Vilken märklig uppmaning, tänker kanske någon. Alla vet ju hur viktigt det är att träna benen. I synnerhet vet alla bros att aldrig låta bros skippa sin leg day. Skam den som fegar ur.
Men det här handlar inte om vikten av att träna ben utan om ett stycke misslyckad träningskultur. Det uttjatade konceptet leg day är skapat av och för människor som betraktar benträning som ett beklagligt ont som måste göras, och det motverkar exakt vad det avser att uppmuntra. Men för att bättre förstå varför, låt oss backa till ett barndomsminne.
När jag växte upp hade jag förstås ingen leg day, men jag hade en städdag. Den inföll på lördagar och eftersom föräldrar gärna inspireras av andra barns föräldrar, hade rätt många av mina kompisar också en städdag. Den låg schemalagd på lördag förmiddag och efterföljdes av belönande lördagsgodis. Först städa, sedan frossa.
Som resultat lärde man sig att förakta städning, undvika ansvar, lägga allt på hög och slarva sig igenom eländet när lördagen väl kom, driven av ett växande sockersug. Ett kontraproduktivt fiasko och föräldraskapets lathet summerad.
Lyckligtvis kunde de flesta växa ur beteendet i myndig ålder och avskaffa sin städdag till förmån för en spontan önskan om att hålla det snyggt hemma.
Leg day är inte benträning
Att uppmuntra benträning är en god tanke. Men inget gott kommer ur den passionerade propagandan att införa en städdagens motsvarighet i vuxna människors träningsupplägg. Leg day utlöser nämligen exakt samma instinkter och förhållningssätt.
Att hotfullt träna benen en dag i veckan har blivit en självplågeriets högtid. Ett glorifierat tvång, där musklernas behov har ersatts av ett barnsligt mandomsprov (ursäkta sexismen men kvinnor tycks vara befriade från det här larvet).
Leg day skapade inte dessa.
Det är som att stå där med dammsugaren och vara tolv igen. Och hoppas på lördagsgodis.
Ingen som tränar ben på ett konstruktivt, positivt och utvecklande sätt håller på så där. De som regelbundet och troget följer en klassisk split med fasta dagar för olika muskelgrupper, svamlar inte om leg day. De använder mer hälsosamma uttryck för dagen när de ska träna ben som typ, ”torsdag”.
Genom åren har jag också lärt känna väldigt många benstarka människor, flera av landets starkaste till och med, och ingen av dem dras med någon leg day heller. De tränar sina ben baserat på behov, drivna av målmedvetenhet och träningsglädje. Ibland mer, ibland mindre. Men aldrig som resultat av slogans byggda på grabbigt grupptryck.
Undvikandets onda cirkel
Vi människor tenderar nämligen att skapa motstånd mot allt som känns påtvingat. Motstånd leder i sin tur till en önskan om undvikande, vilket förstärker hjärnans övertygelse om att det vi ogillar är obehagligt.
Den mentala mekanismen fungerar exakt likadant om vi ryggar för spindlar, tandläkarbesök, städning eller dagens tema – leg day. Motståndet, undvikandet och obehaget roterar på och ju hårdare vi kämpar, desto mer förstärker vi benträningens roll som ett monster i garderoben.
Så låt oss vända på dysterheten och tänka konstruktivt i stället. Vad är botemedlet mot den onda cirkeln av undvikande? Svaret kallas exponering.
Ju mer du exponerar dig för småkryp, dammsugare eller övningar avsedda att belasta dina lårmuskler, desto svagare blir hjärnans försvarsmekanism. Det farliga avväpnas och neutraliseras. Obehaget klingar av och flyktbehovet stänger ner.
Det finns en anledning varför det brukar vara lätt att introducera benträning för någon som dagligen cyklar till jobbet, även om de annars aldrig lyfter skrot. Sådana människor är redo för stången på axlarna. Vardagliga, till synes mjäkiga exponeringar gör kort sagt mer för motivationen i våra ben än att discoträna och läsa skuldbeläggande memes.
Så om du nu råkar vara en av alla dessa människor som bävar inför benträning bör du med andra ord utsätta benen för påfrestning så ofta du kan. Åt helsicke med leg day – vänd på steken och låt benen få sig en omgång varje gång du går till gymmet i stället.
Exponeringens befrielse
Vi pratar inte hundra pannor på stången fem dagar i veckan och bomba till blodsmak. Jag pratar om ett rutinmässigt, soft inslag i vardagen. Som att köra fem ronder i benpressen efter varje pass. Eller sätta sig på en cykel i en kvart medan du kollar av dagens Instagram. Vägra hissen, välkomna trapporna. Morgonpigg? Riv av hundra knäböj innan frukost som daglig morgongympa. Upplägget är inte det viktiga, bara du blir metodiskt exponerad.
Utdelningen ligger och väntar runt hörnet, ljuvligare än lördagsgodis. Motståndet mjuknar, undvikandet tynar bort och du sluter fred med dina stackars lår. Mjölksyra i quads och hamstrings blir ofarlig vardag. Att slippa den skabbiga ryggsäcken av negativa känslor är belöning i sig och tids nog kanske du rentav börja uppskatta känslan av att trycka till med låren. Skulle den dagen inträffa kan jag lova dig att du kommer vilja böja knälederna betydligt oftare än en dag i veckan. Du kommer kort sagt börja köra riktig och sund benträning, helt utan tvångstankar och påtryckningar.
Så med all respekt för alla fyndiga memes som försökt få in strandpojkarnas skuldror under stången för lite mer symmetri i underkroppen. Tanken var god men resultatet slog slint. Det är på tiden att bros slutar tjafsa på andra bros om tvångsmässig leg day och ersätter självplågeriet med mogen, behovsbaserad och glädjefylld benträning.
Vem vet, kanske börjar någon hålla rent i ungkarlslyan av bara farten.
