Den senaste tiden har det pågått en debatt kring kroppspositivism i olika tidningar och på sociala medier. Detta är en debatt som har blivit mer intensiv efterhand och numera får jag nog nästan ett meddelande i veckan från någon som har åsikter i frågan eller som undrar vad jag tycker i frågan.
Det som är intressant här är att de åsikterna jag får från följare är väldigt olika och trots att jag samma dag kan få samma text länkad till mig så kan tolkningarna vara väldigt olika. Den ena personen tycker att jag borde dela vidare den fantastiska texten medan den andra personen tycker att jag borde ta upp och såga artikeln i fråga, eller kanske till och med hela företeelsen.
Här i Sverige fick det lite extra fart med en debattartikel i DN som sen fick flera repliker, ett antal i DN och en på SVT.
Jag ska inte gå in något nämnvärt på dessa texter i sig utan förhoppningsvis blir min ståndpunkt tydlig framåt slutet av den här artikeln. Jag kan dock avslöja redan nu att jag sällan håller med den personen som skriver till mig oavsett vilken ståndpunkt personen verkar ta i frågan. Som vanligt när det är frågor som berör så verkar det även här vara personerna med mer extrema åsikter åt något av hållen som känner sig engagerade nog att faktiskt skriva till mig.
Men kanske har jag fel där med, vi får se vad du tycker efter du läst klart. För vad man till sist tycker i den här frågan handlar faktiskt mer om ideologi och möjligen politik. Du kan givetvis låta ditt ställningstagande vägledas av data, och där kan jag förhoppningsvis hjälpa till, men till sist så blir det mestadels ideologi. I den här texten kommer du alltså mest att få min syn på det hela. Men först ska jag presentera en summering av de data som faktiskt finns i frågan.
Stigmatisering av feta personer är ett problem
Så kallad stigmatisering, när en person eller grupp blir illa behandlad eller diskriminerad baserad på deras attribut, är ett betydande problem när det gäller fetma. Personer med fetma* blir systematiskt sämre behandlade på olika vis i samhället och många gånger är deras utsatthet eller diskriminering större än den som vi kopplar till rasism.
Det finns en ganska stor klicka av samhället som tror att den här typen av stigmatisering är bra. Att stigmatisering skulle motivera människor att dels undvika att bli feta och dels motivera dem att gå ner i vikt om de faktiskt väger för mycket. När det gäller den första delen så känner jag inte till någon data men när det gäller den andra punkten så finns det däremot idag en hel del studier och de pekar samtliga mot precis motsatsen.
Människor som upplever mer stigmatisering av sin vikt är i högre risk för att gå upp mer i vikt över tid (1, 2, 3). Det finns även akuta försök där man visat att stigmatisering påverkar negativt. I en studie lät man till exempel överviktiga och normalviktiga kvinnor se antingen ett videoklipp som stigmatiserar vikt eller ett neutralt videoklipp. Efter att de hade sett klippet fick de sedan äta fritt och man fann då att kvinnorna med övervikt åt mer än tre gånger så mycket energi efter att de se sett videoklippet som stigmatiserade vikt jämfört med när de fått se det neutrala klippet (4). Hos de normalviktiga deltagarna såg man ingen effekt av det stigmatiserande klippet. Andra studier har visat att den här effekten verkar vara mer beroende av hur överviktig kvinnor själv upplever sig vara och inte den faktiska övervikten (5). Jag skriver kvinnor här eftersom dessa studier än så länge bara är utförda på just kvinnor.
Det finns även viktnedgångsstudier där man visat att feta personer som upplever en större stigmatisering av deras vikt får sämre resultat när det gäller viktnedgång jämfört med personer som inte upplever lika stor stigmatisering (6, 8). Enklare epidemiologiska studier visar även de att personer som upplever större stigma har sämre chans att lyckas bibehålla en viktnedgång som de faktiskt har åstadkommit (7).
Även studier på barn har visat att när föräldern identifierar sitt barn som överviktigt så ökar risken för att barnet ska gå upp i vikt. Föräldrar är generellt sett dåliga på att se om deras barn väger för mycket och många missidentifierar sitt barn som normalviktigt trots att barnen ligger över gränsen och vice versa med normalviktiga barn där föräldern tror att barnet väger för mycket. Det som de här studierna visar är då alltså att förälderns syn på barnet i sig ökar risken för viktuppgång. Hypotesen till varför det sker är alltså att föräldern får barnet att uppleva sig själv som fet och det blir något av en självuppfyllande profetia (10).
