EM i diverse fitness- och byggargrenar har på senare år utvecklats till att vara en högintressant tilldragelse även för oss svenskar. Faktum är att vi som fitnessnation är ett av de starkaste länderna i Europa, och på mästerskapen ifjol blev vi andra bästa nation i lagtävlingen för juniorer/veteraner.
Med en stor och kompetent trupp tillsammans med en grym delegation av lagledare, coacher och domare var det svenska stålet välslipat inför avfärd. Väl på plats i den välkända fitnessmetropolen Santa Susanna så var det många som levererade stort och även några som överraskade positivt mer än så.
Något jag vill lyfta fram redan nu är:
Lagledningen med Reino Strand och Eddie Bergkvist som huvudansvariga går inget fel. Aldrig. Allt flöt som en väloljad V12:a och med Eddies extrema koll på tider och händelser backstage så önskade sig nästan varenda tävlande (närmare 1200 st, enligt uppgift) att de tillhört den svenska truppen (arrangörerna själva sprang mest omkring som nynackade höns).
Coachningen Eddie har nämnts, Tina och Jojje Lemor anslöt från Guardamar för att stötta upp backstage, och Fredrik "Bofinksvaden" Carlsson skötte färg och annat piff med den äran. Detta team stod för en fantastisk insats rakt igenom och de fick de svenska atleterna att känna sig lika bekväma och bortskämda som på en all-inclusive-vecka på Mauritius.
Sammanhållningen fortfarande finns det de som menar att fitness och byggning inte är en lagsport, men även om det också kunde skönjas lite lätt här och var i truppen så var detta den bästa EM-resan ur ett sammanhållnings- och lagkänsleperspektiv jag varit del av. Jag var stolt över att vara svensk och också stolt över att få vara nära denna grupp fina individer. Inte blev det sämre av att vi alla blev uppbackade av våra egna domare Jörgen Nilsson, Rachid Misk och Per Sundström som gnuggade hårt och länge vid domarborden.
De som tävlade var (bilder följer nedan):
Patrik Kursten (CBB +50 år) en härlig typ och en fantastisk atlet. Påminner extremt (ja, extremt!) mycket om Johnny Grape, både i fysiken men också i manéret på scenen. Supertaggad, nästan lite dampig, och extremt alert. Patriks fysik är harmonisk, väldigt symmetrisk och han kom upp i riktigt bra form. För mig kunde därmed Patrik lika gärna ha vunnit, men domarna menade att italienaren Francesco Brandanu var bättre. Silver till Patrik.
Joar Fällmar (CBB -175) så klassig och så bra! Sjukt flexig i fysiken och med detaljer man aldrig såg komma innan. Grymt presenterat dessutom, med ett fritt program som fick hakorna att falla. I sitt livs form, säkerligen. Joar är en framtida mästare, helt klart, som här fick åka hem med ett brons.
Rickard Hagman (CBB -180) den alltid übergranne Rickard har ett symmetriskt grundpaket som gjort för grenen, och han är dessutom extremt kvick i att sätta sina poseringar (föredömligt). Kanske var han aningen skarpare på SM i höstas, oklart, men här i sin internationella debut (om vi nu inte räknar NM) gör han trots det en storstilad start och tar ett mycket snyggt brons.
Daniel Westerlund (CBB +180) den nyblivne mästaren från Battle of Sweden och Sweden Grand Prix kom här tyvärr bort lite. Kanske kunde han ha varit ett snäpp hårdare (kanske), men Daniel hamnade också lite i bakvattnet och hade behövt ta för sig lite mer. Dessutom hade han lite otur med färgen, som rann och irriterade en del. Daniel blev till slut åtta.
Sam Mikaelsson (CBB +180) aldrig har den storleende charmören från Majorna (eller var i Göteborg han nu kommer ifrån) varit bättre och aldrig heller mer övertygande. Packad, stenhård, torr och med proffsigt genomförda ronder rakt igenom. Faktiskt en ynnest att få uppleva på plats. Brons till Sam i en mycket tuff klass.
