Bodybuilding är en bedömningssport. Själva tävlandet innebär att ett antal nyckelpersoner, så kallade domare, ges i uppgift att sortera den mängd atleter som i form av startfältet radats upp framför dem. Från första till sista tävlande ska de rangordnas, där muskeldel efter muskeldel jämförs, där musklernas synlighet spelar in, likaså det harmoniska värdet i den symmetriska helheten, och inte minst hur det fysiska uttrycket presenteras. Ja, till stor del handlar det onekligen om vem som är störst, bäst och vackrast och här har vi samlat en lista över Sveriges 50 bästa kroppsbyggare.

Vad som dock inte bedöms i sammanhanget är de kroppsbyggare som inte står där på scenen just där och då. Som kanske redan hunnit lägga av, eller kanske inte ens börjat. Eller som av annan anledning helt enkelt inte var på plats. Därför är det närapå omöjligt att på ett intelligent manér sätta samman en historisk lista likt denna – Sveriges 50 bästa kroppsbyggare någonsin. Men vi gör trots det ett ärligt försök.

Detta blir ingen lista med intellektuella övertoner, eller med akademiska analyser som fundament. Snarare är den ett snapshot av den svenska byggarhistorien ”som jag såg den”, men med några moderna tillägg. Därigenom har jag såklart öppnat dörrarna på vid gavel för att släppa in alternativa tolkningar och åsikter. Det kommer nämligen alltid finnas andra former av preferenser och minnesbilder än mina. Vilket är bra. Jag har inte sett alla dessa herrar tävla, men väl de allra flesta (jag är trots allt inne på mitt 21:a år som “professionell byggar- och fitnesstyckare”). Trots det är jag den förste att erkänna att det förmodligen inte finns en samstämmig sanning. Bara individers tycke och smak.

HUR BEDÖMNINGEN GJORDES NÄR VI LISTADE SVERIGES 50 BÄSTA KROPPSBYGGARE

Men går det verkligen att jämföra dagens veritabla monster mot gårdagens atletiska snitsare? Är det ens möjligt att mäta de bästa ur en era mot toppskiktet från en annan? Nä, inte kilo för kilo. Men listan är inte baserad enbart på mängden muskelmassa och uppnådd hårdhet. Listan bygger istället på det samlade och upplevda värdet från följande faktorer:

Fysisk kvalitet

En övergripande bedömning av fysiken inklusive tävlingsform när atleten stod på topp.

Symmetri

Struktur, proportioner och harmonisk balans.

Tävlingsmässiga framgångar

Hur bra var han? Vilka tävlingar vann han? Och vilka andra slog han?

Kulturellt avtryck

Vad har atleten betytt för sporten i Sverige?

Så när du nu ögnar igenom denna dignande trave svenskt kvalitetskött, och i det närmast förfasar över placeringen för just din favorit – tänk då på att det är mer än den faktiska fysiken som bedömts. Mycket mer.

FAROR

Det finns såklart flera uppenbara fallgropar i att göra en lista lik denna:

Historisk bias

Vi glömmer lätt det tråkiga och minns det vi kommer ihåg med glädje och med ofta oproportionerligt stora kvaliteter.

Utvecklingen

Dagens kroppsbyggare är på väldigt många sätt (och av ett flertal anledningar) större och mer muskulösa än ”Back in the Day”. Ur ett muskelvolymperspektiv är historiska jämförelser därför svåra. Dessutom är de fysiska idealen avsevärt mycket ”freakigare” idag.

Exponeringen

Det är sannolikt betydligt lättare att upptäcka och uppmärksamma nutida atleter med tanke på sociala medier och andra digitala kanaler. Likaså är bristen på dokumentation från tidigare generationer av tävlande både analog (läs: I bästa fall papper liggande i ett arkivskåp i en glömd del av ett förråd) och bristfällig.

EN SISTA KOMMENTAR

Det här är ett av mina favoritprojekt som, vilket du kan ha fångat upp, inleddes för alldeles för länge sen. Ambitionen var såklart att detta skulle färdigställas långt tidigare, men – det kom lite annat i mellan. Under långa perioder hann jag till och med glömma bort detta alster, men har via ett antal (ja, det är rätt många) frågestunder i Tyngre Radio blivit ivrigt påmind om mina utfästelser, och därigenom också “listans” uppenbara värde.

Delar av denna lista har publicerats tidigare. Dock sorteras detta numera under gamla meriter, varför i princip få detaljer från då går att känna igen här.

Tanken är nu att portionera ut denna lista i – såklart – omvänd ordning, där vi börjar från plats 50 och jobbar oss uppåt, så ofta jag förmår. Du kan därför med fördel återkomma till denna artikel så ofta du önskar för att se listan växa fram.

Med det sagt, här kör vi: Sveriges 50 bästa kroppsbyggare någonsin!


Plats 15 kommer inom kort.


16. FREDRIK AGE

Fredrik Age, SM 2002

En av de mest dynamiskt färgsprakande vi haft. Alltid sjukt bra och alltid exemplariskt presenterad. Dessutom intelligent och alltid full av frispråkiga åsikter, och alltid med en extremt låg tröskel till vad han tycker. Och det finns en jäkligt härlig trygghet i det. Med Fredrik vet man alltid vad klockan är slagen.

Redan som junior var Fredrik ett undantag. Exceptionellt talangfull vann han SM för de tunga juniorerna, och med det var manegen krattad för en framgångsrik karriär som senior. Han kom att vinna ytterligare ett par SM som senior och även SM i par. Fredrik representerade också Sverige på EM och 2 gånger på VM, och gjorde ett gäng andra tävlingar ute i Europa.

Att vara tvåa var aldrig Fredriks grej. Han tävlade för att vinna, och använde sina konkurrenters styrkor som bränsle för sin egen utveckling. Bilder på Berto (Krüll) och Brandt (Lennart) satt på kylskåpet, och hela satsningen mot dagen D blev någon sorts lågintensivt krig, där alla andra utgjorde den “lede Fi”.