När det gäller mentalt välmående så finns det en svag-medelstark korrelation mellan upplevd stigmatisering för sin vikt och ökad risk för depressiva symptom, ångest och lägre självförtroende (9). Dessa tre korrelationer var starkare bundet till personernas upplevda stigmatisering än vad den var mot deras faktiska BMI.
Det här med hur upplevd stigmatisering påverkar människors hälsa är ett ämne som är ganska nytt när det gäller forskning. Här under kan du se vilket årtal som olika studier publicerats i en översiktsartikel på ämnet från tidigare i år (9).
Många av de resultat jag har tagit upp här ovanför stöds därför endast av någon enstaka eller några få studier och hur stor inverkan verkligen är på feta personers hälsa kommer säkert att utkristallisera sig mer efterhand som det kommer mer forskning. Det är så klart också ett problem att veta orsakssamband i många fall då vi talar om långsiktiga utfall och det är inte direkt etiskt att aktivt försöka stigmatisera en grupp för att se om de mår bättre eller sämre eller om deras hälsa går mot det bättre eller sämre på sikt.
Efterhand kommer det förhoppningsvis att i alla fall dyka upp studier där man kanske hittar ett naturligt experiment eller kanske där man genom support minskar upplevd stigmatisering hos personer för att sen följa dessa personer framåt i tiden. Den typen av data skulle hjälpa till att ge ett litet bättre hum om storleken på de olika effekterna.
En sak är däremot väldigt tydligt redan från den forskning som finns idag. Att på något sätt ge sig på en enskild person för hens vikt eller att via sina handlingar på något vis få en fet person att må dåligt för sin vikt gör ingen någonting gott. Du motiverar inte personen eller ”upplyser” hen om ett problem. Du får bara personen att må sämre psykiskt samtidigt som du öka risken för att personen ska må sämre fysiskt.
Sen finns det enligt mig, och jag gissar på de flesta andra, också någon typ av rimlighetsgräns kring allt det här. En hel del av det som upplevs som stigmatiserande av vissa feta personer är saker som andra människor inte gör med någon typ av ond baktanke och många gånger är det rent allmänna påståenden som inte är riktade mot någon viss person eller en mindre specifik grupp som ändå tolkas som personliga angrepp. När den här typen av saker sker så behöver ofta båda sidorna i debatten sansa sig lite och bara enas om att de inte alltid kommer att vara helt överens. Jag återkommer till detta framåt slutet av artikeln. Nu går vi vidare till den andra sidan av myntet.
Att många människor har fetma är ett problem och ger mycket lidande
Den vanligaste kritiken mot kropppositivismen, eller kroppsaktivister som är en snarlik företeelse, är att det skulle uppmuntra till fetma. Detta är en kritik som kroppspositivister vanligen ställer sig väldigt skarpt emot och oftast tycker jag också att den som kritiserar rörelsen tar i för mycket eller kritiserar utifrån ett exempel där jag själv inte ser någon form av uppmuntran.
Jag kommer utveckla detta vidare inom kort men först kommer här lite statistik om hur övervikt faktiskt påverkar hälsan.
Fettmassa som riskfaktor för dålig hälsa
Att för mycket fettmassa är en stor riskfaktor för dålig hälsa, skulle jag säga, är en av de mest välbevisade sakerna inom hälsa. Det är dock viktigt att trycka på att det är en riskfaktor. Det är ingen ”dödsdom” eller en säker väg mot ohälsa utan det är någonting som ökar risken för ohälsa. Många människor har svårt att förstå den här skillnaden men det finns alltså inte ett 1:1-förhållande här där alla med fetma också har diabetes typ 2 eller liknande.
I princip allting som anses bra eller dåligt för hälsan är saker som påverkar ens risk. Människor som är fysiskt aktiva påverkar sin risk positivt för många utfall men de blir inte immuna mot ohälsa. Personer som sover gott påverkar också risken för många ohälsoproblem positivt men inte heller de blir immuna.
Det här gäller till och med saker så som rökning och hög alkoholkonsumtion där vissa människor lever långa liv utan de vanliga komplikationerna som många får när de brukar dessa droger.
Fetma i sig är alltså en riskfaktor en det är en betydande sådan. Det ökar risken för de flesta typerna av metabola besvär likt typ 2 diabetes, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdom, flera former av cancer och fettlever. Dessutom ser men en stark korrelation med ökad risk för sömnproblem, lägre fertilitet, artros och smärta från leder och muskler (13).
