Att många oinitierade visar tydliga tendenser till en, mer eller mindre, utbredd oförståelse när det kommer till muskelbyggares underliggande motiv och drivkrafter är knappast något förstasidesstoff. För den ofrälste är det inte helt enkelt att förstå hur någon normalt funtad människa kan frambringa engagemang att torrväga mat på våg, ställa klockan på 04.30 för att promenera fort med en frenesi i armpendlingen likt ett vindkraftverk i blåsväder, tacka nej till godfika på jobbet eller till och med ta med sig egen mat vid någon annans bortbjudning.
”Det måste ju vara väldans obehändigt att vara så stor, och vart köper de egentligen sina kläder?”
På samma sätt finns det många där ute som inte, om så deras liv hängde på det, skulle kunna svara på varför Lukas Högberg bortsåg från en så massiv muskelpump att han mer eller mindre bokstavligen höll på att träna ihjäl sig. Tacka fan för att så inte blev fallet. Det glada lynnet hade lämnat ett tomrum svårt att fylla.
2013 – Lukas på sjukan i Danmark.
Det vi heller inte får glömma är att varje mynt har två sidor. Med tämligen stor säkerhet står det säkert en och annan stadig testosteronstinn pjäs och kliar sig konfunderat i håret, alternativt petandes i näsan, och kan inte för allt i livet förstå hur en blekfet kostymnisse kan gå-äta sig genom lunchen med en hamburgare i ena handen och telefonen i den andra.
Den något utdragna poängen med ovanstående utläggning är att det alltid kommer vara svårt för någon som saknar engagemang och intresse inom ett visst område att förstå sin motpart till fullo, varför den gör som den gör. Likt din kontraherade biceps aldrig någonsin fullt ut kommer förstå vad det är för fel på den ständigt avslappnade antagonisten triceps. Det är fullt naturligt.
En än mer intressant frågeställning är då istället hur många av alla muskelbyggare, crossfittare, styrkelyftare eller fitnessatleter över lag som bemödat sig med att lyfta fram samma frågeställning, riktat den mot sig själv, skrapat på ytan och dykt ned i sitt innersta mörker för att utforska detta ständiga: varför?
Varför är det så förbannat viktigt att marka 200 kg, varför är det viktigt att köra 40 chins unbroken eller varför är du beredd att pulverisera båda knäskålarna för att böja 250 kg?
Min mening är dock att det hela är mycket enklare än så, att det i själva verket finns en ytterst banal drift som får oss att fortsätta sträva mot det som den ofrälste ännu inte förstått – för att det är så jävla mäktigt.
Min gissning är att styva två tredjedelar av alla som precis läst föregående stycke nu gör sig beredda på en lång och invecklad utläggning med grunden i det freudianska tänkandet eller dylikt. Min mening är dock att det hela är mycket enklare än så, att det i själva verket finns en ytterst banal drift som får oss att fortsätta sträva mot det som den ofrälste ännu inte förstått – för att det är så jävla mäktigt.
Vi människor är lika innerligt som förprogrammerat banala i våra drifter att det är den enda logiskt rimliga förklaringen till varför jag med ett, på gränsen till sinnesförvirrat, leende på läpparna med nöje sliter hål i händerna om och om igen bara för att återigen misslyckas med att nå den där tjugonde hakan ovanför chinsräckets hånflinande kant. Vi lever i en nutid där parollen ”the survival of the fittest” inte längre är applicerbart. Det är numera enbart applicerbart på djurriket, ett rike vi en gång i tiden mycket tydligare var en del av. Ett rike som vi idag står långt ovanför och med teknikens hjälp sakta men säkert utrotar och istället skanderar för full hals från toppen att det nu är ”the survival of the richest” som gäller.
Detta till trots är det idag samma banala drifter som för oss framåt i vår strävan på gymmet, i boxen eller längs vägen fram till podiet – vi vill vara störst, starkast och ha den hårigaste bröstkorgen.
Goda herrar som till synes på bioduken är utmärkta ambassadörer för dessa banala drifter är Chuck Norris , Sylvester Stallone , Arnold Schwarzenegger , Jason Statham och Steven Seagal . Ursäkta mig, självklart inte Steven Seagal , men alla andra jag precis räknade upp har en sak gemensamt – de är mäktiga i kubik och fyller ut en förbannat tuff kostym som får resten av världens män att till synes dra fötterna bakom sig iklädda mjukisbyxor, collegetröja och kissetofflor.
Not so much.
