Bodybuilding är en bedömningssport. Själva tävlandet innebär att ett antal nyckelpersoner, så kallade domare, ges i uppgift att sortera den mängd atleter som i form av startfältet radats upp framför dem. Från första till sista tävlande ska de rangordnas, där muskeldel efter muskeldel jämförs, där musklernas synlighet spelar in, likaså det harmoniska värdet i den symmetriska helheten, och inte minst hur det fysiska uttrycket presenteras. Ja, till stor del handlar det onekligen om vem som är störst, bäst och vackrast och här har vi samlat en lista över Sveriges 50 bästa kroppsbyggare.

Vad som dock inte bedöms i sammanhanget är de kroppsbyggare som inte står där på scenen just där och då. Som kanske redan hunnit lägga av, eller kanske inte ens börjat. Eller som av annan anledning helt enkelt inte var på plats. Därför är det närapå omöjligt att på ett intelligent manér sätta samman en historisk lista likt denna – Sveriges 50 bästa kroppsbyggare någonsin. Men vi gör trots det ett ärligt försök.

Detta blir ingen lista med intellektuella övertoner, eller med akademiska analyser som fundament. Snarare är den ett snapshot av den svenska byggarhistorien ”som jag såg den”, men med några moderna tillägg. Därigenom har jag såklart öppnat dörrarna på vid gavel för att släppa in alternativa tolkningar och åsikter. Det kommer nämligen alltid finnas andra former av preferenser och minnesbilder än mina. Vilket är bra. Jag har inte sett alla dessa herrar tävla, men väl de allra flesta (jag är trots allt inne på mitt 21:a år som “professionell byggar- och fitnesstyckare”). Trots det är jag den förste att erkänna att det förmodligen inte finns en samstämmig sanning. Bara individers tycke och smak.

HUR BEDÖMNINGEN GJORDES NÄR VI LISTADE SVERIGES 50 BÄSTA KROPPSBYGGARE

Men går det verkligen att jämföra dagens veritabla monster mot gårdagens atletiska snitsare? Är det ens möjligt att mäta de bästa ur en era mot toppskiktet från en annan? Nä, inte kilo för kilo. Men listan är inte baserad enbart på mängden muskelmassa och uppnådd hårdhet. Listan bygger istället på det samlade och upplevda värdet från följande faktorer:

Fysisk kvalitet

En övergripande bedömning av fysiken inklusive tävlingsform när atleten stod på topp.

Symmetri

Struktur, proportioner och harmonisk balans.

Tävlingsmässiga framgångar

Hur bra var han? Vilka tävlingar vann han? Och vilka andra slog han?

Kulturellt avtryck

Vad har atleten betytt för sporten i Sverige?

Så när du nu ögnar igenom denna dignande trave svenskt kvalitetskött, och i det närmast förfasar över placeringen för just din favorit – tänk då på att det är mer än den faktiska fysiken som bedömts. Mycket mer.

FAROR

Det finns såklart flera uppenbara fallgropar i att göra en lista lik denna:

Historisk bias

Vi glömmer lätt det tråkiga och minns det vi kommer ihåg med glädje och med ofta oproportionerligt stora kvaliteter.

Utvecklingen

Dagens kroppsbyggare är på väldigt många sätt (och av ett flertal anledningar) större och mer muskulösa än ”Back in the Day”. Ur ett muskelvolymperspektiv är historiska jämförelser därför svåra. Dessutom är de fysiska idealen avsevärt mycket ”freakigare” idag.

Exponeringen

Det är sannolikt betydligt lättare att upptäcka och uppmärksamma nutida atleter med tanke på sociala medier och andra digitala kanaler. Likaså är bristen på dokumentation från tidigare generationer av tävlande både analog (läs: I bästa fall papper liggande i ett arkivskåp i en glömd del av ett förråd) och bristfällig.

EN SISTA KOMMENTAR

Det här är ett av mina favoritprojekt som, vilket du kan ha fångat upp, inleddes för alldeles för länge sen. Ambitionen var såklart att detta skulle färdigställas långt tidigare, men – det kom lite annat i mellan. Under långa perioder hann jag till och med glömma bort detta alster, men har via ett antal (ja, det är rätt många) frågestunder i Tyngre Radio blivit ivrigt påmind om mina utfästelser, och därigenom också “listans” uppenbara värde.

Delar av denna lista har publicerats tidigare. Dock sorteras detta numera under gamla meriter, varför i princip få detaljer från då går att känna igen här.

Och såklart att det var svårt. Speciellt som jag valde det här upplägget där flera olika saker ska väga in. Och man kan såklart diskutera huruvida någon gubbe kanske hamnat lite högt eller lågt, men på det stora hela anser jag att alla hamnat i rätt tiotal. Men det var trångt i skallen många gånger, speciellt på slutet.

Men men, vad är väl en bal på slottet?…

Med det sagt, här kör vi: Sveriges 50 bästa kroppsbyggare någonsin:


1. AHMAD AHMAD

Ahmad Ahmad, här på Mr Olympia 2015

Som jag skrev tidigare: det är tight här på toppen, men efter massor av överväganden enades jag med mig själv om den här upplagan av listan. Men det var väldigt svårt här på slutet.

Men hade denna lista bara handlat om tävlingsmeriter så hade Ahmad såklart varit den solklara ettan. Ingen annan svensk har under så lång tid varit så enormt framgångstik internationellt som Ahmad. Hela sex (6!) gånger har han stått på Olympia-scenen i USA, och det mesta talar för att han alltjämt har saker ogjorda där.

Redan som junior var han lysande, och under nästan 20 år sedan dess har han tagit små och varsamma kliv framåt. Sakta men säkert har han adderat kvalitetskilon till sin redan perfekta symmetri, och därmed blivit större och allt mer komplett. Och kanske det mest anmärkningsvärda ändå är att Ahmad fortfarande fortsätter att utvecklas och förfina sin konst. För i hans fall handlar det verkligen om konst.

Decembercupen och Luciapokalen 2000 utgjorde starten på denna sagolika karriär. Trots uppenbar orutin hamnade han redan då i segerdiskussionerna, även om han då fick nöja sig med andra medaljer än de av guld. Året efter gjorde han sin debut på en SM-scen, och snöt då hem ett brons. Men så – på NM någon vecka senare kom då första segern, både i -70 och overall bland juniorerna. Och det var väl då om inte förr som vi fick upp ögonen ordentligt för honom.

2002 såg vi honom vinna SM-kvalet som senior, där han bland andra slog vår rutinerade lättviktsglänsare Kenta Dorby. Kenta blev dock lite för svår på SM några veckor senare, varför Ahmad fick nöja sig med silver. Det blev sedan ännu en tripp till NM, där han som junior tog sitt andra raka guld!

Året efter blev mycket speciellt för Ahmad. Dels vinner han sin klass på SM, -75. Samtidigt gör han fullständigt klart för oss alla att han dessutom är en presentatör av rang. Priset för Bäste Manlige Posör är självklart hans, och tillsammans med den lika glänsande Maria Eriksson sätter han en helt ny nivå för hur man tävlar i Par-klassen.

Det var här jag slogs av hur förbaskat gränsöverskridande han var. Estetiskt fulländad såklart, alltid mästerligt presenterad, och oftast i riktigt skarp författning så var han en konkurrensmässig kraft att räkna med, även för tungviktarna. Jag minns särskilt väl hur han 2004 utmanade den i princip dubbelt så långa och tunga Roger Zapfe om segern på Lucia Classic. Inte vid ett enda ögonblick fanns där ett uns av rädsla eller osäkerhet i Ahmads agerande. Han visste att det han hade med sig var i yppersta toppklass, och att det istället var de andra på scenen som borde vara oroliga. Ahmad var liksom ett med sin fysik, där varje rörelse och varje muskeldel var en integrerad del av hans konstnärliga ambition. För som sagt, i det här fallet handlar det om konst.

Ahmad, på SM 2006

2006 blev det sista året Ahmad tävlade på hemmaplan. Och som han sa hej då. Han vinner Loaded Cup (i Danmark), han vinner NOGP och han vinner SM (i den absolut bästa författning jag sett honom live). Han vinner dessutom Overall-titeln, hederspriset Kerstins Minne och utses såklart till Årets Bodybuilder. Och vi visste det: this kid´s going places

Två år senare packade han sin väska och drog till väst. Los Angeles Championships stod för dörren, och det gick såklart inte att betvinga den Irak-födde svenske snitsaren Ahmad. Han tar sin viktklass (Light-HeavyWeight) och en stund senare också overalltiteln, vilket gav honom biljetten in i livet som yrkesman: proffskortet.

2008 var proffsdivisionen inom IFBB uppdelad i Open och i 202 lbs (91,6 kg). Ahmad, som sällan vägde över 90 kg, passade därför som handsken i 202:an. Efter ett par trevande starter, däribland en i Open, blev så sakteliga resultaten allt bättre. 2009 blev han bland annat 4:a i Pittsburgh, och 2010 tog han en meriterande andraplats i Phoenix, vilket kvalificerade honom för första gången till Mr Olympia.

Till 2012 års säsong ändrade dock IFBB klassindelningen, från 202 lbs till 212 lbs. Hux flux skulle Ahmad nu tvingas tävla mot killar som vägde upp till 96,1 kg. Ingen lätt uppgift såklart. Men han gnetade på. Under de kommande 7 åren tävlande han flitigt, och kunde visa upp en andraplats, ett par tredjeplatser och ett gäng andra fina placeringar, vilka gav honom plats på Olympia-scenen ytterligare 3 gånger (2014, 2015 och 2018).

Knappt hann han kliva av scenen i Las Vegas innan han klev upp igen – nu i Tampa, Florida och i grenen Classic Physique. Grenen är densamma som vi den senaste åren sett även här hemma, dvs bodybuilding men med vissa justerade poseringar och med en annan bredare bralla. Bland proffsen tävlar man i en och samma klass, men med individuell viktbegränsning baserad på ens längd. Om jag läser reglerna rätt så gissar jag att Ahmad får väga typ 84 kg, vilket borde vara helt perfekt för honom.

Mycket riktigt – han segrade direkt i första starten, och kvalade därför omgående till Olympia 2019. Väl där var motståndet aningen skarpare, som det ska, och Ahmad blev 13:e man. Mönstret från 2018 upprepades dock. Ny seger i Tampa direkt efter Olympia, och därmed var hans sjätte (!) framträdande där klart.

Givet befintliga viktklasser så talar allt för att det är i grenen Classic Physique Ahmad kommer bäst till sin rätt (det är också där han tagit sina två proffssegrar). Som jag nämnde tidigare så finns det anledning att tro att Ahmad fortfarande har ännu en växel av förfining och detaljputs att ta till. Kanske kan han i en nära framtid därför nå sitt kanske största och tydligaste karriärmål: seger på Mr Olympia!

Jag hade förmånen att få lära känna honom redan 2004, och på ett eller annat sätt känns det som jag fått vara med och se honom växa upp till den han är idag. Under alla våra otaliga fotosessions förstärktes alla de föreställningar det uppmärksamma ögat kan ha fångat upp från scenen: Ahmad är en professionell perfektionist. Inget får lämnas åt slumpen eller förbli oplanerat. Allt som sker har redan förberetts och alla detaljer är sedan länge klara.

Men Ahmad är också mycket mer än en klassatlet. Han är dessutom en hårt arbetande gentleman, fylld av integritet och lågmält förpackat självförtroende. Såklart att också entreprenörglöden brinner starkt där i bröstet, och det redan från start. Från det egna gatuköket, till pizzerian, till gymmet, till butiken, och nu det egna märket.

För mig blir han därför en enormt inspirerande förebild för en hel generation.

Ahmads meriter:

2000 2:a Decembercupen, -70
2000 3:a Luciapokalen, -70
2001 3:a SM, junior -80 kg
2001 1:a NM, junior -70 kg
2001 1:a NM, overall
2002 2:a SM -75 kg
2002 1:a SM-kval -75
2002 1:a NM, junior
2003 1:a SM-kval, -75 kg
2003 1:a SM, -75 kg
2003 1:a SM, par
2003 1:a Bästa Manliga Posör
2004 2:a SM, -75 kg
2004 3:a Opava Grand Prix, -80 kg
2004 3:a Lucia Classic
2006 1:a Loaded Cup, -80 kg
2006 2:a Loaded Cup, overall
2006 1:a NOGP, -80
2006 1:a SM -80
2006 1:a SM, overall
2006 1:a SM – Årets bodybuilder
2006 1:a SM – Kerstins Minne
2006 2:a EM -80 kg
2008 1:a Los Angeles Championships, LightHeavyweight
2008 1:a Los Angeles Championships, overall (proffskort)
2008 opl. Europa Supershow, open
2008 14:e Europa Supershow, 202
2009 8:a Atlantic City Pro, 202
2009 4:a Pittsburgh Pro, 202
2010 2:a Phoenix Pro, 202
2010 10:a Sacramento Pro, 202
2010 14:e Mr Olympia, 202
2011 6:a Europa Supershow, 202
2011 10:a Jacksonville Pro, 202
2012 3:a Chicago Pro Championships, 212
2012 10:a Europa Supershow, 212
2012 8:a North Carolina Muscle Heat Pro, 212
2012 6:a Toronto Pro, 212
2013 3:a Prague Pro Championships, 212
2013 2:a Sheru Classic, 212
2014 11:a Mr Olympia, 212
2014 3:a San Marino Grand Prix, 212
2014 5:a Prague Pro Champiopnships, 212
2014 3:a Phoenix Pro, 212
2015 8:a Mr Olympia, 212
2015 3:a Prague Pro Championships, 212
2016 3:a Mozolani Pro, 212
2016 6:a Toronto Pro, 212
2017 3:a Arctic Pro, 212
2017 5:a Europa Dallas, 212
2017 6:a Vancouver Pro Championships. 212
2018 5:a Indy Pro, 212
2018 5:a New York Pro Championships, 212
2018 4:a Toronto Pro, 212
2018 7:a Veronica Gallego Classic, 212
2018 opl. Mr Olympia, 212
2018 1:a Tampa Hurricane Pro, Classic Physique
2019 13:e Mr Olympia, Classic Physique
2019 1:a Tampa Hurricane, Classic Physique
2020 opl. Mr Olympia, Classic Physique
2021 4:a Atlanta All States Pro, Classic Physique

Ahmad i Classic Physique, på Mr Olympia 2020

2. ANDERS GRANEHEIM

Anders Graneheim, 2002

När vi kommer till det absoluta toppskiktet på den här listan så blir det tight. Och riktigt svårt. För att vara helt ärlig så flyttade jag omkring de 3 sista gubbarna på den här listan ett antal gånger. Jag velade, värderade och därefter bestämde jag mig. Bara för att göra om alltihop ett par gånger till. Med det sagt – frågar du mig nästa vecka så kanske ordningen är en annan. Men just nu är läget så här.