Utöver det här så påverkar för mycket fettmassa också hur människor fungerar mentalt. Dels öka risken för att man ska fungera sämre rent mentalt när man blir äldre (12) och sen finns där även en korrelation med ökad risk för depression och ångest till exempel. Här är det svårare att separera själva effekten från fettmassa och hur personen mår av andra orsaker.
Det är viktigt att poängtera här att vi också vet att en kortsiktig påverkan av en persons fettmassa har positiva effekter på andra riskmarkörer för dessa sjukdomar och vid vissa av sjukdomarna så vet vi också att viktnedgång har en positiv effekt på deras förlopp om man redan har fått sjukdomen eller skadan.
Till exempel har jag skrivit om hur en pulverdiet med väldigt lite kalorier över några månader kan få en typ 2 diabetes att gå i remission hos många människor. Något vi även tagit upp i podden Tyngre Rubriker avsnitt 64.
Medveten viktnedgång, oavsett om det sker endast via ändringar i livsstil eller via operation, har också visat sig ha flera positiva effekter på hur människor fungerar rent kognitivt (11).
Mängden fettmassa en person bär på och hur den förändras både på kort och lång sikt har en sådan betydande inverkan på riskfaktorer för ohälsa att du nästan inte kan studera hur kost påverkar vår hälsa. För oavsett vad du ger en person så kommer den personens hälsovärlden att förbättras om den personen samtidigt går ner i vikt (se tex studien med pulver och typ 2 diabetes ovan).
När man diskuterar hälsa är därför fettmassa en betydande del av det hela. Det är inte allt, långt ifrån. Men det är en faktor med betydande inverkan som du behöver tänka på.
Jag ska inte ta upp mycket mer än så här då jag tror att de som är beredda att tro på den data som finns faktiskt redan tror på mig här. Om du ändå vill veta mer så har jag en längre artikel på träningslära om ämnet, Hur vi kan veta att för mycket fettmassa i sig är negativt för hälsan.
Varför ens ta upp det här om fetmans effekter i texten?
De flesta vet nog redan att för mycket fettmassa är dåligt för hälsan. Det är faktiskt också en vanlig replik från kroppsaktivister eller kroppspositivister om de får kritik. De säger att de självklart redan vet att för mycket fettmassa är dåligt och att de därför inte behöver höra det hela tiden.
Tro det eller ej så håller jag med kroppspositivisterna här i säkert nio fall av tio. Jag tycker också faktiskt att det oftast är ett bra motargument i de diskussioner som förs. För allt för ofta handlar diskussionerna om en enskild individ, en situation där någon ska berätta för någon annan hur ohälsosam hen är.
Å andra sidan är det faktiskt också så att i många diskussioner där fetma tas upp som en riskfaktor för ohälsa så upplever jag att det är mer regel än undantag att någon kroppsaktivist försöker att förminska problemet som fetma är på samhällsnivå. Till exempel har en framstående person med ett tiotusentals följare skrivit en artikel där det påstås att fetmaepidemin är en myt och en där det påstås att fetma inte är ohälsosamt.
En nyligen publicerad artikel i Huffington Post som verkar har fått otroligt stor spridning, och som väldigt bra belyser problemet med stigmatiseringen, verkade tyvärr också försöka tona ner den här punkten och jag tycker det är problematiskt.
Det vanligaste argumentet brukar gå i stil med ”man kan vara fet och frisk” eller det lite luddigare ”man kan vara fet och hälsosam”. Båda dessa påståenden är sanna så klart. Men de förändrar ju inte det faktum att fetma ändå är en riskfaktor.
Fetma är komplext och jag kan förstå varför man säger något i stil med detta men det blir fel. För mig är det lite som att säga ”man kan vara frisk och röka” eller ”man kan vara fysiskt inaktiv och vara frisk”. Även dessa påståenden är ju sanna i sig men jag tror att väldigt få skulle säga så, det hade inte varit okej att använda en mening av den typen för att motivera någon typ av acceptans för rökning eller fysisk inaktivitet. För rökning och inaktivitet är riskfaktorer, det vet vi alla.
Jag kan personligen inte förstå varför man röker men jag har samtidigt full förståelse för att många har svårt att sluta röka och jag kan också utan problem acceptera att andra ska få röka om de vill det. Trots det hade jag tyckt att det låtit konstigt i mina öron om någon försökt förklara bort varningar för rökning med att man kan vara frisk som rökare.
