När vi träder in i 2017 kommer landets offentliga träningslokaler fyllas till bredden av en population bestående av unga, gamla, damer, herrar och allt däremellan vars utgångspunkter och ambitioner kommer skilja sig åt avsevärt. Mängder av mer eller mindre genomförbara målsättningar kommer att formuleras och graden av framgång kommer att variera. Att alla noviser alltid vet sitt eget bästa när det kommer till träning är föga troligt. Troligt är däremot att någon vid det här laget säkert redan hunnit anta att vi ska ha en stund av ryggdunkande raljerande kring de (i träningskretsar) ständigt kontroversiella "Nyårslöftena" som äntrar gymmen i januari och avviker någon gång i slutet mars. Var det en sådan krönika du ville läsa finns de garanterat en googling bort. Här ska vi istället prata om en vanlig målsättningsmiss som vi redan frälsta tenderar att göra, om och om igen, inte bara i januari.
Att lyckas bygga muskler och bränna fett samtidigt är att likställa med att nå Nirvana i träningssammanhang, att hitta en väg att bygga lean mass utan störningsmomentet lipolys är att likställa med att inneha kartan till den heliga graalen. Missförstå mig rätt, jag är varken Hindu eller kristen, det går alldeles utmärkt att lyckas med ett sådant företag om du har rätt förutsättningar. Det har starkt stöd i forskningen, läs hur det fungerar här. Med teorin i medvetandet tänker jag ändå sticka ut hakan nu med påståendet att i praktiken gör sig många en otjänst då de enträget biter sig fast i tron på forskningsresultaten. Istället för att ha cohones nog att välja en väg – och hålla sig på den hoppas somliga in i det sista att de ska vara en av de som har förutsättningarna som krävs. Så vi har det avklarat kan jag erkänna på en gång att jag har ingått i de envisas skara. I åratal.
Som så många andra har jag repeterat mitt mantra "Det går att bygga och bli stark på balans", länkat till någon studie som Gudiol synat vid sömmarna (se ovan) och gömt mig bakom det. Evidens är ett ord som väger tungt. Dessvärre har själva resultaten lyst med sin frånvaro fram tills alldeles nyligen då jag bestämde mig för att göra någonting annorlunda. Om du som läser råkar vara en av dem som har lyckats bygga på balans kan jag bara gratulera. För oss andra kan det finnas lägen då det är klokt att titta upp från kartan och komma ner i terrängen. Den repliken skriver jag medveten om att den utgör en risk för att låta som en foliehatt men låt mig förklara innan det här riskerar att spåra ur i pseudo-nutritionsvetenskap.
Det här är en krönika, jag är krönikör och jag kan inte skriva en trovärdig stavelse om till vilken fettprocent det är hälsosamt att gå upp till i vilken takt innan det blir en hälsorisk. Inte heller kan jag tala om hur stort ett underskott bör vara på diet och hur macrofördelningen på dina 1544 kcal ska se ut.
Ska man bulka? Ska man deffa? Inte vet jag. Det blir inga kostrekommendationer idag, det är Jacobs alltid väl utförda jobb. Mitt jobb är desto enklare, just idag går det ut på att säga det här; När man vågar släppa tyglarna, då blir det åka av!
Efter att ha ätit på balans i ett par år och i praktiken ofta hamnat på ett litet underskott eftersom vi är urusla på att uppskatta vår energibehov, och i ärlighetens namn inte kommit någonstans med mina styrkemässiga resultat, så fick jag nog. Allt med mat och träning kändes stressigt och deppigt och när jag började nysta ut varför upptäckte jag att jag hade trasslat in mig. Eftersom jag var skraj för att gå upp i vikt och fettprocent så vågade jag aldrig äta mig riktigt mätt, jag underlät mig att ladda på med mer energi än jag vanligt till och med inför de tyngsta passen och jag saknade definitivt spontaniteten att spetsa livet med att äta eller dricka något av den enkla men rimliga anledningen att det är gott. Maten var alltså ingen källa till glädje. Inte träningen heller, den gick segt och jag harvade på samma vikter månad ut och månad in. Nu anser jag att det beskrivna scenariot är helt okej i vissa fall, till exempel vid en planerad viktnedgång. Då är jag till och med benägen att tycka att maten bör vara småtrist och träningen småseg, förhoppningsvis får du glädje i andra änden i form av önskade resultat formmässigt.