Det finns extremt få individer som personifierar den estetiskt perfekta fysiken på samma självklara sätt som Anders Graneheim. Redan tidigt stod det klart – den här Sundsvallskillen är ett undantag.

Som tävlande var han på flera sätt exceptionell. Alltid i perfekt form, harmoniskt utmejslad, där hans fulländade fysik alltid tilläts skina för fullt. Aldrig fanns där en muskelgrupp som överskuggade en annan. Alltid fanns där en sällsynt påtaglig balans. Själva presentationsmomentet – poseringen – utfördes alltid med stil, kontroll och med en påfallande passion. Faktiskt med så mycket eftertryck att det verkligen märktes.

Anders tävlade både i -70, -80, -90 och i tungvikt. Han segrade som junior, segrade som senior och gjorde dessutom bra ifrån sig som proffs.

Som ett led i att sätta punkt för sin karriär lät han SVT följa honom inför hans proffsstart på Masters Mr Olympia 2002, där Anders till slut blev 10:a (av 26). Dokumentärprogrammet döptes passande nog till ”Sista Posen” och sändes i SVT vid flera tillfällen under 2003, samt i både dansk och norsk TV under 2004 och 2005. Därigenom fick hela Skandinavien lära sig att en kroppsbyggare kan vara så mycket mer än vad som först möter ögat, och vad som normalt som förknippas med en. Och sporten bodybuilding kunde inte ha drömt fram en bättre ambassadör än Anders. Hans värme, omtanke och stora empati formligen strömmade ur rutan. Att han dessutom är intelligent, exceptionellt ödmjuk och välbeställd även när det kommer livets djupa och svåra frågor kunde heller inte undgå någon. Bara genom sitt sätt att vara kom Anders att egenhändigt förflytta det berg av föreställningar som omvärlden uppenbarligen hyser om kroppsbyggare. Och det en rätt bra sträcka.

“Bara genom sitt sätt att vara kom Anders att egenhändigt förflytta det berg av föreställningar som omvärlden uppenbarligen hyser om kroppsbyggare. Och det en rätt bra sträcka…”

Anders är som sagt speciell på flera sätt. Han hade alltid en naturlig aura kring sig, där vi andra såg på honom med minst ett extra lager av beundran och respekt. Han var alltid “den där” med de där speciella förutsättningarna, som nästan alltid var ett snäpp bättre än alla andra. Han blev på ett sätt nästan en myt redan medan han fortfarande tävlade. Och inget av detta var av hans egen förskyllan såklart. Mer ödmjuk och empatiskt driven individ får man leta länge efter. Kanske är det rentav så att vår aktning tog sig såna oformliga proportioner just för att han alltid fanns där om man ville? Allas vän, allas förtrogne, och alltid på påkostad av sitt eget välbefinnande.

Men inget kommer ju gratis. Inte ens om man heter Anders Graneheim. Därför var hans arbetsmoral och vilja i gymmet närmast legendarisk. Få tränade intensivare än Anders, och ännu färre använde samma kombination av utmanande vikter och volym. Storyn om hur Anders kunde ägna 15 minuter åt att ladda om och fokusera för sista setet av maxreps på 200 kg i knäböj är omtalad. Dessutom var han en mästare på det han själv kallar “intensitetshöjande principer”. Vi pratar om forced reps, super-set, tri-set, drop-set, rest-pause-set och alla andra möjliga sätt och set. Han var såklart progressiv och nyfiken på nya sätt att få jobbet gjort. Men han var alltid den som kavlade upp ärmarna först och längst när det kom till att stämpla in i stålfabriken (gymmet).

Han var länge – precis som tredjepristagaren här nedan – frågeskribent i B&K Sports Magazine/BODY, där våra vägar ofta korsades. Då alltid med utrymme för en balja kaffe och långa intrikata samtal. Som skribent var han precis som han är som människa. Alltid pedagogisk, alltid tydlig, aldrig raljant eller undflyende. Av Anders får man tålmodigt genomtänkta svar som alltid landar rätt.

Dessa skrivna rader gav sedan syre åt boken “Optimal Styrketräning” som kom att på mer än 300 sidor dokumentera Anders 40 år i gymmet.

Tack för allt du gjort och den du är, Anders!

Anders viktigaste meriter:

1982 1:a Foto Norden Junior
1982 1:a Norrlands, junior -70 kg
1982 6:a SM, junior, -70 kg
1983 1:a Norrlands, junior -70 kg
1983 1:a SM, junior, -70 kg
1983 1:a Nordiska Mästerskapen, junior -70 kg
1985 2:a EM-kval, -80 kg
1986 1:a Norrlands, -80 kg
1986 1:a SM, -80 kg
1986 5:a VM, -80 kg
1988 1:a SM, -90 kg
1997 3:a Sweden Grand Prix
2000 1:a B&K Classic Body Show (gav proffslicens)
2002 10:a Masters Mr Olympia

Anders, här plåtad av Per Pernal

3. INGVAR LARSSON

Ingvar Larsson, här plåtad av mästaren Per Bernal.

En alldeles särskild kombination av extrem kvalitet, både i fysik och karaktär. Ingvar placerade den kompletta superfysiken på den svenska kartan, och det med hårt arbete, obändig drivkraft och en samling personliga särdrag som över tid satte sin omvärld i respekt.

Har man någon gång träffat Ingvar så blir man omedelbart påverkad av hans lågmälda framtoning och hans intelligenta närvaro. Han har liksom en studsig och frisk energi som är extremt påtaglig. Ingvar rör sig med långa och påfallande mjuka steg, nästan alltid på väg, och då alltid framåt och uppåt.

Som tävlande var han avgjort en av världens bästa när han stod på topp. På VM 1991 blev han tvåa, endast slagen av en viss Ronnie Coleman. Han segrade på två av våra allra vassaste tävlingar här hemma, nämligen Sweden Grand Prix 1994 och 1997, och slog då hela den samlade svenska eliten.

Självklart skulle han också testa sina vingar mot proffsen. 1997 gjorde han sin debut i New York på Night of Champions, i en sinnessjukt stor klass. 47 killar kom till start, där Chris Cormier vann före Milos Sarcev och Ernie Taylor. Ingvar tog en mycket meriterande 15:e-plats, och slog bland andra namn som David Dearth, Roland Kickinger, Greg Kovacs och Mohammed Makkawy.

Året efter var det dags för Toronto Pro, där han återigen stötte på Ronnie Coleman, som här vann före Kevin Levrone och Mike Matarazzo, medan Ingvar fick nöja sig med 16:e-platsen. Vilket då sannolikt kändes som en bra utgång för att få lägga posingsbyxan på hyllan. Åtminstone 10 år.

För man kan såklart ta tigern ur djungeln, men man kan aldrig ta djungeln ur tigern. När Ingvar så gjorde comeback 2007 var det för att dels vinna ytterligare ett SM-guld (vilket han såklart gjorde – i stor stil), dels för att få tävla i par med sin fru Liselott (även om Ingvar då mellan fyra ögon menade att bodybuilding minsann inte är en lagsport), men också för att kunna ge sig på att försöka vinna ett VM-guld för veteraner. Ingvar hade då hunnit fylla 46 år, men kändes trots det fysiskt helt oförbrukad, och han åkte därför sannolikt till Budapest den senhösten med ganska välfyllda förväntningar om en framskjuten placering. Trots fin form blev Ingvar femma .

För mig är Ingvar en extremt inspirerande individ, som på flera sätt har satt djupa avtryck på sin tävlingsmässiga samtid. Storyn om hans trappträning med tegelstenar i händerna är legendarisk, och givet att den nu är sann så är den också ett uttryck för Ingvars inneboende lust att alltid bli bättre.

Ingvars främsta meriter:

1987 1:a SM -90 kg
1987 4:a VM -90 kg
1990 1:a SM +90 kg
1990 4:a VM +90 kg
1991 1:a SM +90 kg
1991 2:a VM +90 kg
1994 1:a Sweden Grand Prix
1997 1:a Sweden Grand Prix
1997 15:e Night of the Champions (av 47 proffs)
1998 16: Toronto Pro
2007 1:a SM -100 kg
2007 1:a SM +80 kg, veteran
2007 1:a SM i par (med frun)
2007 5:a VM Masters

Fakta:

Född: 1961
Längd:
 175 cm
Idag: Driver Alingsås Hälsostudio i Alingsås (ett av Sveriges bästa och mest välskötta gym, reds anm.)
Idrottslig bakgrund: Friidrott (mångkamp/kast). Bodybuilding på tävlingsnivå sedan 1981.

Roligaste minne:

“Jag har så enormt många roliga minnen och upplevelser förknippade med sporten att det är svårt att sortera ut någon enskilt händelse. Att jag dessutom oftast får minnesluckor i samband med prisutdelningar (på grund av spänningen, kanske?) försvårar valet ännu mer. Men jag säger: segern på Västsvenska Mästerskapen 1984, segern på Sweden Grand Prix 1994 och segern på SM 1987. Att få komma ut i första särbedömningen på mitt första VM 1987 var också härligt. Adrenalinchock!”

Ove Rytter om Ingvar:

“Ingvar är kämpen som kommit långt, trots ganska dåliga grundförutsättningar för bodybuilding rent fysiskt. När jag första gången såg honom på en scen var han en spoling med strutformade ben, små armar och ett nervöst uppträdande. Jag trodde aldrig att han skulle bli något. Jag hade fel. Han blev bäst.
Han slogs underifrån – och han gav sig aldrig. Han vann definitivt inte tack vare sina genetiska anlag – utan tack vare sin näst intill oförståeliga kärlek till sporten, en sällan skådad disciplin och kämparglöd, orädsla för smärta i tuffa pass och med en tävlingsnerv som får en hel idrottshall att skaka.”

Ronnie tackar Ingvar för en god match.

4. JOHAN OLDENMARK

Johan Oldenmark

Johan gjorde sin första tävling 1981, då iförd Lennart ”Hoa” Dahlgrens kalsonger. Han gick sedan vidare till större estrader och etablerade sig snart som en av de mest lovande vi sett. Första SM-tecknet tog han redan samma år, och Johan kom efter det att förbli oerhört svår att besegra. Det gick så långt att man till slut kunde bestämma SM-segraren redan innan tävlingen avgjorts. Var Johan med så var guldet kört. Om han inte var med så kunde man ha en chans. Totalt roffade han åt sig 10 SM-guld innan han 2001 lade ner lansen.

Som tävlande var han extremt uttrycksfull och knökfull av energi och glädje. Där andra led och var trötta under sina dietansträngningar, uppfattades Johan som helt opåverkad av både kaloriunderskott och hårt dietarbete. Han var alltid glad, pigg och extremt generös. Om det var inspirerande för oss som stod vid sidan, så var Johans inställning ofta till förtret för hans avgjort mer lidande konkurrenter.

Även internationellt var Johan en framgångsmaskin. Ett flertal medaljer från både EM och VM vittnar om att man även utanför Sverige uppskattat den till synes bekymmerslöse Solna-bon (numera bor han vid en strand i trakterna kring Norrtälje). 1992 vann han förutom SM och EM-kval här hemma även NM och EM. År 2000 utsågs han till Millenniets Meste Bodybuilder, vilket än idag är en av Johans mest kära meriter.

När tv-produktionen Gladiatorerna kom till Sverige 1999 så var Johans medverkande ett av de mer självklara. Redan när första programmet sändes i mars 2000 blev Johan ”Plexus” med hela svenska folket. Som tv-idol var han lika gränsöverskridande som tävlande. Att man med så mycket muskler kunde vara så positiv, snäll, generös och avslappnat mänsklig kunde ingen riktigt förstå. Genom sina många tv-framträdanden (Johan medverkade som “Plexus” i 7 säsonger) kom han att mer än någon annan förändra bilden av hur människor med muskler kan uppfattas. Han visade att muskelmassa går hur bra som helst att förena med både intelligens, empati och mänsklig värme.