Problemet med att jämföra rökning med fetma
Jämförelsen med rökning och fetma är inte fullt ut perfekt. Rökning är någonting som har en tydlig start. Vanligtvis är det en ung person som tänder sin första cigarett och sen väljer att röka vidare för att efterhand utveckla ett beroende. En person som röker kan också välja att sluta röka och då har den personen slutat på direkten. Sen är det en tuff process för många rökare att fortsätta vara rökfri men det är ändå ett tydligt slut.
För en person med fetma har det egentligen aldrig funnits en start. Fetma kommer sakta och bygger vanligtvis på över flera år. Visst kan man argumentera för att det är fria val som leder till fetman med fast där är aldrig en utmärkande situation eller vanligen ens en utmärkande period som går att peka ut som ”här började jag göra fel”.
På samma vis kan inte en person med fetma bara sluta vara fet. Fetma smyger som sagt vanligen sig på och när de flesta inser att de behöver göra någonting åt det så är det ofta många kilo för mycket som personen vill bli av med. Som jag har förklarat i artikeln En gång tjock, alltid tjock?, och vi tagit upp i ett avsnitt av Tyngre Träningssnack med samma titel, så finns det även fysiologiska processer som arbetar emot en när man försöker gå ner i vikt vilket gör det till en större utmaning än många tror att klara av målet.
Jag har sett vissa göra jämförelsen mellan cancer och fetma istället med motiveringen att vi aldrig skulle säga till någon med cancer att det borde göra någonting åt sin cancer eller att vi dömer dem för sin cancer och säger att den är självförvållad.
Där finns väl någon typ av sanning i den liknelsen med och som jag redan har skrivit här ovanför så finns det ingen som helst orsak till att stigmatisera en enskild person med fetma på något vis. Det får bara människor att må sämre och försämrar deras hälsa.
Däremot finns det betydligt mer man kan göra som person när man har fetma. Att säga att det inte går att gå ner i vikt eller att det är meningslöst att försöka jobba med vikten som det påstås en del bland kroppspositivister är helt fel och påståenden i den stilen kan vara riktigt hindrande för många människor att faktiskt förbättra sin hälsa.
Här är det därför väldigt viktigt att man skiljer på att
- Informera med allmän information och att faktiskt erbjuda hjälp till människor med fetma som frågar efter det
- Ge nedlåtande kommentarer, vara dömande eller hålla på med annan typ av onödig stigmatisering mot en person eller grupp av människor med feta
Det finns en del kroppspositivister som säger att man är dömande och stigmatiserar bara man säger att fetma är ett problem**. Jag kan förstå deras känslor men jag köper inte att man ska ignorera fakta bara för att det kan irritera eller såra någon. Man ska givetvis inte göra det i onödan men i vissa situationer har det ett viktigt syfte.
Uppmuntrar då kroppspositivister till fetma?
Det vanligaste motargumentet, eller irritationen mot, kroppspositivister som jag sett är nog att de normaliserar eller rent av uppmuntrar till fetma. Att säga uppmuntra är i sig ett problem då många då kör lite av en halmgubbe tillbaka där de säger att de inte någon gång faktiskt säger till någon att de ska äta sig feta.
Det går givetvis att uppmuntra på många andra sätt än att säga någonting rakt ut. Till exempel så äter människor mer godis om du ställer det rakt framför dem och du får dem att äta mer frukt om du ställer det framför dem. Du behöver inte säga till människor att göra detta utan det sker omedvetet.
En majoritet av den reklam du ser på tv uppmuntrar inte ens dig att köpa deras produkter. Istället blir du uppmuntrad att vilja vara som personen eller tillhöra den typen av människor som visas i reklamen och så köper du produkten ändå. Trots att ingen uttryckligen sa till dig att du borde/måste köpa produkten. Att använda sig av kändisar i den här reklamen gör den därför än mer effektiv då vi ofta identifierar oss med kändisar som vi tycker om.
Här kommer då framträdande kroppsaktivister som är förebilder för många in i bilden. Om du har en förebild som om och om upprepar att fetma inte behöver vara ohälsosamt och att du inte ska ha någon typ av plan för att förbättra din kost eller försöka gå ner i vikt. Ja då minskar säkerligen sannolikheten att du försöker förbättra de här sakerna. Jag tror inte att det har någon betydande inverkan alls på personer med låga kroppsfettnivåer. Bara för att en person med fetma visar sig och mår bra med sin kropp så får det inte andra människor att börja äta en massa extra för att väga lika mycket.
