Det kommer förmodligen inte som någon överraskning, men jag gillar att lyfta skrot. Nä, fan, låt mig omformulera: jag ÄLSKAR att lyfta! Och skrot förresten? Vem var det som kom på den beskrivningen? Som om vikterna skulle ha ett begränsat värde... I min värld skulle de snarare kallas ”guld”. Kanske skulle de även vara gjorda av samma ädelmetall.
För mig är dagens höjdpunkt när jag får kliva in bakom eller under stången. Att få känna dess dragningskraft och starka lust att ligga kvar där den är. Men att med alla mina egna resurser försöka få den på andra tankar. Att betvinga den, och att lyfta den. Tränar jag varje dag då, undrar du kanske? Nej, tyvärr inte, även om varje dag innehåller minst ett mer eller mindre seriöst försök att ta mig till gymmet. Men dagar där träningen av olika anledningar inte går i lås blir inte riktigt som de andra. De blir fel, på något sätt. Inget känns som det ska. Som när man försover sig och tvingas klä på sig samtidigt som man springer till bussen. Man inleder liksom dagen med att sätta ned fel fot först, och så håller det på. Och då är det tur att det kommer en ny dag strax där bakom.
Om ett par veckor fyller jag 52. Rätt ansenlig hög av siffror, såklart. Men fullständigt barock jämfört med hur jag känner mig. Det krävs en busslast av skillade hypnotisörer för att få mig att känna mig en dag äldre än 30. Visst, det gnisslar här och var, och vissa rörelser är aningen krångligare nu jämfört med när jag var 25. Men kraften, glädjen och lusten är större än någonsin. Till allt. Och förklaringen är enkel: Jag lyfter.
Jag började anspråkslöst. Ett par silverhantlar, några hundben, ett par kabeldrag och lite pump. Snabbt blev det Arnold-klonade hantelsvängar, pressar och några ilskna maskiner. Jodå, det kändes fortfarande bra. Så jag fortsatte botanisera. Leta, prova och försöka. Bänkpress, yes. T-bar, benpress och även lite vadpress. Körde vidare med knäböjsrally, chins och press bakom nacke. Och då var jag osvikligen fast.
När jag typ 20 år senare skred in på en viss tidningsredaktion, i syfte att frilanshacka lite meningsfull text om 15-kiloskakor och dragremmar, tog jag nästa steg. Olika former av seriösa och närgångna träningsupplägg ramade in mig och min träning. Tor Lundstens armar, Möllerströms ryggpass, Ages vadträning. Allt sög jag åt mig, och träningen tog mig framåt nästan varje pass.
Curling.
Så sladdade jag in på styrkelyftsbanan, där jag fortfarande befinner mig. Och det med ett större leende än någonsin. Det finns en digital egenhet i styrkelyft som tilltalar mig enormt. Man lyfter vad som står på lappen. Punkt. Står det 5 set med 5 reps på 130 kg i marklyft, så gör man det. Man lyfter. Jag behöver aldrig fundera på om jag är klar, färdigtränad eller om jag tagit ut mig optimalt. Siffrorna på stången ger mig alla de svar jag behöver, och i det också all den trygghet som är nödvändig. Fogar man dessutom till den enorma tillfredsställelsen som alla nya mätbara framsteg ger, så är det bingo på riktigt.
Igår hade jag förmånen att få tillbringa en del av dagen med det svenska tyngdlyftningslandslaget. Under förbundskapten Jim Gyllenhammar s knivskarpa ögon tränade hela gruppen med en intensitet som inspirerade mig stenhårt. Alla körde individuellt såklart, men de ingick tydligt i en grupp och ett lag, varför sammanhållningen och dynamiken i lokalen verkligen gick att ta på. Satan, så jag trivdes!
Tyngre tyngdlyftare.
För mig – och detta sagt med ett snart 35-årigt perspektiv av gymträning – spelar det verkligen ingen större roll vad man gör i gymmet, eller vad man har för målsättning. Alla är vi olika och går igång på olika saker. Vad som dock är viktigt, rentav livsviktigt, är att vi faktiskt går in och lyfter. Stöt, mark eller bamsecurls i kablarna – fine. Men lyft, ffs!
Jag vet att det verkar banalt, och att jag låter lätt nyreligiös, men träningen är en fantastisk metod för att locka fram det allra bästa ur dig. Den där versionen av dig själv som är stark, livskraftig, leende och på flera sätt förberedd på att leva ett förbannat bra liv.
Och det är du värd.
I dina växande musklers tjänst
Alex
REDAKTÖREN LISTAR
Vårtecken
1. Kalendern
Jag noterar att jag nu firar ett år som ”styrkelyftare”, vilket ska manifesteras med en ny satsning framåt. Bara skadorna får läka klart.
2. Instagram-flödet
Jag möts av fler formbilder än på länge vilket skvallrar om att vårsäsongen är i antågande.
3. Shortsväder
Kanske inte riktigt ännu, men om ett par veckor kan man ta sig till gymmet färdig för action.
4. 15.1
Det främsta CrossFit-mästerskapets första steg är nu öppet, och den första woden avslöjad. Det luktar brunt.
5. Arnold
Ska Dexter Jackson ta sin femte Arnold Classic-titel? Hur ska det gå för våra svenska atleter Caroline Aspenskog , Frida Paulsen Stern , Jenny Adolfsson och Kristian Sewén ? Snart vet vi.