Johan är dessutom en av de första svenskarna som gjort sin kropp till sin karriär. Ursprungligen gymnastiklärare, men har inte utfört ett ”vanligt” dagsverke sedan i början av 90-talet. Allt sedan dess har han rest landet runt och föreläst om betydelsen av motion och bra mat. Han pratar ofta om vikten om att göra allt med måtta. Att hålla distans och balans till det mesta.

Barn och ungdomar är andra grupper i samhället för vilka Johan visar omsorg. Han träffar ofta ungdomsgrupper och anstaltsinterner och pratar om självkänsla, om droger och om att behovet av att uttrycka sin egen vilja. I ljuset av det driver han också “Plexus Vänner”, en förening som syftar till att ge framförallt cancersjuka barn och ungdomar lite mer glädje, skratt och kärlek – här och nu.

Vi är många som smittats av hans energi och det alltid närvarande skrattet. Och vi är lika många som saknar honom på en scen.

Ove Rytter om Johan:

“Leendet Oldenmark har besökt snart sagt varenda vrå i Sverige och föreläst om träning. Men han tränar mest “på känn” och är fortfarande lika osäker på om han ska våga äta strutsfilé inför SM. Seminarierna är trots det inspirerande – och kanske mer lärorika än någon annans: “Du måste göra det på ditt eget sätt!”.
Han är en härlig bodybuildingprofil, denna “Grand Old man”. Jag såg honom för första gången i junior-SM 1981. Platsen var traditionstyngda Eriksdalshallen. Han var fantastisk! Johan vann junior-VM strax efter – och bevisade redan då att han var att räkna med i världseliten. Och Johan var snubblande nära en VM-medalj även 1999, trots närmare 40 deltagare i klassen!
Detta betyder att han stått på en internationell scen – och varit med i toppen – i snart 20 år! En sanslös prestation. Johan är en diplomat, en kämpe, en träningsrobot och en glädjespridare som har tävlat – non stop! – sedan 1980.”

Johans viktigaste meriter:

1981 1:a JSM
1982 2:a JEM
1992 1:a SM
1992 1:a NM
1992 1:a EM
1994 1:a SM
1995 1:a SM
1996 1:a SM
1996 2:a VM
1997 1:a SM
1998 1:a SM
1998 2:a VM
1999 1:a SM
1999 4:a VM
2001 1:a SM

Johan “Golden” Oldenmark

5. SAMIR TROUDI

Samir Troudi

En av våra allra mest strävsamma och imponerande byggarhjältar. Samir började sin tävlingskarriär i läsartävlingen B&K Open, tog sedan klivet vidare till Decembercupen och Luciapokalen, innan det var dags för större äventyr.

Därifrån var siktet tydligt uttryckt: han skulle bli proffs. Efter tre års ivrigt flängande runt om i världen för att tävla på olika Pro Qualifiers kom till slut proffslicensen att bli verklighet. Redan 2018, andra säsongen som yrkesman, fick Samir visa att hans exceptionella grundkapacitet är att räkna med även bland de allra främsta. Fyra pallplaceringar samt en start på Mr Olympia är helt klart med beröm väl godkänt.

Ur ett fysiskt perspektiv är Samir en riktig bult, i princip lika bred som han är lång. Och detta med bibehållen harmoni och en estetisk grund som fortfarande är slående. Han bär omkring på ett par riktigt sinnessjuka armar, bra axlar och en köttig ryggtavla, och trots olyckliga skador har han också fortfarande riktigt bra ben (och vader). Det sammanlagda intrycket är därför balanserat och symmetriskt, och med den laguppställningen över fysiska attribut så finns där en fin jordmån för att han ska kunna nå sitt mål:

“Jag vill nå topp 5 i världen och hålla mig på den nivån några år”, säger Samir själv.

Samirs meriter:

Som amatör i Sverige

2005 1:a Decembercupen -70 kg
2007 1:a Luciapokalen -70 kg
2012 1:a Battle of Scandinavia, -91 kg
2016 1:a Tyngre Classic III, öppen klass

Som amatör utomlands

2013 1:a OSLO GP -90 kg
2014 1:a Norska Mästerskapen -90 kg
2015 1:a Fujeirah Bodybuilding Championship, – 85 kg & overall
2016 1:a Amateur Olympia, Kuwait, -90 kg
2016 1:a Amateur Olympia, Spain 2016, – 85 kg

Som proffs

2018 3:a New Zealand Pro
2018 3:a Fiji Pro
2018 3:a Evls Prague Pro
2018 3:a Arnold Classic, Ohio
2018 15:e Mr Olympia
2019 7:a Europa Dallas
2019 4:a Monsterzym Pro, Seoul
2019 11:a Tampa Pro Championships
2019 10:a Toronto Pro
2021 12:a Indy Pro, Indianapolis
2021 9:a New York Pro

Samir Troudi

6. MICKE ANDERSSON

Micke Andersson, SM 2006

Jag vet inte hur många gånger jag suttit där på ett SM i bodybuilding och efter att ha betraktat hela startfältet spontant känt: “Fasen, det är ju den lättaste killen som är bäst…”. Och i en sport som till så betydande del handlar om just storlek så är det inte bara ett underbetyg till de andra. Det är också ett uttryck för den nästan sinnessjuka kvalitet den här killen envisats med att visa upp. Jag pratar såklart om Micke Andersson.

Det är klart. Om man väger typ 68 kg är det inte lätt att alltid se imposant ut. På invägning och liknande såg Micke mer ut som en simmare eller lättviktsboxare. Lite mer som gröt och mjölk. Men på scenen, wow… Där var han liksom utrustad med en explosiv överkurs som gjorde (och fortfarande gör) att han visuellt växte minst 20 kg när han flexade. Alltid räffligheten själv och alltid i perfekt form. Annars kanske armarna var hans främsta signum, som på ett uttrycksfullt sätt ramade in hans extremt konsekventa uppenbarelse.

Något som också varit konsekvent har varit hans posering – med tillhörande poseringsmusik. Programmet har i princip varit exakt detsamma under hela hans karriär, och varför ändra ett vinnande koncept? “Popcorn” har nog varit låten som hängt med flest gånger, men även “Vincero” och Ugglas “IQ” har smekt våra trumhinnor.

Micke började träna som 15-åring med en kungsfjäder och bullworker efter att ha sett bilder på Ricky Bruch och Ulf Bengtsson (och det märkliga är att Micke, trots sina nu 60 år fyllda, på många sätt fortfarande ser ut som en 15-åring). Han köpte sin första skivstång när han var 17, och växlade upp till att börja träna på gym 1981. Två år senare var det dags för första tävlingen, Luciapokalen, i klassen under 70 kg:

Jag vägde in på 60 kg men vannFan vad häftigt det var!”, minns Micke.

1990 vann han sitt första av 17 st SM-guld. Då vägde han in på ofantliga 63 kg.

“Det tog tid innan jag vägde 70 kg på tävling”, berättar han.

17 st SM-guld har det blivit, och Micke har faktiskt aldrig förlorat ett SM i sin egen vikt- eller åldersklass. En seger som Micke själv minns med extra stor glädje är overall-segern på SM 2004. Vi tror det var första och hittills enda gången en 70-kilostävlande har gjort det. Även EM 2001, när han fick se den svenska flaggan hissas, är ett kärt minne.

Och framtiden då?

“Jag har planer på att tävla nästa år och såklart försöka vinna. Då har jag nämligen tagit SM-guld som 20-, 30-, 40-, 50- och 60-åring.”

Unikt. Precis som killen i övrigt.

Mickes meriter:

1983 1:a Luciapokalen 
1984 2:a Luciapokalen
1988 1:a Götalandsmästerskapen
1989 1:a Götalandsmästerskapen
1990 1:a SM, -70 kg
1991 1:a SM, -70 kg
1994 1:a Nordiska Mästerskapen, -70 kg
1995 1:a SM, -70 kg
1998 1:a SM, -70 kg
1998 9:a VM, -70 kg
1999 1:a SM, -70 kg
1999 7:a VM, -70 kg
2000 1:a SM, -70 kg
2001 1:a SM, -70 kg
2001 1:a Nordiska Mästerskapen, -75 kg
2001 3:a EM, -70 kg
2002 1:a SM, -70 kg
2003 1:a SM, -70 kg
2004 1:a SM, -70 kg
2004 1:a SM, -80 kg, +40 år
2004 1:a SM,  Overall
2006 1:a SM, -75 kg
2012 1:a SM, -70 kg
2012 1:a SM, +50 år
2017 1:a SM, +50 år
2019 1:a SM, +55 år

Micke Andersson, singel biceps, SM 2006

7. ULF BENGTSSON

Ulf Bengtsson

En som betytt massor för att sprida sporten bodybuilding till alla. Till killar, till tjejer, till svenskar, amerikaner och till i princip alla världsmedborgare. Och detsamma gäller såklart även att träna på gym.

Som kroppsbyggare blev han direkt det gyllene snittet. Det var som Uffe man ville se ut. Och vi var ganska många som var rätt säkra på att även tjejerna höll med. Snitsigt muskulös, harmoniskt presenterad, och med en sjukt osvensk och spännande inramning. På så sätt ägde Uffe oss alla.

Och det var liksom skrivet i stjärnorna. Redan från start var Ulf mer Venice Beach än Arvika, mer Santa Monica än Stockholm och så mycket mer internationell än svensk. Han blev med sin blonda kalufs och nästan irriterande snygga look mer “California” än alla palmer, vågor och hälsoinspirerande kostval man kunde tänka sig. Men det stannade inte där.

Som tävlande vann han bland annat Mr Sweden (dåvarande SM) varje år mellan åren 1973 – 1983, han var obesegrad på NM, han vann EM-guld för juniorer, knep brons både på VM (Mr World 1977), på EM (1979) och på World Games (1981).

Civilt var Ulf alltid en fixare. En – i brist på bättre ord – entreprenör med massor av järn i elden och nästan alltid på resande fot. Om han inte körde en flång ny och upphottad Corvette så var det en allt annat än diskret lackad Van (vilka senare i karriären kom att bytas ut mot Ferraris och Mercor), men Uffe var på väg. Det var högt som lågt, seminarier, plåtningar, gyminvigningar, poseringsframträdanden, och alla möjliga affärsupplägg. Det sammantagna var att Ulf ville åstadkomma något betydande, han ville ta sig framåt och så högt som möjligt. Alltid.

Hans första gym var Atlas Gym, på Atlasgatan i Stockholm, som såklart var ett populärt tillhåll för oss muskelnördar. Det utvecklades till att 1983 bli gymkedjan World Class, och att det skulle bli en succé var självklart. Och inte bara i Sverige. Ulf var större än så. Han tog sig därför in i Ryssland, bakom den så kallade Järnridån, för att etablera sin företagsidé på en ny och på alla sätt begynnande marknad. Det gick bra såklart, hans vision var tydlig och hans ambition bar både kommersiella och ideologiska syften. Det visade sig vara en så pass lukrativ idé att han under rätt dramatiska omständigheter till slut blev bestulen på hela biddevitten. Allt detta och mycket till står att läsa i boken “No One Cries for You” som Ulf skrev och gav ut 2017.

Som med allt kom Ulf såklart tillbaka från detta. Han driver idag sina egna företagsidéer i både Tjeckien, Ungern, Kroatien och Belgien och har projekt i ett flertal andra länder och kontinenter. Hans riktiga hjärtebarn World Class är fortfarande ett starkt varumärke på flera marknader.

Energin och kärleken hos den här mannen är omöjlig att värja sig från och har man en gång mött honom så minns man det. Ulf är fortfarande en av de mest inspirerande individer jag känner.

Du läser mer om Ulf här.

Ulf Bengtsson

8. ULF LARSSON

Ulf Larsson

Föregångare och på så många sätt en fantastisk förebild. Hade kanske inte de mest perfekta förutsättningarna rent fysiskt, men kompenserade för det med att ha det bästa träningspsyket av alla. Ingen tränade hårdare än Ulf, ingen gjorde det heller med samma glädje och lust.

Känd som en symmetrisk glänsare som alltid var i stenhård tävlingsform, och dessutom känd som en av de som allra tydligast satte Västerås på tränings- och bodybuildingkartan. Bjurhovda Atletklubb, det anrika gymmet som fostrat så många kända gymprofiler i Gurkstan, hade inte haft samma guldskimrande patina om inte Ulf hade utgjort en integrerad del av inventarierna.

Ulf gjorde sin tävlingsdebut 1981 och blev det året tvåa på SM. Året efter blev det guld, vilket följdes upp med guld även 1983 och 1984 (då han dessutom vann overall). Efter det flyttade Ulf sitt fokus till internationella tävlingar.

1982 blev han sexa på både EM och VM. 1983 och 1984 tog hans sig upp på fjärdeplatsen på VM, och 1985, när VM avgjordes i Göteborg, blev han så tvåa. Två år senare satte Ulf punkt för sin tävlingskarriär med att bli förste svensk att tävla på Mr Olympia, som det året också gick i Göteborg. Och på en rak fråga är det också de två tävlingarna Ulf minns starkast:

“Göteborg 1985. VM på hemmaplan. Det första VM:et i Sverige någonsin. Jag var den enda svensk som hamnade på pallen. Och att ha varit med på Mr Olympia är en höjdare.”