De är salta snubbar som alla (gym?)killar vill vara och alla tjejer vill hava. De spelar alltid den starka och tysta typen som räddar världen precis i slutet av filmen, du vet när man sitter i soffan och kramar kudden så hårt att sömmarna spricker i tron om att allt hopp är ute. Vår hjälte har precis blivit både fysiskt och psykiskt söndermanglad rakt igenom nittio långa minuter av det vietnamesiska brottssyndikatets samtliga medlemmar. Busarna har filmen igenom haft ett tjugofalt överläge och det enda som nu finns kvar av vår hjälte är en pöl med blod och trasiga muskler. Han har blivit skjuten åtminstone ett tvåsiffrigt antal gånger, förlorat alla sina anhöriga rätt framför sina egna ögon och finner sig nu i en situation där han till synes är helt utan varken hopp eller mod. Det enda som återstår för vietnameserna för att enkelt ta över världen är så lite som att ens titta snett på vår slagna hjälte.
Men…
Plötsligt får vår hjälte oanade superkrafter och övermannar mirakulöst nog tjugo stycken bovar, en efter en (vissa till och med två och två), och avslutar med att döda bossen genom att slita av huvudet och samtidigt vissla Marseljäsen. Världen är räddad. The End.
Man visste på förhand att det skulle hända, ändå kommer man på sig själv med att stå upp i soffan och skrikandes luftsparka låtsasskurkar och dela ut höga femmor till kompisen bredvid som är i full färd att dela ut slagserier mot osynliga bovar. Man tycker att hjälten i filmen är det coolaste man sett och kan inte hjälpa det faktum att avundas honom en smula. ”Om ändå jag kunde vara sådär tuff” tänker man. Självklart vet man att det inte var en dokumentärfilm som sändes, men det spelar ingen roll, man vill fortfarande vara lika mäktig.
Man vill vakna upp på morgonen i en gammal sliten lagerlokal utan möblemang och tänka tillbaka på gårdagen då man räddade en hel skolklass från en säker död genom att lyfta upp en skolbuss på raka armar ovanför huvudet och till fots föra den i säkerhet. Man reser sig upp ur sängen, knäcker kotorna i ryggen och går sedan raka spåret ut på gatan för att brotta ned en grizzlybjörn i full färd att äta upp en försvarslös gammal tant. När nämnda tant sedan vill tacka dig för att ha räddat hennes liv är du redan spårlöst långt därifrån. Du gör inte det du gör för ära eller berömmelse. Du gör det för att du kan – du gör det för att du är mäktig som få.
Typ.
Likt Sylvester Stallone vill du ha pytonormar i ådrorna parallellt med att du skjuter laglösa män mitt emellan ögonen med pilbåge. Ljudlöst och effektivt, precis som Rambo . Allra helst ska du inte säga något alls. Måste du tvunget säga något gör du bäst i att lika mystiskt som lågmält mumla ur dig en låg oktav i stil med "I will go alone" . Du blickar bort mot horisonten under några rysligt långa sekunder. Sedan är du borta. Bara sådär.
Du vill ju vara James Bond i smoking. Du vill dricka din martini ”shaken, not stirred” och prata med brittisk accent. Att rädda världen från ryska superskurkar och fälla dito supermodeller på löpande band ska vara vardagsmat för dig. I slutändan ska du aldrig få flickan i filmen och motiverar det med att "jag är inte bra för dig, darling" . Kort därefter försvinner du bort i horisonten för att återigen rädda världen från dess förestående undergång.
Innan jag kommer alltför långt bort från ämnet ska jag göra mitt bästa för att sammanfoga cirkeln. Givetvis finns det inte en och enbart en enda simpel förklaring till varför vi gör som vi gör. Anledningarna är både många och individuellt varierande till att vi ständigt strävar efter att putta på ytterligare en viktskiva på stången, till varför vi jagar ytterligare reps i dipsställningen eller varför vi väljer att jaga bort ännu en fettprocent på den till synes fettbefriade härligheten på scenen. Med det sagt är det min högst personliga, men också lika bestämda, övertygelse att en av våra starkaste drivkrafter urspringer från något så simpelt som att det får oss att känna oss just mäktiga . Ja, jag menar att det till stor utsträckning är så urbota simpelt.
Avslutningsvis ska jag lämna er med en kort förklaring till varför jag fortsätter pusha mig själv, varför jag fortsätter träna idogt år ut och år in, varför jag ständigt strävar efter ytterligare en haka över chinsstången. Min gissning är att åtminstone några av er kan sympatisera med mig.
Jag vill vara så råbarkad att jag rakar mig med machete om morgonen och öppnar konservburkar med skinkorna. Att stoppa gaffeln i brödrosten och föna håret i duschen ska inte vara några konstigheter för mig. Jag vill kunna käka smågrus till frukost och skita taggtråd utan att blinka. Och ser jag en brunstig älgtjur ska jag kunna dräpa den med mina bara händer och sedan äta hela älgen rå – det är mäktigt.
Erik Sander , från Stockholm, har ägt, byggt och drivit två egna gym. Han har en Fil. kand. inom biomedicin – inriktning fysisk träning, jobbar just nu som konsult inom gymbranschen med fokus på konceptutveckling och utbildning samt kvalitetssäkring av personal.