Fredrik segrade mer än de flesta, men var inte alltid nöjd med sina resultat och placeringar. Det finns därför ett antal medaljer av mindre ädel valör liggandes utspritt i spenaten därute någonstans. Som “kan ha råkat ramla ut ur bilen” på väg hem från någon tävling där han inte vann.

Egenmixad poseringsmusik var såklart legio, ofta med proffsiga speakerröster som mässade om Fredriks självklara förtjänster som tävlande. Och t-shirts med provocerande tryck. Vi minns väl att Fredrik en gång klev upp som speaker med texten “BÄTTRE ÄN KICKI” över bröstet eftersom hans föregångare året innan inte hade levt upp till hans (och andras) kvalitetsnormer vid mikrofonen. “MÖLLERSTRÖM – ETT JÄVLA KYLSKÅP!” är ett annat exempel.

Allt detta gjorde Fredrik till en person det inte gick att vara likgiltig inför. Antingen älskade man honom eller hatade honom. Själv spelade jag såklart för Team Love.

För det mesta höll sig Fredrik i sitt eget genetiska hjulhus, vilket var – och alltjämt är – norr om 90 kg. Han hade därmed en stående säsongsbiljett på “The Gain Train”, vilket sannolikt kändes rätt då. Men samtidigt såg han andra atleter, inte minst Johan Oldenmark, som till synes smärtfritt kunde trolla sig ner i -90. Det sådde ett frö, som blev en tanke, som sedan fastnade och som till slut utvecklades till en målsättning. Och, faktiskt väldigt olikt Fredrik, kom den att realiseras i smyg. Året var 2002. Tidigare på hösten hade Fredrik vunnit SM-kvalet i tungvikten över bland andra Oliver Adzievski och Christer Norman, men till SM ett par veckor senare var han klar. Fredrik beskriver själv:

“Jag droppade in på invägningen bland de sista, och vågen stannade på 89,6 kg! Från 94,2 på morgonen redan torr som fnöske. Det var en grymt skön känsla.”

Fredrik driver idag, tillsamman med kompisen Ashkan, podcasten Tyngre Oldschool här på Tyngre, men även om hans fysiska preferenser är “old-school” så finns det inte mycket i Fredrik som är det. Istället har han alltid varit steget före, och ofta extremt före sin tid. En egen hemsida, med blogginnehåll och grafiska kurvor över sina dietframsteg låter idag som en självklarhet. Men för 20 år sedan var Fredrik den ende kroppsatleten i, ja kanske i hela världen, som hade det. Och det här med snofsiga träningsappar och träningsdagböcker – idag går de nästan tretton på dussinet. Men redan 2004 hade Fredrik utvecklat en egen proffsig plattform för det. Långt innan världen var redo.

Fredrik säger själv om sin karriär:

“Det roligaste är alla man träffat och lärt känna under resan. Både udda fåglar och några som förblivit nära vänner för livet.”

Undertecknad är extremt glad och stolt över att få tillöra en av dessa.


17. MARTIN KJELLSTRÖM

Martin Kjellström, på Mr Olympia 2009

En av våra mest ikoniska bodybuildingprofiler. Jag minns att jag såg honom tävla på vad jag tror var hans egentliga debut här i Sverige, på Scandinavian Grand Prix 2001 i Victoriahallen i Stockholm. Martin hade då tränat bara nåt år, men var redan då stor som en ordinär radhuslänga. Martin blev fyra, slagen av bland andra norske glänsaren Kai Kaknes och danske gentlemannen Flemming “Flex” Andresen.

Under de följande åren var Martin ett av de integrerade inslagen på det fräna Nutrition Outlet Grand Prix-tåget som den norske frifräsaren Roger Skoglund drog igång.

2005 klev en ultrarippad Martin upp på NOGP-scenen i Västerås, och var där bland det hårdaste och torraste vi sett. Efter en stenhård batalj kunde Martin till slut betvinga den alltid superkompetente dansken Sune Larsen. Förutom segern så belönades Martin också med ett proffskort från dåvarande IFBB Pro League-presidenten Wayne Demilia. Sannolikt är det framträdandet där Martin kom in som allra skarpast.

Martin drog efter det västerut och genomförde tre proffstävlingar i USA redan året efter, som på uppstuds. Ironman Pro (12:a), New York Pro (opl.) och Colorado Pro (16:e) fick alla se hans dunderfysik under debutsäsongen.

2007 såg jag Martin tävla på Santa Susanna Pro i Spanien, och den versionen av Martin är sannolikt den allra bästa jag sett av honom. Han var stor och fyllig, precis som vanligt, och dessutom parat med en riktigt bra hårdhet. Dessutom var Martins midja där tightare än någonsin, vilket gav balans och freakig harmoni i det fysiska uttrycket. Martin blev 5:a då, även om han i rättvisans namn borde ha utmanat om tredjeplatsen.

Året efter blev det fyra tävlingar, bland annat på Grand Prix Romania där Martin blev trea efter Dexter Jackson och Ronny Rockel, vilket gav honom en meriterande plats på Mr Olympia 2009.

Främsta meriter:

2001 4:a Scandinavian Grand Prix
2005 1:a Nutrition Outlet Grand Prix
2006 12:a Ironman Pro
2006 16:e Colorado Pro
2006 opl. New York Pro
2007 opl. Ironman Pro
2007 5:a Santa Susanna Pro
2007 4:a Grand Prix Autstralia
2008 opl. Atlantic City Pro
2008 9:a Grand Prix Australia
2008 7:a New York Pro
2008 3:a Grand Prix Romania
2009 13:e Ironman Pro
2009 9:a Sacramento Pro
2009 opl. Mr Olympia
2011 15:e FIBO
2011 8:a Europa Supershow
2011 12:a Arnold Classic Europe
2011 opl. Tijuana Pro
2013 12:a Prague Pro
2013 14:e Arnold Classic Europe
2013 2:a Tijuana Pro
2014 13:e Arnold Classic Brasil


18. MATS KARDELL

Mats Kardell

Under flera år var Mats en av våra allra bästa kroppsbyggare. Ständigt där i toppen av Sverige-eliten och ivrigt utmanande om även internationella förtjänster. 1988 var året Mats var som närmast en internationell fullträff; tvåa på VM efter tjecken Pavol Jablonicky, i ett domslut som var långt ifrån självklart. Många menar att Mats där och då var bäst i världen.