Han var rent fysiskt väldigt komplett, och kom som sagts ovan alltid in i en, speciellt för tiden, exceptionellt bra tävlingsform. Dock var hans takt- och poseringskänsla, eller snarare brist därpå, väl dokumenterad och mytomspunnen. Han beskriver själv scendebuten så här:

“Ett kul minne från den tävlingen var när Kenny Isaksson skulle vifta med en handduk, så att jag visste när jag skulle börja poseringen. Men jag kunde inte se honom! Strålkastarna var riktade rakt in i ansiktet.”

Och även i starten på Mr Olympia blev det lite knöligt när han fick gå på scenen från ett annat håll än han tränat på innan. Men det redde ut sig efter en stund.

Civilt var Uffe pedagog, och senare även speciallärare för BUP-skola i Västerås. Att ha ett mentalt krävande heltidsjobb och samtidigt bedriva en elitkarriär inom bodybuilding var dock inget som bekom honom. Arbetsmoralen satt ju där från början.

Idag är Ulf pensionär. Jag vet att han har en stor kärlek till golfen, som tyvärr en krånglande höft just nu sätter P för. I övrigt är han samma högenergiska och generösa Ulf som tidigare. Och att han fortfarande tar sig till gymmet flera gånger i veckan behöver du inte ens fundera på.

Ulfs viktigaste meriter:

1981 1:a Svealands
1981 2:a SM, -90 kg
1982 1:a SM, -90 kg
1982 6:a EM, -90 kg
1982 6:a VM, -90 kg
1983 4:a VM, -90 kg
1984 4:a VM, -90 kg
1985 2:a VM, -90 kg
1987 16:e Mr Olympia

Övriga fakta:

Född: 1946
Längd: 179 cm
Idrottslig bakgrund: Landslagsman i spjut

Ove Rytter om Ulf:

“Gissa om Uffe varit en poppis lärare bland ungarna genom åren? Maken till deff hade vi inte sett då det begav sig. Men något musiköra har han aldrig haft. Den saken är klar. Poseringen var som skapt för en marionettgubbe med en osäker hand högst upp. Men det var Uffe. Han var en träningsmaskin som gav de andra boysen på Bjurhovda gym något att tänka på. Och posering har ju inte med muskler att göra egentligen – så han vann det mest ändå.

Han hade en förmåga att ta deffen in i en ny dimension. Han var den första deltagaren Sverige haft i Mr Olympia – vilket var fantastiskt kul. Vi hade Mr O på hemmaplan och Uffe var den bästa vi hade i Sverige. Ingen har lyckats kvalificera sig sedan dess, vilket gör honom unik.

Det är imponerande att en man med ett fulltidsarbete har kunnat hålla sig i toppen under så många år – och ta sig till Mr Olympia. En hedersman, som var och är en fin representant för sporten.”

Ulf Larsson, Mr Olympia 1987

9. OLIVER ADZIEVSKI

Oliver Adzievski 2009

Jag minns när han stod där, 2002, i lobbyn till Folkets Hus i Stockholm. Det var dags för kval till det årets SM. Han var pigg & alert och ödmjukt lågmäld, men visste redan där vad han ville. Jag och Oliver kom i obehindrat samspråk, vilket bara dagarna senare resulterade i den första av ett antal fotograferingar vi under åren kom att göra tillsammans. Alltid respektfullt, alltid professionellt och alltid extremt givande.

Som atlet var han avgjort av det mer eleganta och harmoniska snittet. Galna pecs och riktigt vassa armar dominerade hans fysik, men även mage och lår var iögonfallande bra. Oliver blev tvåa i sin första tävling på svenska mark där i Folkets Hus (endast slagen av Fredrik Age), och kunde ett par veckor senare vinna sitt SM-guld. Året därefter visade han sin stora internationella klass genom att ta hem frifräsartävlingen Nutrition Outlet Grand Prix i Västerås, och med det sitt hett eftertraktade proffskort.

När jag nu i perspektiv betraktar hans ohyggligt långa (!) meritlista så är det svårt att inte bli imponerad. I mer än 30 år har han tävlat på högsta möjliga nivå. Som proffs har han gjort ett 30-tal tävlingar, där han ofta slagit betydligt mer namntunga atleter, och som tävlande blev han under som karriär allt bättre. Från och med 2012 har han tävlat i 212-poundsklassen (96,1 kg) vilket passar honom som handsken. 2015 anslöt han till gruppen av de mycket få svenskar som tävlat på Mr Olympia.

Oliver driver med stor framgång gymanläggningen Fitness Force i Trelleborg, och är aldrig särskilt långt ifrån en tävling. Så sent 2020 klev han upp på en scen i Dallas.

Olivers meriter:

1988 opl. junior, Stadsdelsmästerskapet Bytola
1990 1:a junior, Stadsdelsmästerskapet Bytola
1991 1:a -70, Nationella Mästerskapen, Makedonien
1998 1:a +90, Nationella Mästerskapen, Makedonien
2002 1:a +90 & overall, Balkanmäserskapen
2002 3:a +90, Schweiz Grand Prix
2002 5:a EM, NABBA
2002 4:a VM, NABBA
2002 2:a +90, SM-kval
2002 1:a +90, SM
2003 1:a -100 & overall (proffskort), Nutrition Outlet Grand Prix
2004 14:e Hungarian Pro
2004 16:e Toronto Pro
2006 13:e Ironman Pro
2006 opl. New York Pro
2006 opl. Colorado Pro
2007 opl. Santa Susanna Pro
2008 13.e Australia Grand Prix
2008 9:a New Zealand Grand Prix 
2009 12:a Ironman Pro
2010 9:a Orlando Show of Champions
2010 18:e European Pro
2010 opl. Phoenix Pro
2012 15:e British Grand Prix, LightWeight
2012 12:a Europa Supershow, LightWeight
2012 5:a North Carolina Muscle Heat Pro, LightWeight
2012 12:a Prague Pro Championships, LightWeight
2014 opl. Toronto Pro, LightWeight
2014 11:a UK Bodypower Pro, LightWeight
2015 3:a Chicago Pro Championships, LightWeight
2015 6:a Europa Dallas, LightWeight
2015 3:a Omaha Pro, LightWeight
2015 3:a Toronto Pro, LightWeight
2015 opl. Olympia, LightWeight
2015 15:e Prague Pro Championships, LightWeight
2017 5:a Arctic Pro, LightWeight
2017 13:e Europa Dallas, LightWeight
2018 6:a Prague Pro Championships, LightWeight
2019 14:e Indy Pro, LightWeight
2019 10:a Ireland Pro, LightWeight
2020 9:a Europa Dallas, LightWeight

Oliver 2015, på Mr Olympia

10. JOHNNY GRAPE

Johnny Grape 2015

En stilbildande mästare av ikoniska mått. Alltid i perfekt balans och alltid lika perfekt presenterad.

I sak har glänsaren Johnny haft något så unikt som tre tävlingskarriärer inom sporten (och efter varje era har han också slutat för gott). Den första under åren 1985 till 1997, där hans klassiskt snygga fysik bärgade massor av fina meriter både här hemma och internationellt. Era nummer två kom följaktligen i comeback nummer 1, vilken skedde på SM 2005 i Göteborg, där han såklart vann i klassen -87,5 kg samt overall och dessutom i par med sin fru Lissan. Den senaste (sista?) kom så i comeback nr 2, i Classic Bodybuilding. En gren som i praktiken visade sig vara som klippt och skuren för Johnny. Det gav ett gäng fina segrar här hemma, bland annat ett par SM-guld. Men här nådde Johnny också sina allra största internationella framgångar, däribland VM-guldet 2015 och EM-guldet 2016.

Som tävlande var han som sagt alltid stuprätt. Välpolerad, komplett och en av de mest symmetriskt begåvade vi haft. Att vi dubbat honom till Symmetrisultanen är därför inte särskilt konstigt. Som presentatör hade han få övermän, om ens någon. Han rörde sig alltid elegant, väl genomtänkt och med en passionerad uttrycksfullhet som kändes i märgen. Jag säger bara “Singel biceps”.

Även som individ är han extremt balanserad och få jag känner har ett lika välfyllt kontrollkonto. Johnny är liksom vän av ordning personifierad, och när han gör nåt så är det alltid föregånget av ordentliga förberedelser och minutiös research. I hans alltid varma och smittsamt bullriga omfamning ryms det både en modig och obändig äventyrare tillsammans med en försiktig skeptiker. Han är med det 100% symmetrisk rakt igenom.

Kort och gott är Johnny Grape en av våra bästa någonsin.

Johnnys viktigaste meriter:

Norrlands 1985

“Bodybuilding var nytt och på väg att bli en popsport. Debuten blev en andraplats och ett oförglömligt möte backstage med Lance Gille.”

EM i Leningrad 1990

“3a i bodybuilding -80 inför en fanatisk publik i ett kommunistiskt Sovjetunionen och min närmaste familj var med. Bronsmedaljen kändes som ett genombrott för mig inom svensk bodybuilding.”

SM 1993 och par-VM 1993

“Att få vinna -90 kg före grymma byggare som Johan Oldenmark och Stefan Jonsson är en karamell som jag kan suga på hur länge som helst! Fick även vinna par SM med Lissan för första gången och vi kom överraskande 6a på par VM i Warszawa, vilket vi senare kunde se hemma på Eurosport. Dubbel glädje – delad glädje.”

Sweden Grand Prix 1994 och 1997

“Att få möta och mäta sig mot några av Sveriges bästa bodybuilders var otroligt mäktigt. Närmare en proffskänsla gick inte att komma.”

CBB SM och VM 2015

“Att få göra comeback i en fantastisk form inför mina söner var väldigt stort! Och att avsluta säsongen med ett VM-guld är verkligen ett minne med guldkant.”

Johnny 1991
Johnny 2017

11. ANDREAS CAHLING

Andreas Cahling

En av våra mest färgstarka profiler och, hur märkligt det än låter, samtidigt också en av våra mest anonyma. Vi som haft förmånen att träffa honom (vi åt middag tillsammans en gång 2003 i Oceanside, Kalifornien) glömmer det aldrig. Omvälvande, uppsluppet och stundtals bullrigt men också intellektuellt spänstigt och extremt spännande. Andreas är verkligen one of a kind.

Som tävlande var han primärt verksam från den senare hälften av 1970-talet, även om han fortsatte att tävla långt längre än så (så sent som 2016 vann han NABBA USA Nationals i klassen +60 år). Han var aldrig störst, såklart. Istället var balans och harmoni hans främsta företräden tidigt, medan den nästan sinnessjuka hårdheten har kommit att dominera intrycket av Andreas nu på senare år.

Annars var judo var hans första riktiga idrottsliga kärlek, och i sann Cahling-anda gick han all in. Som den självklaraste saken i världen flyttade han som 17-åring från Gävle till Osaka i Japan, för att utveckla och optimera sina förmågor. Han hade såklart redan ett gediget kunnande om träning och styrka, redan som 11-åring hade han börjat med gymträning som komplement till judon och brottningen. Till slut fick dock stålet det sista ordet. Från 23 års ålder var det bodybuilding som gällde, och 1976 valde han att exportera sig själv till USA. Förutom en solid tävlingskarriär kom Andreas där att också skapa en kommersiell plattform som i princip alla världens kroppsbyggare garanterat haft en närmast intim relation till: poseringsbyxan. I varenda byggar- och fitnesstidning hittade vi hans annonser och den globala postorderverksamheten var minst sagt glödhet.

Andreas tränar idag fortfarande hårdare än de flesta, och nästan alltid på sitt alldeles egna dansanta sätt. Han sysselsätter sig med skådespelande (du har väl inte missat honom som “Thor” i “Kung Fury”?) och att vara en debatterande röst för sina hjärtefrågor: hormonhälsa och hållbar kosthållning.

Andreas viktigaste meriter:

Svensk ungdomsmästare i fristilsbrottning
Svensk TV-cupmästare i brottning, Grekisk-Romersk
Svensk juniormästare i judo
1:a 1976 Mr. Venice Beach
1:a 1976 AAU Gold’s Classic
4:a 1977 Mr America, AAU
2:a 1977 IFBB Mr. World
5:a 1978 IFBB World Amateur Championships
6:a 1978 IFBB Mr. International
2:a 1979 IFBB Mr. International
3:a 1979 IFBB European Men’s Championships
1:a 1980 IFBB Mr. International
6:a 1981 IFBB World Grand Prix
6:a 1981 IFBB Grand Prix Canada
6:a 1984 IFBB World Pro
4:a 1990 IFBB Niagara Falls Pro
opl. 1993 IFBB Pittsburgh Pro
20:e 1993 IFBB Chicago Pro
18:e 1993 IFBB Niagara Falls Pro
13:e 2011 IFBB Pro World Masters Championships
16:e 2012 IFBB Masters Olympia & Pro World
1:a 2016 USA Nationals, NABBA, +60 år

Roligaste minne:
“Min seger på Arnold Schwarzenegger Pro Mr International 1980.”

Ove Rytter om Andreas:

“Andreas har gjort sig känd för främst tre saker; att han är vegetarian, sin overkliga året-runt-deff och sin vassa och intelligenta tunga. En härlig profil få har haft glädjen att lära känna ordentligt.
Andreas studerar allt från antroposofi och rysk historia till nutidsorienterade ämnen. Han talar själv både ryska och japanska, samt har en underfundig och klarsynt humor. Andreas är den meste omslagspojken bland svenska bodybuilders och han har tillfört svensk bodybuilding en internationell dimension.”


12. ARNE LUNDELL

Arne Lundell 2010

Kanske den mest seriösa byggare vi sett. Ingenting lämnas till slumpen ens under offseason. I gymmet hamnar han ofta med egenkomponerade övningar och McGyver-liknande verktyg som tar den anatomiska förståelsen med tillhörande effektivitet till nästa nivå.