Säg istället att vi tvärtom har en önskan om att vi vill bygga muskler och vill bli starkare. Det händer liksom inte genom ihärdigt önsketänkande och hårda träningspass ifall vi inte vågar äta tillräckligt. Och varför vågar vi inte det egentligen? Kanske eftersom vi inte riktigt kan släppa viljan att vara deffade, eftersom vi vill vara perfekta och eftersom vi inte tar risker för "studier har ju visat" att det borde gå att göra båda samtidigt.
Om det som borde funka inte funkar blir det dessvärre bara missnöje kvar. Envisheten kan bli rena döden för rörelseglädjen. Och om varken träningen eller kosten upplevs som framgångsrika sett till den aktuella målsättningen är det lätt att tappa sugen helt. Frågan som inställer sig är då för vad vi håller fast i status quo? Är det för att se ut som hen på Instagram ? För att hålla tvättbrädan sylvass 365 dagar om året? Är det verkligen därför du tränar? Om svaret är ja, varför försöker du i så fall bli starkare överhuvudtaget? Det har inget med magrutorna att göra. Om du försökt bli starkare någon gång har du antagligen någon mer ambition i dold gömmorna än att vara shredded, även om spegelns reflektioner kan (och får) kännas viktigast.
Trots att det här är matematik 1A så är jag knappast den enda som suttit fast i detta tränings-limbo. Det finns jättemånga tjejer och ganska många killar som utför det här Sisyfosarbetet år ut och år in och får i slutänden varken det ena eller det andra. Vill du bygga rumpa, marklyfta tre gånger kroppsvikten och tappa fett samtidigt? Jag är ledsen, men no booty was ever built on kvarg alone . Oavsett hur många övningar för gluteus du kör i veckan kommer inget revolutionerande att hända om du inte är något slags genetiskt fenomen. Vi vet nog det innerst inne, så varför krånglar vi så här då?
Kanske främst för att vi är så måna om att framställa oss i god dager. Vi vill kunna visa upp starka prestationer och ständig progression. Idrottslig duktighet är alltid önskvärt. Samtidigt vill vi gärna ha en bildskön fysik att toppa med. Det ligger nära till hands att tro att sociala medier förstärker den upplevda kravprofilen, trots det vill jag minnas att det här fenomenet var hyfsat vanligt på stenåldern (innan Instagram) också. I vilket fall är sociala medier en stor och stökig plats där det räcker med IQ skonummer för att skapa ett perfekt personporträtt, en optimerad och rejält överdriven illusion av vad som är möjligt att uppnå i termer av fitness.
Av alla knep som förvränger vår verklighetsbild torde det fulaste i Instagramboken vara att blanda upp dagsfärska filmer när en person lyfter tungt och äter Nutella med sked med "throwbackbilder" från när personen var som allra mest deffad. Visst de som sänder ut den illusionen periodiserar bevisligen sin träning och gör således "rätt" för att maximera sina resultat, men istället för att stå upp för det, blandar man istället ihop allt till en myt-coctail stark nog att berusa det höga antalet individer som dagligen sliter sitt hår för också lyckas bli en fitnesshjälte. Det är inte bara oärligt att ständigt göra så, det är ofta direkt olämpligt och det påverkar följet, oavsett om en profil känner för vara en förebild eller inte.
Sedan är det inte bara sociala medier och vad andra gör som spelar roll. Det är inte hur vi har det, det är hur vi tar det.
