Jag har länge funderat kring sporten och fenomenet crossfit . Vänt och vridit på vad det är som är så speciellt med träningsformen och varför det väcker ett sådant brett spektrum av känslor. Hiss eller diss. Kärlek eller hat. Alla har en åsikt om crossfit.
Vi lever i en rätt komplicerad och bitvis ensam värld. Vardagen med dess rutiner suger lätt energi och livsglädje ur även den mest optimistiske person. Vidare tappar många av oss vuxna det umgänge vi kanske tidigare haft. Jobb, barn eller studier gör att våra forna så heliga kompisrelationer ändrar form eller helt försvinner. Detta leder till att många blir lite ensamma och isolerade. Inte heller är det så vanligt att vi som vuxna tränar eller idrottar i lag. I alla fall inte som förr, när vi var små. Då utförde vi det mesta i grupper eller lag. Delade på rörelseglädjen och den fantastiska känslan av att göra något tillsammans.
Lägg därtill att vi trots allt är svenskar. Vi gillar inte att ställa till med obehag, tycker det är extremt hemskt att vara någon till last. Nya människor är oftast något obehagligt. Man kan ju inte bara börja prata med någon på gymmet sådär, de kan ju tro att man galen, hög eller full. Eller allt samtidigt. Då blir det pinsamt. Därför kanske vi inte alltid försöker ta steget till att skaffa nya bekantskaper, trots att vi ibland vill. Istället grymtar vi oss igenom träningspass på gymmet, på aerobicsen och duschar sedan fort utan att ta ögonkontakt med någon. Kanske minns vi för ett ögonblick med drypande nostalgi hur vi som små jagade varandra med handduken i omklädningsrummet efter skolgymnastiken. Du funderar för någon sekund om du måhända skulle börja jaga gubben som duschar bredvid dig med handduken, skulle inte det kunna vara början på en oväntad vänskap? Fast nej. Lika bra att åka hem.
Jag tror att det är just det tomrummet som crossfit kan fylla för människor. Inte att nödvändigtvis jaga varandra i duschen, utan istället att sporten är så välkomnande mot nybörjare. Tänk dig själv, det kan ju upplevas som något rätt svårt att börja kicka fotboll när man är en vuxen människa på dryga trettio jordsnurr. Eller att för den delen fråga grannen rent apropå om ni inte ska börja lyfta skrot ihop. Crossfit har på ett utmärkt sätt lyckats kombinera vanlig simpel rörelseglädje med individuell träning och gruppträningens dynamik. Lite som om träning skulle ha muterats likt en figur i "X-Men" . Sporten har gjort "community" till ett av sina främsta ledord och det har sannerligen varit ett lyckat koncept. Ytterligare ett exempel på sportens frikostighet är att min högst ärade fruga ska åka till det förlovade landet i väst i vinter. Hon gillar också crossfit och tog därför kontakt med en box i området hon ska åka till, för att fråga om det gick bra att komma och gästträna. Svaret var att det givetvis gick utmärkt och att de såg fram emot att få träffa henne. Inte ett jota skulle det kosta heller. Jag vill inte klanka ned på något "vanligt" gym, jag är ju uppvuxen på en diet av cable-cross och bänkpress själv, men kan du tänka dig ett liknande scenario vad gäller konventionella gym?
Du är en i gänget igen! Rörelseglädje deluxe, i all sin enkelhet.
Jag tror att det är just den här öppenheten, det varma välkomnandet som lockar nybörjare i mängder till träningsformen crossfit. Att inte behöva känna sig utanför eller till besvär är vidare en känsla som sannerligen tilltalar oss folkskygga svenskar. Är du ny i en box? "Nej men hej och välkommen kompis, kom och var med här!" Och som genom ett trollslag är du, som kanske inte tränat i ett lag på femton år, en kugge i ett maskineri. Du är en i gänget igen! Rörelseglädje deluxe, i all sin enkelhet. Och den känslan är faktiskt något alldeles för stort att förringa. Särskilt som vi i Norden ofta har svårt att nå den, utan att först dricka kopiösa mängder alkohol först. Alla vill vi ju ha ett sammanhang, en plats där vi betyder något och kan definiera oss själva. Som i serien "Cheers". En plats där alla vet ens namn och är glada för att du dyker upp. Precis som när man var liten! Och givetvis kan denna känsla finnas även i andra idrotter och aktiviteter. Den är inte enkom reserverad för crossfit. Men jag tror att det är just gemenskapen som gör crossfit är så populärt. Kanske är det även därför idrotten avskys av en skara människor? Du vet, det där fenomenet med att en grupp som har väldigt roligt tillsammans ofta drar till sig både avundssjuka och förakt?
Så. Grejen med crossfit är nog att det fyller ett tomrum av gemenskap och rörelseglädje som funnits uppdämt inom många av oss sedan vi lämnade åren som barn. Det ger oss en enkel väg in i samhörighet och samförstånd i en värld som många gånger annars är rätt kall och ensam. Att vi dessutom slipper jaga främmande människor i duschen med vår handduk, det är bara en positiv bisak av det hela.
Mer rörelseglädje (och mer gemenskap!) åt folket!