Även på kostsidan är han experimentell. Såklart det förekommer Blodpudding á la Bodybuilder, dvs kyckling & ris, men det finns få kulinariska stenar som Arne inte är villig att vända på; allt för att få bättre resultat.

Som tävlande har han alltid stått för det estetiska. Klassiskt snygga linjer, och bland de mest klassiskt snygga poseringarna vi sett. Harmoni och balans har varit hans signum, och när han får till det är han svårslagen, även på internationell nivå. Hans akilleshäl har sannolikt varit hårdheten, som kostat honom en del vid några tillfällen. Men en Arne i toppform går aldrig att räkna bort. Kan hans start på Lucia Classic Pro 2010 varit hans bästa presentation hittills? Detta i god konkurrens med EM-silvret 2013 och – såklart – hans EM-guld under våren.

Arne är idag 46 år gammal och har tävlat sedan han var 20, oftast med fin framgång.

Arnes viktigaste meriter:

1995 2:a, Svealands, -90 kg
1995 4:a, SM, juniorer +80 kg
1996 2:a, Öppna norrländska mästerskapet, -90 kg
1996 2:a, SM, juniorer +80 kg
1997 3:a, SM, juniorer +80 kg
1998 3:a, Svealands, -90 kg
1998 14:e, SM, -90 kg
1999 6:a, NM, -90 kg
2000 8:a, SM, -90 kg
2001 5:a, SM, -90 kg
2001 6:a, NM
2002 5:a, SM, -90 kg
2003 2:a, SM, -90 kg
2004 4:a, SM, -90 kg
2005 5:a, SM, -95 kg
2005 7:a, Lucia Classic
2006 4:a, SM, -100 kg
2006 5:a, NM, -90 kg
2007 2:a, SM, -90 kg
2007 5:a, NM, -90 kg
2008 3:a, SM, -100 kg
2009 1:a, SM, -100 kg
2009 1:a, SM, + overall
2010 1:a Lucia Classic Pro
2011 1:a NM
2013 2:a EM
2015 5:a VM
2019 1:a SM +95 kg
2019 1:a SM veteran +40
2021 1:a EM, veteran +40


13. OMID PARSA

Omid Parsa, här plåtad på Gumse Gym 2012

Mytomspunnen bamsing som alltid märktes, aningen som en av de mest haktappsframkallande atleter vi haft på en scen, eller som ett lika freakigt inslag i en mässmonter, som gästposör eller som prisutdelare. Att han hade en sjukt imponerande fysik kan inte nog understrykas. Speciellt underkroppen, där låren och vaderna såklart höll absolut världsklass. Men även strukturellt var han vass, med smal midja och med fina proportioner. Omid var nog lite mer utmanad när det kom till armarna, men lyckades ändå nästan alltid presentera ett totalpaket i toppklass.

Han tävlade inte flitigast av alla, men gjorde kaos redan som tung junior, och följde sedan upp det med några fina seniorsäsonger innan han 1999 tog steget över till proffsen.

Jag minns själv första gången jag såg honom tävla, nämligen 2003 på Maximus Pro Invitational i Rom, där han blev nia, slagen av bland andra Darrem Charles, Markus Rühl, Dexter Jackson och Troy Alves och Ronny Rockel. Imponerande. Omid fortsatte några år till och gjorde så sent som 2012 en start på Nordic Pro i Finland.

Omid är också en driven entreprenör med ett antal företag och restauranger i bältet, och driver numera ett gym under eget namn där hemma i Uppsala.

Ett axplock av Omids meriter:

1994 1:a Svealands, +90 kg
1997 5:a Sweden GP, Göteborg
1999 opl. Night of Champions
2003 9:a Maximus Grand Prix, Rom
2012 opl. Nordic Pro, Finland


14. CHRISTOFER NOBER

Christofer Nober

Redan som ung stod Christofer ut som en av våra mest talangfulla. Rentav en oslipad diamant med symmetrisk grundkvalitet och armar i proffsklass. Med tiden har han blivit alltmer förfinad och komplett. Benen till exempel, vilka till en början kanske var hans största brist, är numera i balans med överkroppen. Ryggen, som i och för sig aldrig varit dålig, är nuförtiden närmast sinnes.

Han skulle gå långt, det var liksom menat så. Han skulle bli proffs, såklart, för det är ju där han hör hemma. Men än så länge har det inte riktigt gått Christofers väg.

Vi var dock nog rätt många som trodde Cristofer skulle få sitt proffskort när han tog overallsegern på Excalibur i Miami 2011. Den tävlingen hade varit en Pro Qualifier tidigare, men till det här året hade man uppenbarligen inte den statusen längre. Christofer fick därför nöja sig med att ta hem äran och det svårtransporterade svärdet.

Detta satte dock ordentlig eld på proffsambitionerna och Christofer valde de kommande åren specifikt tävlingar som vid seger skulle kunnat rendera i en proffslicens. Han blev 3:a på EM 2013 och 5:a 2017. Han blev också 6:a på VM 2014 och tog ett unikt brons 2015. Han har också tävlat på ett par Olympia Amateur, och även gjort en framgångsrik start på Iron Rebel i Ringsted i Danmark.

Men fram till idag fortsätter proffskortet att gäcka honom. Och jag vet att det plågar honom hårt. För det är ju bland proffsen han verkligen ska tävla.

I tillägg till hans fysiska företräden är Christofer också en alldeles förtjusande individ. Mild, mjuk och osedvanligt avslappnad. Alltid med en inbjudande hälsning och nära till en innerlig omfamning.

En riktigt go’ gubbe.

Christofers viktigaste meriter:

1999 3:a Luciapokalen, junior -80 kg
2011 1:a & Overall NPC Excalibur
2013 1:a BMR Grand Prix, Malmö, -90 kg
2013 3:a EM, Moldavien, -90 kg
2014 1:a SM -90 kg & Overall
2014 6:a VM, Brasilien, -90 kg
2015 3:a VM, Benidorm, -90 kg
2017 5:a EM, Santa Susanna, -90 kg
2017 2:a Olympia Amateur, Marbella, -95 kg
2018 1:a Iron Rebel Show, Danmark, -100 kg
2018 6:a Olympia Amateur, Alicante, -95 kg


15. JANNE NORDLUND

Janne Nordlund

En enormt imponerande atlet med en närmast sinnessjuk meritlista. Om jag räknar rätt så har Janne hunnit med hela 70 st starter, och den senaste så sent som i våras. Och detta trots att Janne påminner mig med:

“Och jag tror nog att jag glömt en tävling i Larvik 2010 där formen inte satt, den är raderad i minnet. Fast jag fick revansch veckan efter på Oslo GP, där jag blev 1:a i tungvikten och 3:a i overallen.”

Att han började tidigt har med detta framgått och även om de riktigt skarpa resultaten fick vänta på sig några år (han tog sin första SM-medalj 1996), så var Janne redan från början en kille att räkna med. Han var förhållandevis lång, vilket såklart bidrog till en väl tilltagen startsträcka, men redan från början symmetrisk och harmoniskt sammansatt.

Janne var ofta i riktigt sylvass form, och presentationen var alltid av bästa märke. För den som roas av det estetiska inom sporten är hans fria posering även idag något som verkligen kan vara värt att söka upp och att rakt av efterlikna.

Han är fortfarande den distinguerade gentlemannen förkroppsligad, aldrig med hårda ord i någon annans riktning, aldrig högljudd eller påträngande.

En riktig hedersman.

Jannes tävlingsmeriter:

4:a B&K ́s fototävling 1985
1:a DM Bergslagsmästerskapen 1988 (-90 kg)
4:a Svealandsmästerskapen 1989 (+90 kg)
2:a Svealandsmästerskapen 1991 (+90 kg)
7:a SM 1991 (+90 kg)
2:a Svealandsmästerskapen 1993 (+90 kg)
8:a SM 1993 (+90 kg)
9:a SM 1995 (+90 kg)
2:a Svealandsmästerskapen 1996 (+90 kg)
3:a SM 1996 (+90 kg)
15:e Scandinavian Grand Prix 1996
7:a SM 1997 (+90 kg)
3:a NM 1999 (2:a EM-kval) (+90 kg)
1:a Prag Cup 1999 (+90 kg)
1:a SM 2000 (+90 kg)
2:a NM 2000 (+100 kg)
1:a SM 2001 (+90 kg)
2:a NM 2001 (+90 kg)
2:a B&K Oslo Open 2003 (+100 kg) bäste posör
2:a Nutrition Outlet Grand Prix 2003 (+100 kg), 4:a Overall
3:a International Grand Prix i Larvik 2003, Norge (+100 kg)
3:a Nutrition Outlet GP 2004 (+100 kg) 5:a overall
2:a International GP 2004 (+100 kg), bäste posör
3:a Nordiska Mästerskapen 2004 (+100 kg)
5:a Nutrition Outlet Grand Prix 2005 (+95 kg)
2:a Body Oslo Grand Prix 2005 (+95 kg)
3:a Body Grand Prix 2005
6:a NABBA EM Tyskland 2005
1:a SM Par 2006
1:a SM Veteraner 2006 (+80 kg)
3:a SM Seniorer 2006 (+100 kg)
3:a IGP Larvik Classics 2006 (+95 kg)
2:a Nordiska Mästerskapen 2006 (+100 kg)
1:a IFBB Nationals I-Mixed Pairs 2007
5:a Belgian International Fed Cup (Pro Qualifier) 2007
2:a SM Seniorer 2008 (+100 kg)
1:a SM Veteraner 2008 (+80 kg)
1:a SM par 2008
1:a Heavyweight NPC San Francisco 2008
1:a Master NPC San Francisco 2008 (+40 years)
1:a Par Belgian International Fed Cup 2008
5:a Belgian Master International 2008
8:a Belgian International Fed Cup 2008
1:a Super Heavyweight NPC San Diego Championships 2010
1:a Masters +40 NPC San Diego Championships 2010
Overallchampion NPC San Diego Championships 2010
1:a Oslo GP +100 2010
3:a Overall Oslo GP 2010
1:a Super Heavyweight NPC Musclecontest Los Angeles 2012
1 :a Masters +40, NPC Musclecontest Los Angeles 2012
Overallchampion NPC Musclecontest Los Angeles 2012
2:a Super Heavyweight NPC San Diego Championships 2012
2:a Masters +40 NPC San Diego Championships 2012
2:a SM veteraner +80 2013
3:a SM seniorer + 90 2013
1:a +35 Masters NPC New York State Grand Prix 2013
1:a +40 masters NPC New York State Grand Prix 2013
Overallchampion Masters NPC New York State Grand Prix 2013
3:a Super Heavyweight NPC New York State Grand Prix 2013
2:a Veteraner +40 Sweden Grand Prix 2015
5:a Tyngre Classic öppen klass 2015
1:a SM Veteraner +50 2015
2:a EM Veteraner +50 2016
3:a VM Veteraner +50 2016
7:a VM Veteraner +50 2017
3:a EM Veteraner +50 2018
2:a IFBB Diamond Cup Madrid 2018
10:a VM Veteraner 50-54 2018
3:a VM Veteraner 55-59 2020
4:a EM Veteraner 55-59 2021


16. FREDRIK AGE

Fredrik Age, SM 2002

En av de mest dynamiskt färgsprakande vi haft. Alltid sjukt bra och alltid exemplariskt presenterad. Dessutom intelligent och alltid full av frispråkiga åsikter, och alltid med en extremt låg tröskel till vad han tycker. Och det finns en jäkligt härlig trygghet i det. Med Fredrik vet man alltid vad klockan är slagen.

Redan som junior var Fredrik ett undantag. Exceptionellt talangfull vann han SM för de tunga juniorerna, och med det var manegen krattad för en framgångsrik karriär som senior. Han kom att vinna ytterligare ett par SM som senior och även SM i par. Fredrik representerade också Sverige på EM och 2 gånger på VM, och gjorde ett gäng andra tävlingar ute i Europa.

Att vara tvåa var aldrig Fredriks grej. Han tävlade för att vinna, och använde sina konkurrenters styrkor som bränsle för sin egen utveckling. Bilder på Berto (Krüll) och Brandt (Lennart) satt på kylskåpet, och hela satsningen mot dagen D blev någon sorts lågintensivt krig, där alla andra utgjorde den “lede Fi”.

Fredrik segrade mer än de flesta, men var inte alltid nöjd med sina resultat och placeringar. Det finns därför ett antal medaljer av mindre ädel valör liggandes utspritt i spenaten därute någonstans. Som “kan ha råkat ramla ut ur bilen” på väg hem från någon tävling där han inte vann.

Egenmixad poseringsmusik var såklart legio, ofta med proffsiga speakerröster som mässade om Fredriks självklara förtjänster som tävlande. Och t-shirts med provocerande tryck. Vi minns väl att Fredrik en gång klev upp som speaker med texten “BÄTTRE ÄN KICKI” över bröstet eftersom hans föregångare året innan inte hade levt upp till hans (och andras) kvalitetsnormer vid mikrofonen. “MÖLLERSTRÖM – ETT JÄVLA KYLSKÅP!” är ett annat exempel.

Allt detta gjorde Fredrik till en person det inte gick att vara likgiltig inför. Antingen älskade man honom eller hatade honom. Själv spelade jag såklart för Team Love.

