Alla kan inte lyfta likadant. Alla kan inte heller prestera likadant. Av den enkla anledningen att varje individ är unik och därmed innehar vitt skilda förutsättningar för olika prestationer. Dessa förutsättningar beror både på faktorer som ligger bortom individens kontroll; såsom genetik, uppväxtmiljö, kön, etc. Samt på faktorer som ligger inom individens kontroll och innefattar alla möjligheter som individen själv kan påverka och skapa utifrån sina förutsättningar.
Inom tävlingsidrotten, där vi mäter prestationer mot varandra, försöker vi att på ett rättvist sätt utse vem som är bäst inom tävlingens givna regelverk. När atleter ställer upp sig på startlinjen förväntas de ha optimerat sina förutsättningar för att nå bästa tänkbara prestation. Den teoretiska rättvisesyn som råder inom tävlingsidrotten grundar sig i det liberaldemokratisk synsättet och innebär att alla ska ha lika möjligheter att nå startlinjen. Det betyder helt enkelt att ingen atlet får diskrimineras på grund av faktorer som ligger bortom individens kontroll och anses irrelevanta för tävlingen. Tävlingens natur bygger i sin tur på ojämlikhet i resultatet, men ojämnlikheten anses som rättvis först om den grundläggande principen om alla deltagares lika möjligheter är uppfylld. I nästan alla idrotter innebär rättviseidealet att tävlingar delas upp i dam- och herrklasser. Anledningen till det är att tävlingen inte skulle uppfattas som rättvis om damer och herrar tävlade i samma klass. För när atleters förutsättningar för prestation optimeras uppnår herrarna ett högre resultat.
Men i de flesta gymmen eller i löpspåren ser förutsättningarna för prestation helt annorlunda ut. Bland vardagsmotionärerna skiljs den istället åt genom att det liv vi lever är olika mycket optimerade för träningsprestationen. Vad som exempelvis avgör hur starka vi är besvaras i krönikan av Daniel Richter. Därutöver blir parametrar som sömn, kost, träningsfrekvens, träningsupplägg, träningsmål osv också avgörande. Märk väl att kön inte är inräknad. För kan man verkligen jämföra träningsprestationer enbart baserat på kön, som så ofta görs? Kan vi tänka oss att en tjej som tränar i syfte att bli stark i marklyft kommer att kunna lyfta mer än en kille som inte tränar med samma mål? Ja, det kan vi.
Trots det får jag och mina kvinnliga vänner ofta komplimanger för våra fysiska prestationer med tillägget -för att vara tjej . Tillägget är problematiskt ur flera aspekter. För det första kategoriserar den in oss som individer i en grupp som förväntas vara svag - kvinnor. Vi ställs då automatiskt mot en annan grupp som förväntas vara stark - männen. Vi uppnår, av kommentaren att döma, inte heller samma nivå som den manliga grupp vi inte bett om att få bli jämförda med. När en komplimang ges med tillhörande genusbestämning skapas helt plötsligt en negativ isärhållning som låter sig sakna respekt för vår prestation. Är det dags att överge sådana yttranden som "stark, för att vara tjej"? Ja, det är det.
Jag befann mig häromveckan på konferens, där jag och min bordsgranne vid middagen började prata om träning och om min träningsbakgrund. Han frågade efter en stund lite nyfiket vad jag tog i bänkpress (en fråga som för övrigt verkar intressera den stora allmänheten) varvid hans förvånade reaktion på mitt svar blev; “Va! Oj, du är ju starkare än mig!” Min nyfikna följdfråga blev då givetvis hur länge han hade tränat bänkpress och om han följde något träningsprogram? Svaret som jag fick löd: “Nej...(harkel)...jag tränar inte styrka så mycket faktiskt... jag löptränar mest. Men jag menar, du är ju tjej!”.
Det här samtalet illustrerar tillfällen då det märkligt nog inte verkar spela någon som helst roll att jag precis berättat om mina fem år av hård och målmedveten träning för att bli just stark . Jag förväntas, trots det, ändå vara svagare än min löptränande bordsgrannen som utan nämnvärd styrketräning i bagaget anser att han, som man, borde vara starkare . Det är som om de mentala kartor vi skapar över tingens ordning, ständigt kategoriserar in oss i den här svag-stark-diktomin. Med seg självklarhet låter sig tillfällen som dessa utgå från kollektiva kategorier med oföränderliga förmågor. Men vi är inte endast “kvinnor” och “män”. Vi är som människor betydligt större än så. Våra tillskrivna könstillhörigheter riskerar bara att bli självuppfyllande profetior där vi ständigt upptar oss vid skillnader. Men vi behöver helt enkelt inte mer upptagenheter, vi behöver mindre.
För när allt kommer omkring är vi alla lika olika och vi blir bra på det vi tränar. Oavsett kön . Så beröm mig när jag är stark. Ge mig komplimanger när jag lyfter tungt. Imponeras av mig när jag visar kraft och styrka. Peppa mig när jag känner mig svag. Uppmuntra mig att ständigt utmana mig själv. Låt mig förbättras, och visa prov på krafter jag inte visste att jag hade. Det är så jag utvecklas. Som individ .
Marianne Randers
Landskapsarkitekt LAR/MSA
Lic. Eleiko Personal Trainer
***
Referenser:
Jönsson, Kutte. 2007 Idrottsfilosofiska introduktioner - Nio kapitel om idrott och sport, moral och teik, kultur och kritik, kön och genus, politik och ideologi, kropp och teknologi. Mediatryck Lund
Andersson, Lena. 2012, Kvinnan som komplement publicerad i DN 2012-08-25
Lindfelt, Mikael 2006. Meningsskapande idrott - Livsåskådningsrelevanta perspektiv och empiriska kontraster. Nya Doxa, Nora
Tersman, Folke. 2004. Hur bör vi leva? (moralfilosofi från då till nu). Wahlström och Widstrand