Alla människor utvecklar i någon mån muskler om våra kroppar ansträngs. Oavsett kön . Många av oss anstränger därför våra kroppar för att musklerna ska utvecklas, av den enkla anledningen att musklerna ger oss vissa egenskaper som vi vill ha. Egenskaper som skänker oss någon form av mål och mening med vår färd.Oavsett kön .
Samtidigt upplever jag, och många kvinnor med mig, att våra tränade kroppar skapar utrymme för kritik och provokation när vi börjar avvika från bilden av det feminina idealet. När våra muskler börjar ta plats och kurvorna förändras. Nyligen berättade en vän till mig om hur en äldre kvinna vänt sig om mot henne mitt under ett gruppträningspass och utbrustit "Hur stor ska du bli egentligen!?" En kommentar direkt riktad som kritik mot hennes kropps utseende.
Så låt mig härmed klargöra följande: Vi kvinnor tränar inte för att försökase ut som män. Vi tränar av samma anledning som män; för att öka och förbättra vår kraft och styrka, för att utforma en atletisk och symmetrisk fysik. Vi tränar för vår hälsa, vår personliga utveckling, vår prestation, vårt hjärta, vår självkänsla, vår fåfänga,för våra medgångar och motgångar. Vi tränar med samma engagemang, tunga arbete och strävsamhet som män för att uppnå de former och linjer som endast kan skapas av muskler. Vi tränar för att vi är atleter. Vi tränar för att må bra. Vi tränar för oss själva. Vi tränar för att vi är kroppsbyggare.*Och vi blir muskulösa för att vi är människor.
*
Kvinnor tränar av samma anledningar som män.
På väg in i minerad kroppsmark, där den kvinnliga muskulösa kroppen ännu i våra dagar är en symbolisk sprängkraft som utmanar konventioner och koder i vår kultur. Men vad är det egentligen som utmanas och varför? Går det att finna några svar i idrottens moderna historia genom att undersöka hur kultur, idrott och kroppskultur förhållit sig till den tränande kvinnokroppen i sin samtid?
Kvinnor och män har i alla tider och i alla delar av världen idrottat, men den kvinnliga idrottaren har allt som oftast kämpat i stark motvind. När den moderna idrotten började ta form i slutet på 1800-talet var det i ett samhälle där kvinnor ännu saknade medborgerliga rättigheter. Idrotten var sprungen ur delvis militära idéer med motiv om att skapa starka och friska medborgare för nationers framgång. Idrotten var ett utpräglat manligt revir både i avseende att vara uppfinnare till dess regelverk som i själva utövandet. Överlag ansågs de flesta idrottsgrenar som alldeles för fysiskt krävande för kvinnor. Argumenten var av vitt skilda slag men utgjordes av en ständig oro för att det som förknippades med “kvinnors natur” och ”kvinnligheten” skulle gå förlorad. Många var av meningen att kvinnors träning därför inte skulle bli alltför professionell och resultatinriktad enligt ”manliga metoder”, utan istället skulle utföras utan prestations- och resultathets. Utlåtande som den dåvarande presidenten i USA:s olympiska kommitté, Avery Brundage, gjorde efter OS i Berlin 1936 blir ett tydligt exempel på dåtidens attityd gentemot idrottkvinnor:
“I am fed up to the ears with women as track and field competitors… her charms sink to something less than zero. As swimmers and divers, girls are beautiful, and adroit, as they are ineffective and unpleasing on the track” (Wamsley 2007 )
Så sent som på 1950-talet (Christensen, 1951, Idrottens inverkan på kvinnokroppen i Boken om kvinnan) kunde följande läsas:
“Ur ett rent estetiskt perspektiv är den maskulinerade kvinnotypen, som är ett ofrånkomligt resultat av hård träning, mindre tilltalande för det stora flertalet människor. Att de kvinnliga rekordinnehavarna i internationell klass i många sportgrenar ofta visa utpräglade maskulint könlösa drag, behöver dock inte betyda, att det är idrotten, som är orsaken till denna abnormitet; snarare är abnormiteten det primära. (...) För kvinnoidrotten är det en fara om rekorden blir huvudsaken, så att endast den utpräglade maskulina kvinnotypen gör sig gällande”
Avsaknaden av kvinnliga idrottare låg till grund för att den fysiska prestationen och den vältränade kroppen blev definitionsmässigt manlig. Mannen tog så att säga patent på den muskulösa kroppen. Genom idrottens expansion blev männen starkare, mer muskulösa och därmed även mer "manliga". Manlighetsnormerna har sedan dess uppmuntrat mäns idrottande. Föreställningen om kvinnlighet hamnar dock fortfarande i kollisionskurs med den hårt tränande och tävlande kvinnokroppen. För idrott med syfte att bygga upp en fysik, som kvinnlig praktik är, trots allt, historiskt mycket kort. Det var först under 1980-talet som kvinnor började träna sina muskler för att göra dem synliga, något som historiskt alltså ansetts göra kvinnokroppen just ”oestetisk”. Denna syn är tyvärr en uppfattning som inte är helt borta. Den föråldrade synen på kvinnokroppens utformning har därmed inte hängt med trenderna för den elitsatsande atleten eller motionären.
Kvinnors muskularitet är trots konventioner i hösta grad estetisk. Foto: Pavel Ythjall.
Kroppar som tränas utvecklar muskler. Muskler är alltså något som kan förvärvas. Oavsett kön. Att muskler skulle utgöra ett hot mot det kvinnliga visar snarare på vår kulturs osäkerhet kring vad som är naturligt manligt respektive kvinnligt. För visst är det märkligt att något som är så naturligt samtidigt tycks vara i så stort behov av att bekräftas både kulturellt och socialt. På så sätt blir den kvinnliga atletens fysik en symbolisk sprängkraft. En sprängkraft som utmanar vår kulturs konventioner, normer och koder om hur vi kan och bör se ut. Så låt därför den stolta fysiken bli det kvinnliga respektive manliga. Den stolta fysiken som bär de former och linjer som skapas genom hård träning, målmedvetenhet och dedikation. Oavsett kön.
Marianne Randers
Landskapsarkitekt LAR/MSA och
Lic. Eleiko Personal Trainer
*
Referenser:
Tolvhed, H. & Cardell, D. (red) 2011, Kulturstudier, kropp och idrott . Perspektiv på fenomen i gränslandet mellan natur och kultur.
Kevin B. Wamsley. "Womanizing Olympic Athletes: Policy and Practice during the Avery Brundage Era". aa 273-281 Onward to the Olympics, Historical Perspectives on the Olympic Games. (Red.) Gerald P. Schaus and Stephen R. Wenn. Canada 2007.
Christensen, E. 1951, Idrottens inverkan på kvinnokroppen, i Dahlberg & S. A. Gammetoft, Boken om kvinnan (Stockholm, Örnkrona), ss. 329.
Larsson, H. 2001, Iscensättningen av kön i idrott - En nutidshistoria om idrottsmannen och idrottskvinnan. HLS förlag.
Mogren, I. & Trosell, L.993, Att spränga gränser. Små idrottsflickor blir stora (Farsta: SISU)
Larsson, H. 2004, Idrott och genus - kroppens materialisering. DANSK SOCIOLOGI Nr. 2/15. årg. 2004
Jönsson, Å. 2001, Kvinnliga idrottare kämpad länge i motvind. Publicerad i Populär Historia nr 3/1995.
***