För det mesta höll sig Fredrik i sitt eget genetiska hjulhus, vilket var – och alltjämt är – norr om 90 kg. Han hade därmed en stående säsongsbiljett på “The Gain Train”, vilket sannolikt kändes rätt då. Men samtidigt såg han andra atleter, inte minst Johan Oldenmark, som till synes smärtfritt kunde trolla sig ner i -90. Det sådde ett frö, som blev en tanke, som sedan fastnade och som till slut utvecklades till en målsättning. Och, faktiskt väldigt olikt Fredrik, kom den att realiseras i smyg. Året var 2002. Tidigare på hösten hade Fredrik vunnit SM-kvalet i tungvikten över bland andra Oliver Adzievski och Christer Norman, men till SM ett par veckor senare var han klar. Fredrik beskriver själv:

“Jag droppade in på invägningen bland de sista, och vågen stannade på 89,6 kg! Från 94,2 på morgonen redan torr som fnöske. Det var en grymt skön känsla.”

Fredrik driver idag, tillsamman med kompisen Ashkan, podcasten Tyngre Oldschool här på Tyngre, men även om hans fysiska preferenser är “old-school” så finns det inte mycket i Fredrik som är det. Istället har han alltid varit steget före, och ofta extremt före sin tid. En egen hemsida, med blogginnehåll och grafiska kurvor över sina dietframsteg låter idag som en självklarhet. Men för 20 år sedan var Fredrik den ende kroppsatleten i, ja kanske i hela världen, som hade det. Och det här med snofsiga träningsappar och träningsdagböcker – idag går de nästan tretton på dussinet. Men redan 2004 hade Fredrik utvecklat en egen proffsig plattform för det. Långt innan världen var redo.

Fredrik säger själv om sin karriär:

“Det roligaste är alla man träffat och lärt känna under resan. Både udda fåglar och några som förblivit nära vänner för livet.”

Undertecknad är extremt glad och stolt över att få tillöra en av dessa.


17. MARTIN KJELLSTRÖM

Martin Kjellström, på Mr Olympia 2009

En av våra mest ikoniska bodybuildingprofiler. Jag minns att jag såg honom tävla på vad jag tror var hans egentliga debut här i Sverige, på Scandinavian Grand Prix 2001 i Victoriahallen i Stockholm. Martin hade då tränat bara nåt år, men var redan då stor som en ordinär radhuslänga. Martin blev fyra, slagen av bland andra norske glänsaren Kai Kaknes och danske gentlemannen Flemming “Flex” Andresen.

Under de följande åren var Martin ett av de integrerade inslagen på det fräna Nutrition Outlet Grand Prix-tåget som den norske frifräsaren Roger Skoglund drog igång.

2005 klev en ultrarippad Martin upp på NOGP-scenen i Västerås, och var där bland det hårdaste och torraste vi sett. Efter en stenhård batalj kunde Martin till slut betvinga den alltid superkompetente dansken Sune Larsen. Förutom segern så belönades Martin också med ett proffskort från dåvarande IFBB Pro League-presidenten Wayne Demilia. Sannolikt är det framträdandet där Martin kom in som allra skarpast.

Martin drog efter det västerut och genomförde tre proffstävlingar i USA redan året efter, som på uppstuds. Ironman Pro (12:a), New York Pro (opl.) och Colorado Pro (16:e) fick alla se hans dunderfysik under debutsäsongen.

2007 såg jag Martin tävla på Santa Susanna Pro i Spanien, och den versionen av Martin är sannolikt den allra bästa jag sett av honom. Han var stor och fyllig, precis som vanligt, och dessutom parat med en riktigt bra hårdhet. Dessutom var Martins midja där tightare än någonsin, vilket gav balans och freakig harmoni i det fysiska uttrycket. Martin blev 5:a då, även om han i rättvisans namn borde ha utmanat om tredjeplatsen.

Året efter blev det fyra tävlingar, bland annat på Grand Prix Romania där Martin blev trea efter Dexter Jackson och Ronny Rockel, vilket gav honom en meriterande plats på Mr Olympia 2009.

Främsta meriter:

2001 4:a Scandinavian Grand Prix
2005 1:a Nutrition Outlet Grand Prix
2006 12:a Ironman Pro
2006 16:e Colorado Pro
2006 opl. New York Pro
2007 opl. Ironman Pro
2007 5:a Santa Susanna Pro
2007 4:a Grand Prix Autstralia
2008 opl. Atlantic City Pro
2008 9:a Grand Prix Australia
2008 7:a New York Pro
2008 3:a Grand Prix Romania
2009 13:e Ironman Pro
2009 9:a Sacramento Pro
2009 opl. Mr Olympia
2011 15:e FIBO
2011 8:a Europa Supershow
2011 12:a Arnold Classic Europe
2011 opl. Tijuana Pro
2013 12:a Prague Pro
2013 14:e Arnold Classic Europe
2013 2:a Tijuana Pro
2014 13:e Arnold Classic Brasil


18. MATS KARDELL

Mats Kardell

Under flera år var Mats en av våra allra bästa kroppsbyggare. Ständigt där i toppen av Sverige-eliten och ivrigt utmanande om även internationella förtjänster. 1988 var året Mats var som närmast en internationell fullträff; tvåa på VM efter tjecken Pavol Jablonicky, i ett domslut som var långt ifrån självklart. Många menar att Mats där och då var bäst i världen.

Året efter blev Mats proffs och han gjorde ett antal starter på den Europeiska GP-touren, bland annat på Grand Prix Sweden (som vanns av Gary Strydom före Mike Christian, Samir Bannout och Bob Paris), men utan nämnbara framgångar. Det blev ytterligare ett par starter 1990, bland annat på Night of Champions, där Dorian Yates fick stryk av Mohammed Benaziza, och ytterligare ett par 1993.

Smeknamnet “Galten från Mjölby” antyder om en muskelärt packad fysik, kompetent förpackad i en rigid hantverkarskrud, som måhända saknade de allra mest insmickrande linjerna. Han var avgjort mer arbetarklass än finåkare och tvingades därför gnugga hårdare i gymmet än de allra flesta. Att Mats med de förutsättningarna ändå kunde vara en av våra bästa under så lång tid är inget mindre än anmärkningsvärt.

Främsta meriter:

1980 3:a SM
1985 1:a SM
1986 1:a SM
1988 1:a SM
1988 2:a VM
1989 18:e Grand Prix France
1989 14:e Grand Prix Germany
1989 17:e Grand Prix Spain
1989 16:e Grand Prix Sweden
1990 13:e Grand Prix Finland
1990 opl. Night of Champions
1993 11:e Grand Prix Finland
1993 opl. Pittsburgh Pro Invitational

Roligaste minne:

“SM och VM i Australien 1988.”

Ove Rytter om Mats:

“Mats kallades för ‘Galten från Mjölby’. En oerhört kompakt byggare som i princip ‘bestals’ på sin seger i amatör-VM 1988, efter Pavel Jablonicky. Domarsiffrorna var jämna. Men Mats var bättre. Jag vet. Jag var där.”


19. JESPER KVARHAMMAR

Jesper Kvarnhammar, SM 2010.

En tvättäkta “Giant Killer”, där storheten alltid suttit i den sensationellt välkomponerade helheten. Få har sånt freakigt flow i fysiken som Jesper, och den kvaliteten har också gjort honom till Overall-segare på SM vid tre tillfällen. Kilo för kilo får man därför leta länge och väl för att hitta någon som matchar den här killen.

Jesper föddes 1971 och började träna 1985. Han säger att han fortfarande brinner för träningen lika mycket som när han började. Driver sedan 2013 träningsanläggningen JK Fitness i Hässleholm.

Jespers meriter:

1991 Götalandsmästersskapen, Guld junior, Guld senior -70 kg
1991 SM Guld junior, Brons senior, -70 kg
1992 Götalandsmästerskapen, Guld senior, Guld junior, -70 kg
1992 SM Guld junior, 4:a senior
1995 SM 4:a
1997 SM-kval, brons, -75 kg senior
1999 SM, Guld senior -75 kg
2004 SM-kval, Guld -75 kg
2004 SM, Guld senior -75 kg
2005 SM, Brons
2010 SM, Guld senior -80 kg / Overall-vinnare
2010 Nordiska Mästerskapen, Guld -80 kg
2013 SM, Guld senior -80 kg / Overallvinnare / Vinnare av Kerstins minne / Årets tävlande.
2017 SM, Guld senior -80 kg / Guld veteran / Overallvinnare

Jesper har definitivt minst ett par tävlingar till i kroppen. Kanske kan det faktum att han under året fyller 50 år ge lite extra motivation?


20. NIRO DE LA RUA

Niro de La Rua, Nordiska Mästerskapen 2018

En passionerad gentleman som alltid sätter showen och åskådarupplevelsen i främsta rummet. Som när han 2018, under Tyngre VII-helgen, hade ett separat poseringsprogram på lördagen (under Tyngre Classic) och ett helt annat på söndagen (på Nordiska). Och hans framträdande på SM 2014 är alltjämt bland det bästa jag sett, ever. Niro kom då tvåa.

Rent fysiskt är Niro en symmetrisk snitsare. Väldigt harmonisk i att inga muskelgrupper står ut och visuellt dwarfar nåt annat. Hans kroppsdelar sitter istället samman i en särdeles grann helhet. Hans tävlingsform är alltid bra, och hans presentation är, som sagt ovan, från en annan planet.

Rent personligt har han också genomgått en märkbar utveckling. Från en kanske lite småskeptisk och stundtals avvaktande man med massor av integritet, har han de senaste åren i mina ögon blommat ut i en generös och varmhjärtad individ där förtroende, ödmjukhet och ömsesidig respekt så tydligt vägleder honom. Man kan därför inte undgå att älska killen.

Främsta tävlingsmeriter:
2010 1:a Luciapokalen, -70 kg, Junior
2013 3:a BMR Grand Prix, -90 kg
2014 1:a Norway Open
2014 2:a SM, -90 kg
2016 1:a Battle of Scandinavia, -90 kg
2016 3:a Loaded Cup, Tysland, -90 kg
2016 2:a Tyngre Classic III, +85 kg
2018 1:a SM, +90 kg
2018 1:a Tyngre Classic VII, +85 kg
2018 1:a Nordiska Mästerskapen, +90 kg
2019 1:a SM, -95 kg
2020 1:a Swefit Open, +85 kg

Vad Niro själv håller högst är delat mellan BMR 2013 och Loaded 2016:

“Att få tävla som 23-åring mot Nober, Samir, Keivan och andra stora hypade namn på en sån hypat tävling, och att ändå lyckas göra ett intryck som ung, ny kille var en milstolpe utan tvekan!”

“Loaded Cup 2016 var speciellt för att fältet var så djupt. Jag tror det var över 20 pers i klassen och ingen var dålig. Högre klass än ett EM påstod vissa. Dessutom gick den i Tyskland, far away from home. Ingen visste vem jag var, inga domare kände mig eller hade sett mig. Det var också en stark kvalitetcheck!”

Niro är naturligtvis fortfarande bara i början av sin karriär och hoppas såklart på att, som han uttrycker det: “Kunna ta några segrar till innan ridån går ner.”


21. EIVE NILSSON

Eive Nilsson

Som tävlande var han alltid bra, redan från början. Och unik. Redan 1980 blev han segrare av den allra första upplagan av Luciapokalen (tidigare Luciatrofén), och då både som junior och senior. 1982 vann han sitt första SM-guld och senare samma år fick Eive också representera Sverige på VM i Belgien. Och motståndet var det inget fel på. I sin sista start som amatör vann amerikanen Lee Haney (som senare gick vidare till att vinna hela åtta Mr Olympia-titlar, reds anm) VM-guldet med den superfreakige norrmannen Gunnar Rösbö som tvåa. Eive, som placerades mellan dessa herrar på linjen, blev till slut 9:a. 1983 blev Eive bäst i hela Norden genom att vinna NM och 1987 vann han sitt andra SM-guld.

Under 1990 provade Eive att tävla för NABBA. Han vann overalltiteln i Danmark och kvalade därmed till proffs. Eive gick då vidare till att tävla som proffs, mot bland andra grovsingen Edward Kawak.

Några år senare var han tillbaka. Tävlingen hette Sweden Grand Prix, året var 1994, platsen Svenska Mässan i Göteborg. Än i dag är detta en mytomspunnen tävling. Till slut var det superatleten Ingvar Larsson som vann, James Roberts blev tvåa, poserings-fantomen Gustav Ander kom trea och Eive fyra. En batalj och kvalitetsmätning utan like… 1997 var det dags igen. Samma tävling och samma arena. Än en gång fick Ingvar Larsson sträcka armarna högst. Och Eive blev tvåa, samtidigt som Anders Graneheim blev trea.

Efter det lade Eive av. Tävlandet hade förlorat det mesta av sin magi, och Eive kunde istället fokusera på att hjälpa företag som Twinlab, WNT och MM Sports att få ordning på montrar, skyltar och produktförsäljning under tävlingshelger som SM, Grand Prix och Fitnessfestivalen. Och det är nog i de sammanhangen de flesta av oss har kommit i kontakt med Eive.

Men 2005 fick utställarna på Fitnessfestivalen klara sig utan Eives hjälp. Sent omsider blev han övertalad att ta av sig tröjan för ”ett sista reportage”. När bilderna väl var tagna så tog Eive sig en blick i spegeln och en funderare. Frukten av det blev en sista start – på tävlingen Lucia Classic. 25 år efter sin debut på Luciapokalen kunde Eive här komma varvet runt genom att under stort jubel vinna Lucia Classic.

