Det hade såklart varit hur enkelt som helst att knåpa ihop en text om hur förbannat underbar all min träning är. Hur jag bara njuter, växer som individ och hur jag känner mig mer levande än på länge. Men riktigt så rosaskimrande är inte sanningen.
Ett gäng olika faktorer i livet här på slutet har gjort att jag ironiskt nog själv valt att skifta fokus en aning när det kommer till träningen. Där jag tidigare prioriterat marklyft, knäböj och likande – alltigenom överjävligt underbara träningsaktiviteter – har jag så sakteliga mer och mer glidit över till att prioritera konditionen. Men varför i helsike då, undrar du? Bra fråga. Det går inte en dag där jag inte undrar det jag med.
Skälet är helt enkelt att hela den här corona-pastejen har fått mig att inse att begreppet hälsa är aningen mer komplext än att ha kapacitet för ett nytt PB i mark. Det är nu tydligt att det rentav kan vara livsavgörande att också ha förmågan att klara av ordentliga ansträngningar i både hjärta och lunga. Och med alla sedan tidigare redan inbyggda ambitioner om att närma mig ninja-versionen av själv, så känns denna insikt inte direkt heller som en dikeskörning. Fan, yngre personer än jag har ju strukit med, lättare stackare också.
Därför försöker jag nu vid minst 4 tillfällen per vecka på något sätt "lufsa runt". När det finns snö finns också möjligheten (risken?) att jag får ta hopplös rygg på min fru i ett skidspår någonstans. När temperaturen visar på plus kan det fortfarande hända att jag gnuggar på roddmaskinsaset en stund. Om det är riktigt bistert så kan en sorts stappliga försök till jogging på gymmets löparband utgöra dagens rätt. Och ja – även assault biken har sett min ända som tvivelaktig gäst.
Man vänjer sig, säger de. Efter ett tag kommer glädjen, hormonduschen, den meditativa upprymdheten och den mentala vällusten. Och då är man för evigt fast, säger de. Men trots att jag med åren utvecklat en solid förmåga till självbedrägeri ser jag ännu inte ett skvatt av det där trevliga. Istället är varenda meter, varenda stavtag och varje minuts kardiovaskulära ansträngning inget mindre än vidrig.
Jag är sannolikt lågpannad som få. Kanske har dessutom åren med marklyft som alternativ till våta drömmar gett mig en hyfsad ryggrad. Därför är jag inte beredd att ge upp detta än. Det må vara vidrigt. Men det är helt klart nyttigt.
Med det önskar jag att du har en bättre vecka än gnälliga jag!
Alex