Året efter blev Mats proffs och han gjorde ett antal starter på den Europeiska GP-touren, bland annat på Grand Prix Sweden (som vanns av Gary Strydom före Mike Christian, Samir Bannout och Bob Paris), men utan nämnbara framgångar. Det blev ytterligare ett par starter 1990, bland annat på Night of Champions, där Dorian Yates fick stryk av Mohammed Benaziza, och ytterligare ett par 1993.

Smeknamnet “Galten från Mjölby” antyder om en muskelärt packad fysik, kompetent förpackad i en rigid hantverkarskrud, som måhända saknade de allra mest insmickrande linjerna. Han var avgjort mer arbetarklass än finåkare och tvingades därför gnugga hårdare i gymmet än de allra flesta. Att Mats med de förutsättningarna ändå kunde vara en av våra bästa under så lång tid är inget mindre än anmärkningsvärt.

Främsta meriter:

1980 3:a SM
1985 1:a SM
1986 1:a SM
1988 1:a SM
1988 2:a VM
1989 18:e Grand Prix France
1989 14:e Grand Prix Germany
1989 17:e Grand Prix Spain
1989 16:e Grand Prix Sweden
1990 13:e Grand Prix Finland
1990 opl. Night of Champions
1993 11:e Grand Prix Finland
1993 opl. Pittsburgh Pro Invitational

Roligaste minne:

“SM och VM i Australien 1988.”

Ove Rytter om Mats:

“Mats kallades för ‘Galten från Mjölby’. En oerhört kompakt byggare som i princip ‘bestals’ på sin seger i amatör-VM 1988, efter Pavel Jablonicky. Domarsiffrorna var jämna. Men Mats var bättre. Jag vet. Jag var där.”


19. JESPER KVARHAMMAR

Jesper Kvarnhammar, SM 2010.

En tvättäkta “Giant Killer”, där storheten alltid suttit i den sensationellt välkomponerade helheten. Få har sånt freakigt flow i fysiken som Jesper, och den kvaliteten har också gjort honom till Overall-segare på SM vid tre tillfällen. Kilo för kilo får man därför leta länge och väl för att hitta någon som matchar den här killen.

Jesper föddes 1971 och började träna 1985. Han säger att han fortfarande brinner för träningen lika mycket som när han började. Driver sedan 2013 träningsanläggningen JK Fitness i Hässleholm.

Jespers meriter:

1991 Götalandsmästersskapen, Guld junior, Guld senior -70 kg
1991 SM Guld junior, Brons senior, -70 kg
1992 Götalandsmästerskapen, Guld senior, Guld junior, -70 kg
1992 SM Guld junior, 4:a senior
1995 SM 4:a
1997 SM-kval, brons, -75 kg senior
1999 SM, Guld senior -75 kg
2004 SM-kval, Guld -75 kg
2004 SM, Guld senior -75 kg
2005 SM, Brons
2010 SM, Guld senior -80 kg / Overall-vinnare
2010 Nordiska Mästerskapen, Guld -80 kg
2013 SM, Guld senior -80 kg / Overallvinnare / Vinnare av Kerstins minne / Årets tävlande.
2017 SM, Guld senior -80 kg / Guld veteran / Overallvinnare

Jesper har definitivt minst ett par tävlingar till i kroppen. Kanske kan det faktum att han under året fyller 50 år ge lite extra motivation?


20. NIRO DE LA RUA

Niro de La Rua, Nordiska Mästerskapen 2018

En passionerad gentleman som alltid sätter showen och åskådarupplevelsen i främsta rummet. Som när han 2018, under Tyngre VII-helgen, hade ett separat poseringsprogram på lördagen (under Tyngre Classic) och ett helt annat på söndagen (på Nordiska). Och hans framträdande på SM 2014 är alltjämt bland det bästa jag sett, ever. Niro kom då tvåa.

Rent fysiskt är Niro en symmetrisk snitsare. Väldigt harmonisk i att inga muskelgrupper står ut och visuellt dwarfar nåt annat. Hans kroppsdelar sitter istället samman i en särdeles grann helhet. Hans tävlingsform är alltid bra, och hans presentation är, som sagt ovan, från en annan planet.

Rent personligt har han också genomgått en märkbar utveckling. Från en kanske lite småskeptisk och stundtals avvaktande man med massor av integritet, har han de senaste åren i mina ögon blommat ut i en generös och varmhjärtad individ där förtroende, ödmjukhet och ömsesidig respekt så tydligt vägleder honom. Man kan därför inte undgå att älska killen.

Främsta tävlingsmeriter:
2010 1:a Luciapokalen, -70 kg, Junior
2013 3:a BMR Grand Prix, -90 kg
2014 1:a Norway Open
2014 2:a SM, -90 kg
2016 1:a Battle of Scandinavia, -90 kg
2016 3:a Loaded Cup, Tysland, -90 kg
2016 2:a Tyngre Classic III, +85 kg
2018 1:a SM, +90 kg
2018 1:a Tyngre Classic VII, +85 kg
2018 1:a Nordiska Mästerskapen, +90 kg
2019 1:a SM, -95 kg
2020 1:a Swefit Open, +85 kg

Vad Niro själv håller högst är delat mellan BMR 2013 och Loaded 2016:

“Att få tävla som 23-åring mot Nober, Samir, Keivan och andra stora hypade namn på en sån hypat tävling, och att ändå lyckas göra ett intryck som ung, ny kille var en milstolpe utan tvekan!”

“Loaded Cup 2016 var speciellt för att fältet var så djupt. Jag tror det var över 20 pers i klassen och ingen var dålig. Högre klass än ett EM påstod vissa. Dessutom gick den i Tyskland, far away from home. Ingen visste vem jag var, inga domare kände mig eller hade sett mig. Det var också en stark kvalitetcheck!”