Efter avslutad karriär har Eive även tilldelats Skip-pokalen, som varje år delas ut till en individ som betytt särskilt mycket för sporten, och han har även beretts plats i BODYs Hall of Fame.

Få inom branschen nämns med samma respekt som Eive Nilsson.


22. RICKARD CARLSSON

Rickard Carlsson

En, som man säger på travspråk, riktig glänsare. Stilig, begåvad och med alla kroppsdelar i närmast perfekt harmoni. Tävlade länge och alltid på allra högsta nivå, med flera SM-tecken i bältet.

Rickard gjorde även flera internationella starter med fin framgång.

Tävlingsmeriter:
1986 1:a DM, -80 kg, “1:a av alla domarna i alla ronder. Min första tävling…”
1986 5:a SM, -80 kg, “Hade fuskat med käket mellan tävlingarna…”
1987 1:a DM, -80 kg
1987 1:a SM, -80 kg
1987 16:e VM, -80 kg
1989 1:a SM, -90 kg
1989 7:a VM, -90 kg
1990 2:a SM, -90 kg
1990 1:a Neubrandenburg Grand Prix, -90 kg,
1990, Overallvinnare Nordtyska Internationella mästerskapen
1990 1:a, Öppna Tyska mästerskapen -90 kg,
1991 4:a, SM, -90 kg
1993 5:a SM, -90 kg
1994 2:a SM, -90 kg
1996 4:a SM, -90 kg


23. JAMES ROBERTS

James Roberts

En av våra allra största, inte minst rent fysiskt. 187 cm lång och som mest vägandes 140 kg tjafsar man liksom inte bort.

James ”The Black Viking” Roberts föddes och växte upp på Grenada i Västindien, men flyttade via Trinidad och Aruba sedermera till Göteborg. Redan då, 1971 när han klev i land, såg vi att James hade grymma anlag för bodybuilding. Det dröjde dock ytterligare 11 år innan han som 33-åring började träna, men redan året efter var han klar för tävling. James var sedan aktiv fram till 2000 och det kanske mest anmärkningsvärda är han konstant blev allt bättre.

James kom tvåa på EM 1991, han vann SM 1993 och tog brons på VM samma år. James har också tävlat hela fyra gånger på Masters Mr Olympia (1995, 1996, 1997 och 1999), med en tredjeplats från 1997 som bästa placering.

Främsta meriter:
1991 1:a EM-kval
1991 2:a EM
1993 1:a SM
1993 3:a VM (slog bl a Jean-Pierre Fux)
1997 3:a Masters Mr Olympia
1998 6:a Arnold Classic, Masters

Roligaste minne

“När jag vann SM 1993 och taket lyftes från Solnahallen, av publikens jubel!”

Ove Rytter om James

“Alla kan bli bättre i bodybuilding – även på äldre dar. Denna unika man, kallad ‘The Black Viking’ har fått många kritiker att tystna. Många experter att häpna och många fans att applådera. James kan på sin bullriga halvgöteborska dialekt få barn att gråta – och barn att skratta. Han kan få den största busen att hålla käft – och han kan le som få.

Att han är envis är bara förnamnet – och han är en känslomänniska av stort (!) mått. Såsom medverkande i ‘Blåsningen’ och ‘Jakten på ökenguldet’ har han visat att en gammal man gör så gott han kan. Fast bättre. En veteran som även luftat vingarna internationellt – med stor framgång.”


24. PIERRE CHAMOUN

Pierre Chamoun, alltid av högsta kvalitet

Köttig bamsing som redan på Luciapokalen 2002 visade för alla oss som var där om vart han skulle. Alltid med en rygg i kolossalformat samt med både bröstmuskler och lår i världsklass. Dessutom visar han nästan alltid upp sig i bra form.

Pierre är alltid en passionerad kraft att räkna med och sedan 2010 tävlar han som proffs inom IFBB Pro. 2011 kunde han göra verklighet av sin (och alla andras) pojkdröm genom att kliva upp på Mr Olympia-scenen i Las Vegas.

Några av Pierres starkaste meriter:
2003 SM, 1:a 85 kg
2006 SM, 1:a 90 kg
2006 VM, 5:a 85 kg
2007 SM, 1:a 90 kg
2008 SM, 1:a +90 kg
2008 EM, 2:a 90 kg
2008 Arnold Classic Amateur, lätt tungvikt, 2:a
2010 Orlando Show of Champions, 6:a
2011 Tampa Pro, 3:a
2011 Mr Olympia, opl
2016 Mozolani Pro, 7:a 
2019 New Zealand Pro, 3:a


25. LANCE GILLE

Lance Gille

Ett inslag i den här listan som mer än nåt annat är baserat på minnen, berättelser, skrönor och rent av myten om Lance Gille. Jag har trots ivriga försök nämligen ännu inte lyckats komma i direktkontakt med huvudpersonen själv.

Född och uppväxt i Sandviken, med en fysisk kapacitet utöver det vanliga och en skalle som ofta snurrade i överljudsfart, vilka på många sätt kom att prägla stora delar av hans liv. Från tävlingscyklingen gled han in på kroppsbyggningen, och utvecklades ganska snabbt till en vrålstark groving.

Det finns såklart massor av historier om Lance, alla förmodligen helt korrekta. Hur han strax innan tävlingar kunde åka runt till sina konkurrenters gym för att sätta dem i respekt genom att visa upp sin bänkstyrka. Hur han under en period alltid hade med sig egna 70-kiloshantlar i bilen (ifall det valda gymmet skulle visa sig sakna dessa). Hur han 1985, på Norrlands i Piteå, chockade alla genom att dyka upp till inregistreringen iförd snitsig kostym och med en smäcker attachéväska i nypan (där det såklart visade sig ligga endast ett par poseringsbyxor och en flaska olja). Hur han tidigt sydde sina egna kläder (kråsskjortan var ofta en del i looken) och hur han 1988 egenhändigt fixade landslagskläder och skor till hela NM-truppen. Bara för att nämna något.

Oavsett när vi hade förmånen att få lära känna Lance så fanns där alltid en intelligent spjuver med lika mycket värme i bröstet som humor i uttrycket. Därför, bland annat, älskar jag killen.

Några meriter:
1985 1:a Norrlands, -90 kg
1985 2:a Vasatrofén, -90 kg
1988 1:a EM-kval, Sundsvall, +90 gk
1988 1:a NM +90 kg, Island
1988 1:a EM +90 kg, Portugal

Lance startade även på World Games och på NABBA Universe.


26. STEFAN JONSSON

Stefan Jonsson

Stefan är något så unikt som en framgångsrik tyngdlyftare som sadlade om till byggning. Stefan tävlade ursprungligen för anrika Helsingborgs AK Greppet, där han vann 4 raka SM (1977-1980), samt NM 1978 och fick representera Sverige på Olympiska spelen i Moskva 1980, i klassen lätt tungvikt (-82,5 kg). Han blev där 10:a på sammanlagt 327,5 kg (142,5+185), vilket då var nytt svenskt rekord.

Sannolikt var alla erfarenheter från lyftningen också en stor fördel när han väl bytte en trikå mot en annan. Tillsammans med den uppenbara glädjen utstrålade Stefan alltid ett lugn och en saklig kontroll över tingen, vilket också påverkade alla han mötte.

Stefans bästa meriter som kroppsbyggare:

1987 6:a EM i Tyskland
1988 1:a NM
1988 3:a EM i Portugal
1990 1:a SM, som också var kval till VM i Malaysia 
1990 7:a VM i Malaysia 

“Mitt roligaste minne från tävlingarna var nog när jag tog bronset på EM 1988, samt när jag tog SM-guldet 1990, då det var ett mycket bra startfält.”


27. JORMA VARHEVAARA

Jorma, när det begav sig.

En ikon av stora mått. Jorma inledde sitt tävlande som 30-åring 1974 på Mr Sweden (idag SM) och kom att vinna sitt första SM fem år senare. Det blev fler, minst sagt. Jorma har bland annat vunnit 14 SM-guld och 5 NM-guld. Han har tagit bronsplats på EM, och har dessutom vunnit både guld, silver och brons på VM. Hela 36 gånger har han ställt upp på SM och tagit medalj närmare 25 gånger.

Idag är Jorma 76 år gammal och tävlar fortfarande för att se till att ingen slår hans rekord i flest SM-starter.

“Mitt bästa tävlingsminne är första mästerskapet 1974 och VM-segern 1988 i Singapore. Men även alla minnen, tävlingar och resor med landslaget är härliga. Det går inte riktigt att beskriva, det måste man uppleva…”


28. JANNE MALMQVIST

Janne Malmqvist 2009

En instutition på så många sätt. Både ur ett estetiskt perspektiv men också som en störigt lång symbol för det kanske främsta södra Sverige någonsin kunnat visa upp. Alltid med ett smittsamt leende och en sinnessjuk flex i muskulaturen (vilken alltid gavs möjlighet att spela för fullt under den larvigt tunna huden). Janne var, och alltjämt är, typ två meter lång, men kändes konstigt nog alltid symmetrisk och harmonisk.

Ett gäng SM bärgades, nåt NM och Janne var dessutom en välkommen färgklick på ett antal internationella mästerskap.

Efter ett nästan 15 år långt avbrott gjorde han så 2008 comeback, lagom till att han fyllde 50 år. Han vann såklart SM för veteraner +50 och kom trea bland seniorerna. Året efter vann han på nytt SM för veteraner och blev då sensationell tvåa i tungvikten bland seniorer.

Under, mellan och kanske framförallt efter sina egna tävlingar var han ofta ett välkommet (?) inslag som speaker, alltid med en intelligens och en självironisk humor som sköt över skallen på de flesta av oss. Inte minst de kolhydratslåga stackare som ofta intervjuades där på scenen (“Vad har du för inställning till MIF?”).

Ove Rytter skrev följande om Janne:

Janne införde humorn i svensk bodybuilding. Hans kroppslängd, ofta huvudet längre än motståndarna, kombinerat med fantastisk deff och volym på överkroppen, gjorde honom till en känd profil internationellt. Janne kunde komma med vikinghjälm på huvudet, med en tuta innanför kalsongerna eller – när han var på riktigt gott humör – en halv mustasch.”

Främsta meriter:
1:a SM 1979
1:a SM 1982
1:a NM 1982
1:a SM 1991
1:a SM 1992
10:a EM 1981
6:a EM 1983
5:a EM 1984
4:a EM 1985
11:a VM 1991
10:a VM 1992
5:a Sweden Grand Prix 1994
1:a SM veteran +50 år 2008
3:a SM +100 kg 2008
1:a SM veteran +50 år 2009
2:a SM +100 kg 2009


29. CHRISTER ERIKSSON

Christer Eriksson

En banbrytande föregångare på så många sätt. Endast 20 år gammal vann han sitt första senior-SM. Christer kom att vinna ett gäng SM till, han vann NM både 1978 och 1979, han var tvåa på EM två gånger innan han 1983 kunde bärga sitt eftertraktade EM-guld. Christer hann också med att bli 4:a på VM. Driver idag Nordic Gym med den äran.


30. JANKO RUDMAN

Janko Rudman

Janko föddes 1943 och tränade “bodybuilding” varje dag i princip ända fram till sin död 2012. Hans meritlista som tävlande är förmodligen den bästa en svensk kroppsbyggare någonsin knåpat fram.

Eller vad sägs om följande:

Overallvinnare Mr Europa 1968, 1972, 1980
Mr Europa 1970, 1971, 1976, 1978, 1979
Overallvinnare Mr International 1977, 1982
Professional Overallvinnare Mr International 1988


31. EINO AKKILA

Eino – alltid en glänsare

En enorm förebild på alla plan, och en av de främsta ambassadörerna vår sport någonsin sett. Eino vann totalt 45 st titlar inom IFBB (!) och enligt ryktet har där aldrig funnits en gladare bodybuilder. Eino var inte störst, men väl bäst, och fortsätter än idag att träna och inspirera sin omgivning.

Bland hans många meriter märks följande kanske allra mest:

  • Mr Stockholm 1964
  • 2:a EM 1964
  • 3:a EM 1965
  • 3:a Mr Universum 1967
  • 1:a EM 1968
  • Mr International 1972
  • Finsk Mästare 8 gånger
  • Svensk Mästare 12 gånger
  • Nordisk Mästare 13 gånger
  • 3:a Mr West America 1969
  • 1:a Nordens Herkules 1961, 1962 och 1965

Följ Eino på hans Facebook-sida här.


32. KEIVAN GOMANIAN

Keivan Gomanian på Masters-VM 2019

En tystlåten gentleman som alltid låter sin närmast fläckfria fysik tala.

För mig slog han ned som en bomb redan 2006, när han klev upp på scenen i Göteborg för att vinna klassen -80 kg på Luciapokalen. Keivan hade då liksom ränder på ränderna, och kunde relativt enkelt vinna. Dagen efter stod han där bland de stora killarna, bland eliten, på Lucia Classic Pro. Han vann inte (det gjorde Farzad Kazemi), men han gjorde ändå ett närmast outplånligt intryck.

Efter det har Keivan år efter år, med oförtruten passion och beslutsamhet, fortsatt att addera delikat kvalitet till sin ram. När han så under 2019 vinner EM för både seniorer (!) och veteraner (!!) samt VM för veteraner (!!!) så tar han klivet in bland våra absolut allra främsta.