Carina Isaksson (BF M+45) Sveriges mest rutinerade och meriterade fitnessatlet hade smugit duktigt under radarn här hemma (jag fattade noll), men hon klev upp på tävlingsdagen i minst lika bra slag som i fjol, när hon vann. Som vanligt en fröjd att se i scenspråket och hennes närvaro är i det närmaste oslagbar. För mig var hon etta (och det var hon redan innan tävlingen) men domarna tyckte att ryskan Olga Volokh var hela 1 poäng bättre så en helnöjd Carina fick därmed nöja sig med en silvermedalj.
Marina Chamoun (BF M+35 & +168) med två silver från EM 2015 var Marinas fokus nu självklart inställt på ädlare valör och det var klart så fort hon satte de mycket långa benen på scenen. Pampig, imposant och helt omöjlig att bortse ifrån. Kanske har jag sett henne hårdare, men aldrig mer harmonisk. Solklar seger i Masters +35 (med 31 st startande), och Marina betvingar sedan ganska enkelt Olga Volokh i Overallen. Men inte nog med det. Dagen efter, bland seniorerna, vinner hon ännu ett guld och det precis lika övertygande som dagen innan. Oslagbart!
Arne Lundell (BB M +90) jag har sett Arne tävla massor av gånger och han är nästan alltid bra när han nu inte är skitbra. Här på EM var han dock inte riktigt att känna igen. Skulle tro att han hade behövt bli ca 5 kg hårdare för att nosa på medalj, vilket Arne har både struktur och kvalitet för. Ett plus för färgen dock, som kan ha varit bland Arnes bästa någonsin. Sjunde plats för Arne, precis utanför finalen.
Carl-Johan Gustafsson (BB M2 -75) fredjig kille med bra grund. Dock vägde Calle över vilket gjorde att han fick kampa mot de tyngre gubbarna och då hamnar saken som så ofta i ett annat läge. Calle blir till slut sjua, vilket måste betraktas som en framgång.
Christofer Nober (BB -90) som han laddat för detta... Ett helt år har han ägnat åt minutiösa förberedelser med tung och krävande träning, med extremt noggrann diet och ett väldigt tydligt fokus: här skulle han vinna! Och Christofer var bra, helt klart i sin bästa författning någonsin. Med det karakteristiska kraterdjupet i ryggen, och med nyfunna avgrunder i de allt större benen... Dock var han inte den enda som var bra. De var 25 st i klassen och Christofer slog 19 av dem. Med det kan du räkna ut att han blev sexa. Jag vet att Christofer var väldigt missnöjd och jag förstår honom. Med den uppladdningen med tillhörande förväntningar är det såklart svårt att känna glädje åt en sjätteplats, när endast ett guld räknas. Men för mig hade Christofer med lite tur kunnat komma härifrån med en fjärdeplats, men förmodligen inte mer än så. Så bra var nämligen de övriga i fältet.
Luqas Fogelberg (BB J +80) härlig typ med både vidd, djup, symmetriska kvaliteter och bra hårdhet. Dessutom förde han sig som ett fullblodsproffs trots sin ringa ålder och rutin. Luqas blir femma!
Johanna Svahn (BF J) så självklart och så naturligt. Utan att konstra till det kliver hon upp och levererar, och hon gör det asbra! Perfekt balans mellan massa och hårdhet ger denna gången ett brons!
Antonia Pesevski (BF -158) med ett tidigare EM-silver i juniorklassen så fanns där säkert gott om förhoppningar och förväntningar, och det med all rätt. Antonias grundstruktur är av internationell toppklass och hon brukar heller aldrig svika när det gäller formen. Här kliver hon upp trygg och upplevt självsäker, och gör det hon ska. Trots en väldigt strulig semifinal, där huvuddomaren avbryter allt bara för att skälla ut hela domarpanelen och därefter göra om och göra rätt, så behåller Antonia lugnet och skrider in till sitt livs andra EM-silver. Asbra!