Niro är naturligtvis fortfarande bara i början av sin karriär och hoppas såklart på att, som han uttrycker det: “Kunna ta några segrar till innan ridån går ner.”


21. EIVE NILSSON

Eive Nilsson

Som tävlande var han alltid bra, redan från början. Och unik. Redan 1980 blev han segrare av den allra första upplagan av Luciapokalen (tidigare Luciatrofén), och då både som junior och senior. 1982 vann han sitt första SM-guld och senare samma år fick Eive också representera Sverige på VM i Belgien. Och motståndet var det inget fel på. I sin sista start som amatör vann amerikanen Lee Haney (som senare gick vidare till att vinna hela åtta Mr Olympia-titlar, reds anm) VM-guldet med den superfreakige norrmannen Gunnar Rösbö som tvåa. Eive, som placerades mellan dessa herrar på linjen, blev till slut 9:a. 1983 blev Eive bäst i hela Norden genom att vinna NM och 1987 vann han sitt andra SM-guld.

Under 1990 provade Eive att tävla för NABBA. Han vann overalltiteln i Danmark och kvalade därmed till proffs. Eive gick då vidare till att tävla som proffs, mot bland andra grovsingen Edward Kawak.

Några år senare var han tillbaka. Tävlingen hette Sweden Grand Prix, året var 1994, platsen Svenska Mässan i Göteborg. Än i dag är detta en mytomspunnen tävling. Till slut var det superatleten Ingvar Larsson som vann, James Roberts blev tvåa, poserings-fantomen Gustav Ander kom trea och Eive fyra. En batalj och kvalitetsmätning utan like… 1997 var det dags igen. Samma tävling och samma arena. Än en gång fick Ingvar Larsson sträcka armarna högst. Och Eive blev tvåa, samtidigt som Anders Graneheim blev trea.

Efter det lade Eive av. Tävlandet hade förlorat det mesta av sin magi, och Eive kunde istället fokusera på att hjälpa företag som Twinlab, WNT och MM Sports att få ordning på montrar, skyltar och produktförsäljning under tävlingshelger som SM, Grand Prix och Fitnessfestivalen. Och det är nog i de sammanhangen de flesta av oss har kommit i kontakt med Eive.

Men 2005 fick utställarna på Fitnessfestivalen klara sig utan Eives hjälp. Sent omsider blev han övertalad att ta av sig tröjan för ”ett sista reportage”. När bilderna väl var tagna så tog Eive sig en blick i spegeln och en funderare. Frukten av det blev en sista start – på tävlingen Lucia Classic. 25 år efter sin debut på Luciapokalen kunde Eive här komma varvet runt genom att under stort jubel vinna Lucia Classic.

Efter avslutad karriär har Eive även tilldelats Skip-pokalen, som varje år delas ut till en individ som betytt särskilt mycket för sporten, och han har även beretts plats i BODYs Hall of Fame.

Få inom branschen nämns med samma respekt som Eive Nilsson.


22. RICKARD CARLSSON

Rickard Carlsson

En, som man säger på travspråk, riktig glänsare. Stilig, begåvad och med alla kroppsdelar i närmast perfekt harmoni. Tävlade länge och alltid på allra högsta nivå, med flera SM-tecken i bältet.

Rickard gjorde även flera internationella starter med fin framgång.

Tävlingsmeriter:
1986 1:a DM, -80 kg, “1:a av alla domarna i alla ronder. Min första tävling…”
1986 5:a SM, -80 kg, “Hade fuskat med käket mellan tävlingarna…”
1987 1:a DM, -80 kg
1987 1:a SM, -80 kg
1987 16:e VM, -80 kg
1989 1:a SM, -90 kg
1989 7:a VM, -90 kg
1990 2:a SM, -90 kg
1990 1:a Neubrandenburg Grand Prix, -90 kg,
1990, Overallvinnare Nordtyska Internationella mästerskapen
1990 1:a, Öppna Tyska mästerskapen -90 kg,
1991 4:a, SM, -90 kg
1993 5:a SM, -90 kg
1994 2:a SM, -90 kg
1996 4:a SM, -90 kg


23. JAMES ROBERTS

James Roberts

En av våra allra största, inte minst rent fysiskt. 187 cm lång och som mest vägandes 140 kg tjafsar man liksom inte bort.

James ”The Black Viking” Roberts föddes och växte upp på Grenada i Västindien, men flyttade via Trinidad och Aruba sedermera till Göteborg. Redan då, 1971 när han klev i land, såg vi att James hade grymma anlag för bodybuilding. Det dröjde dock ytterligare 11 år innan han som 33-åring började träna, men redan året efter var han klar för tävling. James var sedan aktiv fram till 2000 och det kanske mest anmärkningsvärda är han konstant blev allt bättre.

James kom tvåa på EM 1991, han vann SM 1993 och tog brons på VM samma år. James har också tävlat hela fyra gånger på Masters Mr Olympia (1995, 1996, 1997 och 1999), med en tredjeplats från 1997 som bästa placering.

Främsta meriter:
1991 1:a EM-kval
1991 2:a EM
1993 1:a SM
1993 3:a VM (slog bl a Jean-Pierre Fux)
1997 3:a Masters Mr Olympia
1998 6:a Arnold Classic, Masters

Roligaste minne

“När jag vann SM 1993 och taket lyftes från Solnahallen, av publikens jubel!”

Ove Rytter om James

“Alla kan bli bättre i bodybuilding – även på äldre dar. Denna unika man, kallad ‘The Black Viking’ har fått många kritiker att tystna. Många experter att häpna och många fans att applådera. James kan på sin bullriga halvgöteborska dialekt få barn att gråta – och barn att skratta. Han kan få den största busen att hålla käft – och han kan le som få.

Att han är envis är bara förnamnet – och han är en känslomänniska av stort (!) mått. Såsom medverkande i ‘Blåsningen’ och ‘Jakten på ökenguldet’ har han visat att en gammal man gör så gott han kan. Fast bättre. En veteran som även luftat vingarna internationellt – med stor framgång.”


