Sedan jag tog steget över till crossfit har jag fått genomgå en hel del svåra prövningar. Att släppa något, i mitt fall "vanlig" styrketräning, som man gjort större delen av sitt vuxna liv för att ta klivet ut i det okända ställer sannerligen sina krav. Och då syftar jag inte enkom på att upptäcka hur evinnerligt dåligt flås man har. Nej, istället liknar en del det svåra det jag ibland upplever när jag skriver lite mer politiskt, och så kallade nättroll dyker upp. Ni vet, de där som klagar på allt, bara för att de kan? Lite gliringar får man ta, det säger sig självt, men vart går egentligen gränsen?
I det tysta (nåja, kanske inte alltid så tysta) har det sedan länge pågått ett krig mellan crossfitutövare och gymmare/kroppsbyggare/styrkelyftare/allt-som-har-med-att-plocka-upp-en-hantel-att-göra-are. Detta är inget jag själv reflekterat över, innan jag själv "bytte lag" över till vad en majoritet av alla som tränar verkar anse vara ekvivalent med "the dark side". Visst, jag har sett någon sarkastisk bild på instagram, klickat på en video med crossfit-fails och fått se en miljard stackars atleter göra sig illa, allt ackompanjerat av glada hurrarop i kommentatorsfältet under både bild och video. Men, nu när jag själv mer aktivt börjat röra mig i samma värld som övriga crossfit-inbitna har jag plötsligt själv blivit varse om den ibland obscena mängden hat som florerar på nätet mot träningsformen.
Det hela är så otroligt märkligt. För, i grund och botten gillar vi alla samma sak, nämligen att träna, få mer muskler och att utvecklas som atleter. Att våra vägar och metoder sedan skiljer sig åt är väl på det hela taget egentligen bara hårklyveri? Det är för mig som att jämföra någon som slår stortån i ett bordsben med någon som tappar en hantel på samma tå, båda får ju ont, fastän de åsamkat sig själva smärtan på helt olika sätt. Olika vägar kan leda till samma mål, ingen behöver vara mer rätt än den andra. Det valet ligger ju hos individen. Detsamma gäller ju även faktumet att alla inte vill samma sak. En individ kanske vill bli stor som ett hus och titta på youtube-klipp där Ronnie Coleman äter fyra kycklingar till frukost. En annan springer fyra mil om dagen och dricker roibos-te och når sin njutning på så sätt. Den tredje drömmer om kippade pull-ups och nya Reebok-dojor. Utifrån sett kan de tyckas att de här tre filurerna skiljer sig åt, särskilt när man jämför ört-te med kycklingfilé, men det är faktiskt ingen större skillnad på dem. Alla vill de röra på sig, på något sätt. Rörelseglädje är den gemensamma nämnaren!
Därför gör den här kampen mig lite matt i pälsen. För, det verkar som om vi bara missförstått varandra från början. Måhända tog en crossfitare en bodybuildares stång på gymmet någon gång kring 2006, då denne just var i färd med att köra bicepscurls. Kanske var det så att en gymmare körde långcardio på gymmets enda roddmaskin, medan crossfitaren frustrerat ville köra intervaller på den samma. De blev arga på varandra, och så var det här eländet igång. Jag vet inte, men någonstans måste den här konflikten ha tagit sin början. Och idag ser jag ständigt frukten av detta krig i sociala medier, där människor ständigt känner sig nödgade att påpeka hur värdelöst crossfit är, hur hög skaderisken är och hur liten man blir av att utföra det.
Motsatsen finns självklart också där, det ska vi inte glömma bort. En hög svansföring från crossfitatleter som med förakt tittar på "vanliga" gymmare och fnyser. Hur fan kan man fortfarande ägna sig åt metoder som 5x5? Vem i helsike behöver cable-crossa? Och, ju mer de här två ytterligheterna möter varandra, desto argare blir folk. Ibland känns det nästan som om dom är redo att ha ihjäl varandra, bara för att man råkar tycka två olika saker är det bästa som finns. Men, blir inte det något absurt? Ungefär som att jag skulle ge någon en lavett vid lösgodiset, bara för att den råkar tycka att hallonbåtar är det bästa godiset? Och, även om man råkar tycka något är hemskt, horribelt eller rent av vansinne...måste man då berätta det? Existerar inga spärrar längre? Om någon går förbi ditt fönster med ett par skor du tycker är hiskeliga, måste du då öppna fönstret och vråla det? Nej. Såklart inte. Du är ju inte tokig. Så varför gör folk det på internet då?
Kan man inte bara skaka på huvudet, och kryssa fönstret man har framför sig? Om någon försökte tvinga dig, crossfitare, att göra triceps-kickbacks med hantel eller dig, bodybuildare, att utföra tjugo burpees, ja då skulle jag kunna förstå varför ni blev sura på varandra. Men annars? Nej. Vi gillar alla att röra på oss, fast på olika sätt. Kan vi inte bara sedan komma överens om att "agree to disagee"? Utan att skapa mer näthat och elände? Ska det egentligen vara så svårt? Är det inte dags för en vapenvila? Tycker inte ni det?
Mer rörelseglädje (och mer av allt du älskar till dig själv) åt folket!
*
* Var inte den här filuren.
° ° °