En riktig hedersman, through and through.


33. HENRIK JANSSON

Henrik Jansson, plåtad av undertecknad

Under en knapp handfull år dominerades 90-kilosklassen i Sverige av en särdeles grann pöjk från Alingsås. Henrik Jansson kom alltid in i perfekt estetisk harmoni, och i en extremt välpolerad författning. Jag hade själv förmånen att plåta honom ett antal gånger, och så här i efterhand kan man med fog säga att domarna inte var de enda som gillade honom. Även kameran gjorde det.

Lite av det Henrik hann med:
2005 1:a Decembercupen
2005 1:a Luciapokalen
2005 2:a Lucia Classic Pro
2006 1:a SM -100
2008 1:a Sandefjord Open
2008 1:a MTGP -100
2008 3:a MTGP GP


34. ROBIN ANDERSSON

Robin Andersson

Fräsig klassatlet från Västerås som, även om det aldrig gick att se förbi hans sinnessjuka lår och tillika vader, alltid tävlade på den symmetriska planhalvan av scenen. Och han gjorde det sylvasst. Under de 15 år Robin tävlade hann han vinna 3 SM-guld samt 2 NM och blev dessutom 6:a på EM. Robin vann även World Gym Championships i Ohio, och genomförde dessutom ett bejublat gästposeringsprogram i par tillsamamns med Helene Hoby under finalerna till Mr Olympia 1987 i Göteborg.


35. SAKAWAN AHMED

Sakawan Ahmed på SM 2015

Snitsig glänsare som är en av mest kompletta lättviktarna vi haft. 2005, på SM i Göteborg, gjorde den unge Sakawan sin SM-debut, där han självklart vann guld i -70 kg. Som om inte det vore nog så friade han också där och då till sin flickvän, som till den samlade publikens jubel tackade ja. Med andra ord två stora segrar då.

På SM 10 år senare tar han fyra:

  • Han vinner sin klass, -80 kg
  • Han vinner pris för bäste posör
  • Han vinner overalltiteln
  • Han vinner hederspriset Kerstins Minne

Idag tävlar Sakawan som proffs inom IFBB Pro League.


36. MICKE SEWERIN

Micke Sewerin

Denna bländande Tyresö-atlet var under ett gäng år en av våra allra bästa mellanviktare (och brorsan Peter var närmast precis lika bra). Symmetri, balans och harmoni stod i fokus, men även ett explosivt scenuttryck och ett stort smittsamt leende. Under vad som beskrivs som en lokal bänkpresstävling 1994 (Najadens Gym mot Iron Gym) var dock olyckan framme och den sinnessjukt starke Micke drabbades av en avsliten bröstmuskel. Även om Micke kunde ta sig tillbaka därifrån, och rentav vinna SM redan året efter, så var motivationen inte längre densamma.


37. PATRICK MONGA

Patrick på EM 2015

Har man sett Patrick tävla så minns man det. Han kommer alltid in med glänsande linjer, freakiga muskeldetaljer och en utomordentlig posering (inte minst de obligatoriska där han alltid är föredömligt snabb). Patrick har än så länge vunnit Sweden Grand Prix, Tyngre Classic och dessutom EM. Behöver vi säga mer?


38. ROBERTO KRÜLL

Roberto Krüll

Roberto “Berto” Krüll är en säregen profil som satte sin alldeles egen prägel på allt han sa och gjorde. Hyperintelligent, humoristisk och med en intellektuell spännvidd som fortfarande gör alla samtal med honom till ett njutbart äventyr.

Även i den fysiska bemärkelsen var han ett högoktanigt knallpulver. Köttig och väl proportionerad, där alla leder satt och fungerade som de skulle. Därmed var Berto såklart talangfull, men det var trots det hans egenskaper som slitvarg som tog honom framåt.

Själv menar han att det inte blev så värst många tävlingar. Dock minns vi med glädje alla spännande dueller med Fredrik Age, Lelle Brandt, Omid Parsa och övriga

Robertos meriter:

1990 SM, 2:a, +90 kg  
1990 VM, 6:a, +90 kg
1994 SM, 1:a, +90 kg
1997 SM, 1:a, +90 kg
1999 SM, 2:a, +90 kg


39. THOMAS LUNDMARK

Thomas Lundmark, SM 2011

En av de verkliga snitsarna. Alltid elegant, perfekt symmetrisk och med en stilistisk presentation som alltid genomsyrades av balanserad harmoni. Få hade triceps som kunde matcha Thomas, men ännu färre hade i närheten av hans monster till vader.

Thomas började träna 1977 och gjorde sin första tävling 1985. Han tävlade på SM fem gånger och skrapade där ihop 4 st SM-guld i klassen -90 kg. Och det mest anmärkningsvärda är att hans sämsta placering på tävling genom karriären är en fjärdeplats på Opava Grand Prix 2003.

“Största vinsten är dock alla kära vänner och det kontaktnät jag fått genom sporten. Jag har ju förmånen att jobba med det jag älskar!”

Tävlingsmeriter

1985  1:a DM Juniorer
1986  2:a JSM -80 kg
1989  1:a Götalandsmästerskapen -90 kg, 2:a SM -90 kg
1997 3:a SM -90 kg
2000 1:a SM -90 kg, 2:a Nordiska -90 kg
2003 1:a SM -90 kg, 1:a SM Overall, 4:a Opava Grand Prix -90 kg
2011 1:a SM -90, 1:a SM +80 Veteran


40. RENATO SOMENZI

Sveriges 50 bästa kroppsbyggare
Renato Somenzi

En jätte på flera sätt trots sina ödmjuka 168 cm. Inledde sin karriär med att vinna SM för juniorer 1972, och satte därmed en snöboll i rullning som knappt stannat än. Så sent som 2016 gjorde han sin senaste start på NABBA-VM i mastersklassen, där han blev 2:a. Det ger en 44 år lång tävlingskarriär fullständigt nedlusad av framgångar, guldmedaljer och segrar på både SM, NM och VM. Renato gjorde även ett gäng tävlingar som proffs, med två starter på Masters Olympia (2000 & 2001) som de kanske två främsta. Själv lyfter han fram en episod från VM i Verona 1974:

– En viss Lou Ferrigno var där, och vi bondade riktigt bra där eftersom jag pratar italienska, och vi hade riktigt kul ihop…

Det finns inte hattar tillverkade som räcker för alla de jag skulle önska lyfta åt Renato. Alltid glad och trevlig, alltid en charmig gentleman, alltid en ödmjuk kamrat, och alltid den i rummet som hade jobbat hårdast. Respekt!


41. RABI FAHKRO

Rabi Fahkro på EM 2016

Sinnessjuka pecs och en vaskularitet som går utanpå det mesta är vad som utmärker denne superbegåvad atlet. Alltid lågmäld men självsäker och alltid i uppseendeväckande författning.


42. PETER ÖSTERBERG

Peter “Älgen” Österberg

Glad, sprallig, intelligent och förbaskat jordnära. Dessutom med fysiska kvaliteter som länge bedömdes som “näst bäst”. Efter sex raka andraplaceringar på SM kunde Peter på 2010 års mästerskap äntligen få kliva överst på pallen (en pall han faktiskt aldrig varit utanför). Sedan dess har det blivit ytterligare ett par guld, och eftersom Peter fortfarande är aktiv så kanske det kan bli några till.


43. ANDERS BENGTSSON

Anders Bengtsson

Som tävlande var Göteborgaren Anders en av de största och mest muskulösa vi sett. Därför myntades han ganska snabbt som “Slaktaren från Avenyn”, och då var det liksom klart.

Bland hans bästa meriter nämner han själv SM-segern 1981 som junior i Wabba. Han blev samma år också 6:a på junior-EM. Anders vann även SM för seniorer 1989 och blev sexa på Nutrition Outlet Grand Prix 2002. En kul detalj är att Anders också tävlat i styrkelyft, med ett mästerskapssilver från 1983.

“Men det jag sätter högst är nog ändå min sjätteplats på World Games i Tyskland 1989. Och att jag också fick representera Sveriges landslag är icke att förglömma!”


44. GUSTAV ANDER

Gustav Ander

Superkomplett fysikfantom som alltid tävlade med symmetri, balans och presentation som främsta märke. Gustav hade en fysik som till och med vanliga svennebanan-snubbar (som jag) ville ha.

Främsta meriter:
1993, World Games, 2:a -90 kg
1994, Sweden Grand Prix, 4:a

Roligaste minne:
“Min första tävling 1982, som var Stockholms-DM. Jag gick upp lite förvirrad på scenen – och vann!”

Ove Rytter om Gustav:
“Gustav har förmodligen de bästa vaderna som beträtt en svensk bodybuildingscen. Hans poseringskonst och ödmjuka inställning till vår sport gjorde honom till en given kandidat i denna tävling. På senare år har han även lyckats som affärsman i gymbranschen. En svensk Ed Corney. Fast yngre.”

Här en kortis med Gustav från Sweden Grand Prix 1994


45. ANDERS JOSEFSSON

Anders Josefsson

En av de hårdaste atleter jag någonsin sett på en tävlingsscen, och samtidigt en av de mest estetiskt tilltalande. Symmetrisk, balanserad och med fina proportioner. Jag minns att han dietade på pasta och lövbiff, och var dessutom flitigt ute i skidspåren. Dessvärre gjorde han mig veterligen bara tre starter: Luciapokalen, samt Nutrition Outlet Grand Prix 2002 (kördes första helgen i Solnahallen & veckan efter i Strömstad).


46. CSABA KOCSIS

Csaba Kocsis på SM 2006

Talangen och potentialen hos detta fysiska praktexemplar var i det närmaste obegränsad. Man slogs direkt av att han rent fysiskt var så extremt lik en ung Arnold, med en harmonisk old school-look och en nästan larvigt naturlig fallenhet för både träning och posering. Lågmäld men aldrig undfallande. Han var dessutom alltid rättvis och korrekt vilket gjorde honom till en riktig vinnare även utanför scenen.

Bästa meriter:
2003 Decemberkupen 1:a +90 kg samt overall
2003 Luciapokalen 1:a +90 kg samt overall
2006 IGP Classics 1:a + 95 kg
2006 SM 1:a +100 kg


47. EHRLING WAHLGREN

Ehrling håller hov

Stor, avgjort stark och tillika färgstark som få andra. Vad han än gjorde, om det så lämnade honom iförd poseringsbyxa, klänning eller rentav bastkjol på en Robinson-ö, så berörde Ehrling oss alla. Räknar själv när han fick utmärkelsen “Världens Bästa Armar” vid WBBG:s Pro Mr World 1975 i New York som sin bästa merit.

– Man skrev sedan i Muscle & Fitness att mina armar var oslagbara! Eller kanske när jag 1969 satte världsrekord i Hack Lift i dåvarande Tjeckoslovakien.

Ove Rytter skrev följande om Ehrling:

“Ehrling är en av de mest underhållande, udda och omtalade profilerna genom tiderna i Sverige. Ofta vet man inte om han driver med sin omgivning, eller om han tar sig själv på fullaste allvar, och han går alltid ut stenhårt i sitt snack. Han är bäst. Han ska vinna allt. Resultatet blir inte vad han lovat; men kul är det.”

Sorgligt nog så lämnade Ehrling oss den 15 mars 2021. Massor av fina saker har skrivits om Ehrling.

“Det fanns bara en Ehrling Wahlgren och han var nästan större än livet självt.“, skriver Per-Axel “PAX” Sjöholm i Ystads Allehanda.

“Redan i unga år var Ehrling en mångsysslare inom idrott, och provade på det mesta som erbjöds, bland annat cykel, ishockey, friidrott och brottning, innan han bestämde sig för att satsa på kraftsporterna; tyngdlyftning, styrkelyft och bodybuilding. Han tävlade framgångsrikt i tyngdlyftning och styrkelyft, innehade ett svenskt juniorrekord i press med 130,5 kg och världsrekord i hacklift med 306 kg.”, skriver Kenneth Johansson på SBFF.

Vi är därmed många som saknar honom.

Ehrling senare i livet. Jodå, armarna fanns på plats.

48. TOR LUNDSTEN

Tor Lundsten
Tor Lundsten

Härligt energistinn friskus och helt klart en av mina favoritpersoner inom byggningen. Inte minst för att han precis när jag börjat på B&K (googla vetja) kom med smärtsamt ärlig kritik kring tidningens beskaffenhet, varför jag ganska kvickt insåg vad jag borde ta tag i.

Tor hade en relativt kort karriär, med fina segrar både som junior och senior.


49. FARZAD KAZEMI

Bodybuilder
Farzad på SM 2006

Grann gentleman som alltid levererade resultat och tävlingsform storstilat. Under ett antal år var han mannen att slå i den lätta tungvikten. Farzad tog flera fina segrar, bland annat SM 2004 och NM 2006.


50. PER-ARNE ANDERSSON

Sveriges 50 bästa kroppsbyggare
Per-Arne Andersson

Om den vanlige byggaren har 10 som maximal ansträngningsnivå kunde “PA” alltid vrida upp det till minst 12. Ingen slet hårdare än honom, ingen underkastade sig fler kardiotimmar än PA (4-5 timmar på motionscykeln per dag var inte ovanligt), och ingen led därför mer. Vilket ofta också märktes där på scenen: Han kom alltid in i superform, men ibland på bekostnad av energin och den upplevda glädjen.

Muskulärt minns vi också hans fina linjer och symmetriska proportioner.