24. PIERRE CHAMOUN

Pierre Chamoun, alltid av högsta kvalitet

Köttig bamsing som redan på Luciapokalen 2002 visade för alla oss som var där om vart han skulle. Alltid med en rygg i kolossalformat samt med både bröstmuskler och lår i världsklass. Dessutom visar han nästan alltid upp sig i bra form.

Pierre är alltid en passionerad kraft att räkna med och sedan 2010 tävlar han som proffs inom IFBB Pro. 2011 kunde han göra verklighet av sin (och alla andras) pojkdröm genom att kliva upp på Mr Olympia-scenen i Las Vegas.

Några av Pierres starkaste meriter:
2003 SM, 1:a 85 kg
2006 SM, 1:a 90 kg
2006 VM, 5:a 85 kg
2007 SM, 1:a 90 kg
2008 SM, 1:a +90 kg
2008 EM, 2:a 90 kg
2008 Arnold Classic Amateur, lätt tungvikt, 2:a
2010 Orlando Show of Champions, 6:a
2011 Tampa Pro, 3:a
2011 Mr Olympia, opl
2016 Mozolani Pro, 7:a 
2019 New Zealand Pro, 3:a


25. LANCE GILLE

Lance Gille

Ett inslag i den här listan som mer än nåt annat är baserat på minnen, berättelser, skrönor och rent av myten om Lance Gille. Jag har trots ivriga försök nämligen ännu inte lyckats komma i direktkontakt med huvudpersonen själv.

Född och uppväxt i Sandviken, med en fysisk kapacitet utöver det vanliga och en skalle som ofta snurrade i överljudsfart, vilka på många sätt kom att prägla stora delar av hans liv. Från tävlingscyklingen gled han in på kroppsbyggningen, och utvecklades ganska snabbt till en vrålstark groving.

Det finns såklart massor av historier om Lance, alla förmodligen helt korrekta. Hur han strax innan tävlingar kunde åka runt till sina konkurrenters gym för att sätta dem i respekt genom att visa upp sin bänkstyrka. Hur han under en period alltid hade med sig egna 70-kiloshantlar i bilen (ifall det valda gymmet skulle visa sig sakna dessa). Hur han 1985, på Norrlands i Piteå, chockade alla genom att dyka upp till inregistreringen iförd snitsig kostym och med en smäcker attachéväska i nypan (där det såklart visade sig ligga endast ett par poseringsbyxor och en flaska olja). Hur han tidigt sydde sina egna kläder (kråsskjortan var ofta en del i looken) och hur han 1988 egenhändigt fixade landslagskläder och skor till hela NM-truppen. Bara för att nämna något.

Oavsett när vi hade förmånen att få lära känna Lance så fanns där alltid en intelligent spjuver med lika mycket värme i bröstet som humor i uttrycket. Därför, bland annat, älskar jag killen.

Några meriter:
1985 1:a Norrlands, -90 kg
1985 2:a Vasatrofén, -90 kg
1988 1:a EM-kval, Sundsvall, +90 gk
1988 1:a NM +90 kg, Island
1988 1:a EM +90 kg, Portugal

Lance startade även på World Games och på NABBA Universe.


26. STEFAN JONSSON

Stefan Jonsson

Stefan är något så unikt som en framgångsrik tyngdlyftare som sadlade om till byggning. Stefan tävlade ursprungligen för anrika Helsingborgs AK Greppet, där han vann 4 raka SM (1977-1980), samt NM 1978 och fick representera Sverige på Olympiska spelen i Moskva 1980, i klassen lätt tungvikt (-82,5 kg). Han blev där 10:a på sammanlagt 327,5 kg (142,5+185), vilket då var nytt svenskt rekord.

Sannolikt var alla erfarenheter från lyftningen också en stor fördel när han väl bytte en trikå mot en annan. Tillsammans med den uppenbara glädjen utstrålade Stefan alltid ett lugn och en saklig kontroll över tingen, vilket också påverkade alla han mötte.

Stefans bästa meriter som kroppsbyggare:

1987 6:a EM i Tyskland
1988 1:a NM
1988 3:a EM i Portugal
1990 1:a SM, som också var kval till VM i Malaysia 
1990 7:a VM i Malaysia 

“Mitt roligaste minne från tävlingarna var nog när jag tog bronset på EM 1988, samt när jag tog SM-guldet 1990, då det var ett mycket bra startfält.”


27. JORMA VARHEVAARA

Jorma, när det begav sig.

En ikon av stora mått. Jorma inledde sitt tävlande som 30-åring 1974 på Mr Sweden (idag SM) och kom att vinna sitt första SM fem år senare. Det blev fler, minst sagt. Jorma har bland annat vunnit 14 SM-guld och 5 NM-guld. Han har tagit bronsplats på EM, och har dessutom vunnit både guld, silver och brons på VM. Hela 36 gånger har han ställt upp på SM och tagit medalj närmare 25 gånger.

Idag är Jorma 76 år gammal och tävlar fortfarande för att se till att ingen slår hans rekord i flest SM-starter.

“Mitt bästa tävlingsminne är första mästerskapet 1974 och VM-segern 1988 i Singapore. Men även alla minnen, tävlingar och resor med landslaget är härliga. Det går inte riktigt att beskriva, det måste man uppleva…”


28. JANNE MALMQVIST

Janne Malmqvist 2009

En instutition på så många sätt. Både ur ett estetiskt perspektiv men också som en störigt lång symbol för det kanske främsta södra Sverige någonsin kunnat visa upp. Alltid med ett smittsamt leende och en sinnessjuk flex i muskulaturen (vilken alltid gavs möjlighet att spela för fullt under den larvigt tunna huden). Janne var, och alltjämt är, typ två meter lång, men kändes konstigt nog alltid symmetrisk och harmonisk.

Ett gäng SM bärgades, nåt NM och Janne var dessutom en välkommen färgklick på ett antal internationella mästerskap.