Däremot tror jag att det kan ha en inverkan på hur benägna människor faktiskt är för att försöka ändra sina kostvanor eller försöka gå ner i vikt om de redan har fetma. Det finns en del tydliga enskilda exempel på det här. Till exempel skrev CNN för två år sedan om en plus-size modell som tappat vikt som då fick en del negativa kommentarer i sociala medier och flera var från andra personer med tiotusentals följare.
När jag läste igenom lite kommentarer så verkade det som att många bara antar att hon nu har börjat svälta sig själv för att passa in i ”normen”. Fast ingen hade någon aning. Hon kan ju likväl ha börjat sova bättre, tränat lite mer och sen slutat äta så mycket skitmat. Då börjar de allra flesta människor spontant äta mindre kalorier, utan att de ”svälter sig själv”.
En av de starkaste effekterna inom psykologi är att människor som avviker från en grupp är mer sannolika att bli avvisade från den gruppen (14)). Det är därför inte svårt att tänka sig att personer inom rörelsen rent av kan börja dra sig för att ens försöka förbättra kosten och gå ner i vikt. De har hittat en gemenskap och vill inte avvika från den gruppen.
En betydligt viktigare aspekt enligt mig där man kan säga att kroppspositivister indirekt uppmuntrar till fetma är när man ser det på samhällsnivå. Jag har redan tagit upp problemet med att man ofta förminskar och ibland till och med förnekar de negativa hälsoeffekterna från fetma. Att upprepning av någonting ofta gör att vi börjar tro på det är ett väl etablerat fenomen och det spelar många gånger inte någon större roll om det som sägs egentligen är rätt eller fel. Så när detta upprepas om och om igen så kan det mycket väl förändra vad gemene man tror kring fetma och därigenom också vad våra politiker tror kring fetma.
Jag har skrivit många gånger om att det största problemet idag när det gäller fetma och den största orsaken till att vi har så mycket mer fetma idag jämfört med förr är att vi har förändrat miljön som människor lever i. Det är helt enkelt svårt att hålla sig smal idag och de allra flesta misslyckas. De flesta som är normalviktiga är unga och har bara inte hunnit lägga på sig tillräckligt mycket vikt men de går också upp i vikt allt eftersom tiden går.
Det som behövs om vi därför ska göra någonting åt fetman i samhället är att vi får politiska förändringar. Och då spelar det stor roll hur stort problemet anses vara. Om fetma anses vara ett stort problem och orsakat av samhället så är sannolikheten bra mycket större att samhället också börjar försöka göra någonting åt det.
Problemet idag är att de flesta ser fetma som ett fel hos enskilda individer och att de bara ska ”skärpa till sig” och ”sluta äta så mycket” och därför görs de inte tillräckligt på samhällsnivå. kroppspositivister förbättrar på sätt och vis situationen lite här då de betonar vikten av att sluta skylla på individer men samtidigt så försämrar de också situationen när de försöker tona ner betydelsen av för mycket fettmassa på hälsan.
Summering
Längden på de olika delarna i den här texten ska inte tas som någon typ av mått på hur viktiga de olika delarna är. För mig är kroppsaktivism, kroppspositivism, fettaktivism eller vad man nu vill kalla det för i huvudsak en positiv företeelse. Alla människor som inte själva identifierar sig med rörelsen borde ändå stanna upp och lyssna på en hel del av det som sägs eftersom där finns en hel del viktig information.
Att på något vis stigmatisera en annan persons vikt bara för att bidrar inte med någonting vettigt. Vill man vara en bra person så är det helt enkelt någonting man försöker att undvika att göra.
Däremot så finns det delar av kroppspositivismen som gör den svår att ibland ta den på allvar eller lyssna på. Mitt råd till de som följer den här rörelsen är därför att man faktiskt säger ifrån när det blir fel åt andra hållet. Att man även slutar följa personer som lämnat världen med fakta och endast kör på ideologi.
NOT:
- Jag använder ordet feta här enligt den medicinska definitionen, dvs BMI över 30. Egentligen så är de objektiva värdena inte det man tittar på vid den här typen av forskning men jag tycker att det blir bäst när man ändå utgår från objektiva gränser. Mycket av forskningen på stigma mot överviktiga har däremot inte använt den bestämda gränsen.
- Jag har medvetet valt att inte länka runt till en massa enskilda exempel på de saker jag skriver om som jag upplever är vanligt bland kroppspositivister eftersom jag inte vill starta upp en massa meningslösa diskussioner i andras sociala medier och liknande.
