tid plötsligt gör att andra löpare förstår att det är möjligt att springa ett maraton under två timmar med en massa nya rekord som följd. Det är en vacker tanke men det verkar inte som att människan fungerar på det sättet. Att rekord slås beror på kontinuerlig utveckling inom olika områden och inte på mentala barriärer som sprängs. Det man visade upp i Monza och Wien var dock inte ett resultat av kontinuerlig utveckling inom maratonlöpning, utan snarare något helt annat än det man försökt sig på tidigare. Man kan absolut tycka att det var häftigt och intressant men för att förstå hur detta passar in i idrottshistorien behövs mer kontext vilket jag tycker fattats i rapporteringen.
Vi får se hur det här kommer utveckla sig helt enkelt. Om skoföretagen fortsätter sin kapprustning kommer givetvis tiderna fortsätta falla. Det är också rimligt att anta att man framöver kommer ändra reglerna för hur världsrekord får slås för att exempelvis tillåta farthållare som hoppar in och ut ur loppen. På så vis tror jag rekordet kommer definieras om och därmed fortsätta falla. Det sorgliga är att jag inte tror det här kommer göra mycket för intresset för löpning eller friidrott där man i Usain Bolts skugga har tappat mycket av dragningskraften till sporten. Det jag snarare tror behövs är mer fokus på tävlingsmomentet och karaktärerna som gör tävlingarna levande. Något annat som behövs är helt klart mer fokus på damsidan av idrotten vilket blir tydligt i hur lite uppmärksamhet Kosgei fick för sin prestation dagen efter Kipchoges, med tanke på att Kosgeis faktiskt räknades som ett riktigt rekord.
Vi får se.
Referenser
1. Joyner MJ. Modeling : optimal marathon performance on the basis of physiological factors. J Appl Physiol. 1991;70(2):683–7.
2. Joyner MJ, Ruiz JR, Lucia A. The two-hour marathon : who and when ? J Appl Physiol. 2011;110(1):275–7.
3. Hoogkamer W, Kipp S, Frank JH, Farina EM, Luo G, Kram R. A Comparison of the Energetic Cost of Running in Marathon Racing Shoes. Sport Med. 2018;48(4):1009–19.
4. Barnes KR, Kilding AE. A Randomized Crossover Study Investigating the Running Economy of Highly ‑Trained Male and Female Distance Runners in Marathon Racing Shoes versus Track Spikes. Sport Med. 2019;49(2):331–42.