Efter ett nästan 15 år långt avbrott gjorde han så 2008 comeback, lagom till att han fyllde 50 år. Han vann såklart SM för veteraner +50 och kom trea bland seniorerna. Året efter vann han på nytt SM för veteraner och blev då sensationell tvåa i tungvikten bland seniorer.

Under, mellan och kanske framförallt efter sina egna tävlingar var han ofta ett välkommet (?) inslag som speaker, alltid med en intelligens och en självironisk humor som sköt över skallen på de flesta av oss. Inte minst de kolhydratslåga stackare som ofta intervjuades där på scenen (“Vad har du för inställning till MIF?”).

Ove Rytter skrev följande om Janne:

Janne införde humorn i svensk bodybuilding. Hans kroppslängd, ofta huvudet längre än motståndarna, kombinerat med fantastisk deff och volym på överkroppen, gjorde honom till en känd profil internationellt. Janne kunde komma med vikinghjälm på huvudet, med en tuta innanför kalsongerna eller – när han var på riktigt gott humör – en halv mustasch.”

Främsta meriter:
1:a SM 1979
1:a SM 1982
1:a NM 1982
1:a SM 1991
1:a SM 1992
10:a EM 1981
6:a EM 1983
5:a EM 1984
4:a EM 1985
11:a VM 1991
10:a VM 1992
5:a Sweden Grand Prix 1994
1:a SM veteran +50 år 2008
3:a SM +100 kg 2008
1:a SM veteran +50 år 2009
2:a SM +100 kg 2009


29. CHRISTER ERIKSSON

Christer Eriksson

En banbrytande föregångare på så många sätt. Endast 20 år gammal vann han sitt första senior-SM. Christer kom att vinna ett gäng SM till, han vann NM både 1978 och 1979, han var tvåa på EM två gånger innan han 1983 kunde bärga sitt eftertraktade EM-guld. Christer hann också med att bli 4:a på VM. Driver idag Nordic Gym med den äran.


30. JANKO RUDMAN

Janko Rudman

Janko föddes 1943 och tränade “bodybuilding” varje dag i princip ända fram till sin död 2012. Hans meritlista som tävlande är förmodligen den bästa en svensk kroppsbyggare någonsin knåpat fram.

Eller vad sägs om följande:

Overallvinnare Mr Europa 1968, 1972, 1980
Mr Europa 1970, 1971, 1976, 1978, 1979
Overallvinnare Mr International 1977, 1982
Professional Overallvinnare Mr International 1988


31. EINO AKKILA

Eino – alltid en glänsare

En enorm förebild på alla plan, och en av de främsta ambassadörerna vår sport någonsin sett. Eino vann totalt 45 st titlar inom IFBB (!) och enligt ryktet har där aldrig funnits en gladare bodybuilder. Eino var inte störst, men väl bäst, och fortsätter än idag att träna och inspirera sin omgivning.

Bland hans många meriter märks följande kanske allra mest:

  • Mr Stockholm 1964
  • 2:a EM 1964
  • 3:a EM 1965
  • 3:a Mr Universum 1967
  • 1:a EM 1968
  • Mr International 1972
  • Finsk Mästare 8 gånger
  • Svensk Mästare 12 gånger
  • Nordisk Mästare 13 gånger
  • 3:a Mr West America 1969
  • 1:a Nordens Herkules 1961, 1962 och 1965

Följ Eino på hans Facebook-sida här.


32. KEIVAN GOMANIAN

Keivan Gomanian på Masters-VM 2019

En tystlåten gentleman som alltid låter sin närmast fläckfria fysik tala.

För mig slog han ned som en bomb redan 2006, när han klev upp på scenen i Göteborg för att vinna klassen -80 kg på Luciapokalen. Keivan hade då liksom ränder på ränderna, och kunde relativt enkelt vinna. Dagen efter stod han där bland de stora killarna, bland eliten, på Lucia Classic Pro. Han vann inte (det gjorde Farzad Kazemi), men han gjorde ändå ett närmast outplånligt intryck.

Efter det har Keivan år efter år, med oförtruten passion och beslutsamhet, fortsatt att addera delikat kvalitet till sin ram. När han så under 2019 vinner EM för både seniorer (!) och veteraner (!!) samt VM för veteraner (!!!) så tar han klivet in bland våra absolut allra främsta.

En riktig hedersman, through and through.


33. HENRIK JANSSON

Henrik Jansson, plåtad av undertecknad

Under en knapp handfull år dominerades 90-kilosklassen i Sverige av en särdeles grann pöjk från Alingsås. Henrik Jansson kom alltid in i perfekt estetisk harmoni, och i en extremt välpolerad författning. Jag hade själv förmånen att plåta honom ett antal gånger, och så här i efterhand kan man med fog säga att domarna inte var de enda som gillade honom. Även kameran gjorde det.

Lite av det Henrik hann med:
2005 1:a Decembercupen
2005 1:a Luciapokalen
2005 2:a Lucia Classic Pro
2006 1:a SM -100
2008 1:a Sandefjord Open
2008 1:a MTGP -100
2008 3:a MTGP GP


34. ROBIN ANDERSSON

Robin Andersson

Fräsig klassatlet från Västerås som, även om det aldrig gick att se förbi hans sinnessjuka lår och tillika vader, alltid tävlade på den symmetriska planhalvan av scenen. Och han gjorde det sylvasst. Under de 15 år Robin tävlade hann han vinna 3 SM-guld samt 2 NM och blev dessutom 6:a på EM. Robin vann även World Gym Championships i Ohio, och genomförde dessutom ett bejublat gästposeringsprogram i par tillsamamns med Helene Hoby under finalerna till Mr Olympia 1987 i Göteborg.


35. SAKAWAN AHMED

sakawan ahmed
Sakawan Ahmed på SM 2015

Snitsig glänsare som är en av mest kompletta lättviktarna vi haft. 2005, på SM i Göteborg, gjorde den unge Sakawan sin SM-debut, där han självklart vann guld i -70 kg. Som om inte det vore nog så friade han också där och då till sin flickvän, som till den samlade publikens jubel tackade ja. Med andra ord två stora segrar då.