Sedan är det inte bara sociala medier och vad andra gör som spelar roll. Det är inte hur vi har det, det är hur vi tar det. Den som vill försöka bygga på balans kan såklart prova. Det är inte farligt, go crazy! Det gäller bara att ha självmedvetenhet nog att inse när en har nått vägs ände. Det synbara problemet med att bygga på balans, är att det kräver tankemöda, fokus, disciplin och tid, mycket tid. Inget av det är fel i sig, oftast är allt det bra grejer, allt jag säger är att det kanske inte är någon dunderkur för de som redan provat och misslyckats eller de som redan är nojiga kring kost och träning.
Gamla invanda mönster är inget en kastar av sig som en dunjacka första dagen vårsolen värmer, men det kanske kan vara värt att överväga att prova en tydligare väg under en period. Då kan det vara till hjälp att ställa sig ett par frågor. Svaren nedan kan illustrera hur en kan tänka kring att lämna fitness-limbo men du gör kalkylen utifrån dina egna svar.
Vadå måste jag grisbulka/tokdeffa nu eller vad menar du, kvinna?
Nej. I preferenser om att räkna kalorier och macros eller inte är vi olika. Upplever du att det känns tryggt att räkna så kör på det. För en del är det mer välgörande för skallen att inte räkna så mycket. Sierra De Goldsmith har skrivit om att deffa utan kaloriräkning här och många av råden hon ger kan appliceras även när det gäller uppgång, fast då tvärtom. Det handlar dock inte så mycket om kost alls egentligen. Det handlar om att träna på det sätt man verkligen vill och eventuellt anpassa kosten lite grann, bara så att man strävar åt samma håll med båda delar. Och låt mig berätta en hemlis, lite speciellt riktad till tjejer och kvinnor – bara för att du inte bantar betyder det inte att du bulkar. Det betyder i sin minst dramatiska form att du äter tillräckligt, och kanske någon enstaka extragrej ibland. Det är det hela. Andas.
Vad är viktigast och varför, på riktigt alltså?
Att vilja träna hela livet, att skörda frukterna av resultat. Det känns mer kul för mig än att ha relativt låg fettprocent. Och så vill jag kunna njuta av en extra portion ibland och inte somna hungrig, det har jag gjort tillräckligt många nätter, I'm done. Någon gång i framtiden skulle jag vilja ställa upp i någon kraftsportstävling. Då duger det inte att vara "skinny-fit", jag behöver bli starkare. Det här blev personligt, låt går för det. Hur lyder svaret för dig som läser?
Hur hanterar en sina nojor? Vad är det värsta som kan hända?
Vi får välja om vi ska spara kakan eller äta kakan. Det är lite skitigare och kräver lite mer beslutsamhet. Det krävs alltid lite mod för våga satsa på någonting, men det vi får tillbaks är faktiskt väl värt det. När vi når våra resultat på den ena vägen kommer vi sannolikt att bry oss mindre om det vi "förlorar" på den andra vägen.
Eventuella hjärnspöken bemöts med medvetenhet om att vi valt det själva och att vi när som helst kan välja att prova någonting annat. Det går absolut för sig att prova nytt och ändra sig. Klarar du den ena vägen så klarar du säkerligen den andra och ingen väg är bättre eller sämre per se. Båda leder till Rom, så länge vi inte springer vilse eller står still.
Trots vissa dröjsmål och svårigheter med att komma till skott, så är det verkligen min varmaste rekommendation inför 2017 års planering att våga välja väg om du känner att du står still. För det som hände var att livet blev soft. Helt plötsligt kan resultat levereras nästan vartenda träningspass. Energin att kunna ta i ordentligt fanns där allt oftare och orken att utforska och leka mer, både i träningen och livet överlag har varit betydligt mer närvarande. Har jag då fått betala med en kropp a' la Michelingubbe kanske någon undrar? På tal om hjärnspöken...
Nja. Vi snackar hekton, mer verkar inte krävas för att ha en tusen gånger roligare träningstillvaro. Och med det sagt skulle jag gott kunna ta ett par kilo till för den här graden av välbefinnande hade vägt upp det.
Rörelseglädjen börjar där nojan slutar.