På SM 10 år senare tar han fyra:

  • Han vinner sin klass, -80 kg
  • Han vinner pris för bäste posör
  • Han vinner overalltiteln
  • Han vinner hederspriset Kerstins Minne

Idag tävlar Sakawan som proffs inom IFBB Pro League.


36. MICKE SEWERIN

Micke Sewerin

Denna bländande Tyresö-atlet var under ett gäng år en av våra allra bästa mellanviktare (och brorsan Peter var närmast precis lika bra). Symmetri, balans och harmoni stod i fokus, men även ett explosivt scenuttryck och ett stort smittsamt leende. Under vad som beskrivs som en lokal bänkpresstävling 1994 (Najadens Gym mot Iron Gym) var dock olyckan framme och den sinnessjukt starke Micke drabbades av en avsliten bröstmuskel. Även om Micke kunde ta sig tillbaka därifrån, och rentav vinna SM redan året efter, så var motivationen inte längre densamma.


37. PATRICK MONGA

Patrick på EM 2015

Har man sett Patrick tävla så minns man det. Han kommer alltid in med glänsande linjer, freakiga muskeldetaljer och en utomordentlig posering (inte minst de obligatoriska där han alltid är föredömligt snabb). Patrick har än så länge vunnit Sweden Grand Prix, Tyngre Classic och dessutom EM. Behöver vi säga mer?


38. ROBERTO KRÜLL

Sveriges 50 bästa kroppsbyggare
Roberto Krüll

Roberto “Berto” Krüll är en säregen profil som satte sin alldeles egen prägel på allt han sa och gjorde. Hyperintelligent, humoristisk och med en intellektuell spännvidd som fortfarande gör alla samtal med honom till ett njutbart äventyr.

Även i den fysiska bemärkelsen var han ett högoktanigt knallpulver. Köttig och väl proportionerad, där alla leder satt och fungerade som de skulle. Därmed var Berto såklart talangfull, men det var trots det hans egenskaper som slitvarg som tog honom framåt.

Själv menar han att det inte blev så värst många tävlingar. Dock minns vi med glädje alla spännande dueller med Fredrik Age, Lelle Brandt, Omid Parsa och övriga

Robertos meriter:

1990 SM, 2:a, +90 kg  
1990 VM, 6:a, +90 kg
1994 SM, 1:a, +90 kg
1997 SM, 1:a, +90 kg
1999 SM, 2:a, +90 kg


39. THOMAS LUNDMARK

Sveriges 50 bästa kroppsbyggare
Thomas Lundmark, SM 2011

En av de verkliga snitsarna. Alltid elegant, perfekt symmetrisk och med en stilistisk presentation som alltid genomsyrades av balanserad harmoni. Få hade triceps som kunde matcha Thomas, men ännu färre hade i närheten av hans monster till vader.

Thomas började träna 1977 och gjorde sin första tävling 1985. Han tävlade på SM fem gånger och skrapade där ihop 4 st SM-guld i klassen -90 kg. Och det mest anmärkningsvärda är att hans sämsta placering på tävling genom karriären är en fjärdeplats på Opava Grand Prix 2003.

“Största vinsten är dock alla kära vänner och det kontaktnät jag fått genom sporten. Jag har ju förmånen att jobba med det jag älskar!”

Tävlingsmeriter

1985  1:a DM Juniorer
1986  2:a JSM -80 kg
1989  1:a Götalandsmästerskapen -90 kg, 2:a SM -90 kg
1997 3:a SM -90 kg
2000 1:a SM -90 kg, 2:a Nordiska -90 kg
2003 1:a SM -90 kg, 1:a SM Overall, 4:a Opava Grand Prix -90 kg
2011 1:a SM -90, 1:a SM +80 Veteran


40. RENATO SOMENZI

Sveriges 50 bästa kroppsbyggare
Renato Somenzi

En jätte på flera sätt trots sina ödmjuka 168 cm. Inledde sin karriär med att vinna SM för juniorer 1972, och satte därmed en snöboll i rullning som knappt stannat än. Så sent som 2016 gjorde han sin senaste start på NABBA-VM i mastersklassen, där han blev 2:a. Det ger en 44 år lång tävlingskarriär fullständigt nedlusad av framgångar, guldmedaljer och segrar på både SM, NM och VM. Renato gjorde även ett gäng tävlingar som proffs, med två starter på Masters Olympia (2000 & 2001) som de kanske två främsta. Själv lyfter han fram en episod från VM i Verona 1974:

– En viss Lou Ferrigno var där, och vi bondade riktigt bra där eftersom jag pratar italienska, och vi hade riktigt kul ihop…

Det finns inte hattar tillverkade som räcker för alla de jag skulle önska lyfta åt Renato. Alltid glad och trevlig, alltid en charmig gentleman, alltid en ödmjuk kamrat, och alltid den i rummet som hade jobbat hårdast. Respekt!


41. RABI FAHKRO

Rabi Fahkro på EM 2016

Sinnessjuka pecs och en vaskularitet som går utanpå det mesta är vad som utmärker denne superbegåvad atlet. Alltid lågmäld men självsäker och alltid i uppseendeväckande författning.


42. PETER ÖSTERBERG

Peter “Älgen” Österberg

Glad, sprallig, intelligent och förbaskat jordnära. Dessutom med fysiska kvaliteter som länge bedömdes som “näst bäst”. Efter sex raka andraplaceringar på SM kunde Peter på 2010 års mästerskap äntligen få kliva överst på pallen (en pall han faktiskt aldrig varit utanför). Sedan dess har det blivit ytterligare ett par guld, och eftersom Peter fortfarande är aktiv så kanske det kan bli några till.


43. ANDERS BENGTSSON

Anders Bengtsson

Som tävlande var Göteborgaren Anders en av de största och mest muskulösa vi sett. Därför myntades han ganska snabbt som “Slaktaren från Avenyn”, och då var det liksom klart.

Bland hans bästa meriter nämner han själv SM-segern 1981 som junior i Wabba. Han blev samma år också 6:a på junior-EM. Anders vann även SM för seniorer 1989 och blev sexa på Nutrition Outlet Grand Prix 2002. En kul detalj är att Anders också tävlat i styrkelyft, med ett mästerskapssilver från 1983.

“Men det jag sätter högst är nog ändå min sjätteplats på World Games i Tyskland 1989. Och att jag också fick representera Sveriges landslag är icke att förglömma!”


44. GUSTAV ANDER

Gustav Ander

Superkomplett fysikfantom som alltid tävlade med symmetri, balans och presentation som främsta märke. Gustav hade en fysik som till och med vanliga svennebanan-snubbar (som jag) ville ha.

Främsta meriter:
1993, World Games, 2:a -90 kg
1994, Sweden Grand Prix, 4:a

Roligaste minne:
“Min första tävling 1982, som var Stockholms-DM. Jag gick upp lite förvirrad på scenen – och vann!”

Ove Rytter om Gustav:
“Gustav har förmodligen de bästa vaderna som beträtt en svensk bodybuildingscen. Hans poseringskonst och ödmjuka inställning till vår sport gjorde honom till en given kandidat i denna tävling. På senare år har han även lyckats som affärsman i gymbranschen. En svensk Ed Corney. Fast yngre.”

Här en kortis med Gustav från Sweden Grand Prix 1994


45. ANDERS JOSEFSSON

Anders Josefsson

En av de hårdaste atleter jag någonsin sett på en tävlingsscen, och samtidigt en av de mest estetiskt tilltalande. Symmetrisk, balanserad och med fina proportioner. Jag minns att han dietade på pasta och lövbiff, och var dessutom flitigt ute i skidspåren. Dessvärre gjorde han mig veterligen bara tre starter: Luciapokalen, samt Nutrition Outlet Grand Prix 2002 (kördes första helgen i Solnahallen & veckan efter i Strömstad).


46. CSABA KOCSIS

Csaba Kocsis på SM 2006

Talangen och potentialen hos detta fysiska praktexemplar var i det närmaste obegränsad. Man slogs direkt av att han rent fysiskt var så extremt lik en ung Arnold, med en harmonisk old school-look och en nästan larvigt naturlig fallenhet för både träning och posering. Lågmäld men aldrig undfallande. Han var dessutom alltid rättvis och korrekt vilket gjorde honom till en riktig vinnare även utanför scenen.

Bästa meriter:
2003 Decemberkupen 1:a +90 kg samt overall
2003 Luciapokalen 1:a +90 kg samt overall
2006 IGP Classics 1:a + 95 kg
2006 SM 1:a +100 kg


47. EHRLING WAHLGREN

Ehrling håller hov

Stor, avgjort stark och tillika färgstark som få andra. Vad han än gjorde, om det så lämnade honom iförd poseringsbyxa, klänning eller rentav bastkjol på en Robinson-ö, så berörde Ehrling oss alla. Räknar själv när han fick utmärkelsen “Världens Bästa Armar” vid WBBG:s Pro Mr World 1975 i New York som sin bästa merit.

– Man skrev sedan i Muscle & Fitness att mina armar var oslagbara! Eller kanske när jag 1969 satte världsrekord i Hack Lift i dåvarande Tjeckoslovakien.

Ove Rytter skrev följande om Ehrling:

“Ehrling är en av de mest underhållande, udda och omtalade profilerna genom tiderna i Sverige. Ofta vet man inte om han driver med sin omgivning, eller om han tar sig själv på fullaste allvar, och han går alltid ut stenhårt i sitt snack. Han är bäst. Han ska vinna allt. Resultatet blir inte vad han lovat; men kul är det.”

Sorgligt nog så lämnade Ehrling oss den 15 mars 2021. Massor av fina saker har skrivits om Ehrling.

“Det fanns bara en Ehrling Wahlgren och han var nästan större än livet självt.“, skriver Per-Axel “PAX” Sjöholm i Ystads Allehanda.

“Redan i unga år var Ehrling en mångsysslare inom idrott, och provade på det mesta som erbjöds, bland annat cykel, ishockey, friidrott och brottning, innan han bestämde sig för att satsa på kraftsporterna; tyngdlyftning, styrkelyft och bodybuilding. Han tävlade framgångsrikt i tyngdlyftning och styrkelyft, innehade ett svenskt juniorrekord i press med 130,5 kg och världsrekord i hacklift med 306 kg.”, skriver Kenneth Johansson på SBFF.

Vi är därmed många som saknar honom.

Ehrling senare i livet. Jodå, armarna fanns på plats.

48. TOR LUNDSTEN

Tor Lundsten
Tor Lundsten

Härligt energistinn friskus och helt klart en av mina favoritpersoner inom byggningen. Inte minst för att han precis när jag börjat på B&K (googla vetja) kom med smärtsamt ärlig kritik kring tidningens beskaffenhet, varför jag ganska kvickt insåg vad jag borde ta tag i.

Tor hade en relativt kort karriär, med fina segrar både som junior och senior.


49. FARZAD KAZEMI

Bodybuilder
Farzad på SM 2006

Grann gentleman som alltid levererade resultat och tävlingsform storstilat. Under ett antal år var han mannen att slå i den lätta tungvikten. Farzad tog flera fina segrar, bland annat SM 2004 och NM 2006.


50. PER-ARNE ANDERSSON

Sveriges 50 bästa kroppsbyggare
Per-Arne Andersson

Om den vanlige byggaren har 10 som maximal ansträngningsnivå kunde “PA” alltid vrida upp det till minst 12. Ingen slet hårdare än honom, ingen underkastade sig fler kardiotimmar än PA (4-5 timmar på motionscykeln per dag var inte ovanligt), och ingen led därför mer. Vilket ofta också märktes där på scenen: Han kom alltid in i superform, men ibland på bekostnad av energin och den upplevda glädjen.

Muskulärt minns vi också hans fina linjer och symmetriska proportioner.