Ida Bergfoth (BF -163) Idas resa hit var av modell jobbig. Inget funkade för att få kroppen att släppa de sista men ack så viktiga kilona, och hon var så sent som på planet ner rejält uppgiven. Men så länge Jojje Lemor finns i närheten, misströsta icke! Han satte nämligen Ida på ett boot camp ett helt dygns vansinne med i princip oavbruten kardio och ett kontrollerat matintag varannan timme, och det gjorde extrem skillnad i resultatet. Ida kunde därför skrida upp i sin vackraste kostym och skina i kapp med medelhavssolen utanför. Hennes extremt höga kapacitet främst beträffande linjerna fick henne till slut till en tiondeplats.
Jenny Söderström (BF -168) tro det eller ej men den alltid maffiga Jenny hade här polerat till totalpaketet ännu ett par grader, så det som visades upp var inget mindre än asbra. Harmoniskt och välkomponerat, och med en finalrond som är bland det mest solida jag sett så blev Jenny till slut fyra (med smak på medalj).
Therese Berglund (BF +168) alltid frisk, uttrycksfull och intagande, och nästan alltid i riktigt bra form. Kanske något kilo ifrån toppformen, och fortfarande med ett par stylingmässiga punkter till förbättring indikerar stor potential.
Semiran Dag (WP -163) trots det idrottsligt dåliga utgångsläget (Women's Physique har vad jag menar som gren helt förlorat trovärdighet och framtid. Trots försäkringar om motsatsen så blir tjejerna allt större, vilket gör att vi nu är tillbaka på kvinnlig bodybuilding igen.) fortsätter Semiran att leverera. Gång efter gång ställer hon upp (hey, hon har 4 raka SM-guld, bara en sån sak) och gång efter gång kliver hon upp i kanonform och representerar till 100% vad vi i Sverige anser att Women's Physique ska handla om. Storstilad insats även denna gång, och Semiran blir sexa i vad som eventuellt var hennes sista internationella start. Tack Sessan!
Sofian Touati (MP J +174) snitsig kille med både hjärta och närvaro. I en extremt stor klass (24 killar till start) på EM så är de flesta riktigt bra, och så även här. Är man då det minsta off i formen så straffar det sig omedelbart, och man får därmed ett respass hem igen. Detta fick Sofian nu uppleva. Han hade kunnat vara 3-4 kg hårdare för att komma förbi elimineringen, men fick istället med sig hem en nyttig lärdom inför framtiden.
Mohamed Aziz (MP -170) färgstark kille med skinn på näsan och en härligt stor tro på sig själv. Det finns också en ärlig värme där som gör att man bara älskar honom, så när han kliver upp och levererar som han inte gjort annat så känns det extra bra i redaktörsbröstet. Fjärde plats för 57 kilo Aziz!
Waldemar Gustavsson EK (MP -179) fantastisk kille och med en lika fantastisk fysik. Han är smart, rak och direkt samtidigt som han är mild, försiktig och ödmjuk. En sån där gök man vill hänga med, liksom. Walle var bara nästan nöjd med formen dagarna innan, men det bekom honom inte ett dugg när dagen D var inne. DÄNG!, sa det så satt guldmedaljen där. Och ändå bedömer jag att han kan bli 7-8% bättre, om han nu skulle vilja.
Jessica Danesh (BiF J -160) glänsande glad tjej med perfekta proportioner och en i mitt tycke mycket bra Bikini Fitness-fysik. I stora klasser som på ett EM är det dock lätt att komma bort och egentligen aldrig ges chansen, och det var där Jessica snavade. Lite mer iögonfallande färger, både på dräkt och i ansiktet, skulle enligt min Sighsten Herrgård-radar ha gjort susen. 15:e plats för Jessica.
Sara Kinnvik (BiF J -166) med självklar självsäkerhet och nästan larvig exakthet kliver Sara upp och är helt rätt i klassen. Kanske kan hon ta ut svängarna lite mer rent poseringsmässigt, men hennes kontrollerade och nästan svala ambience känns äkta. Vi var alla mäkta imponerade av henne och hennes silver!
Ellen Nielsen (BiF J +166) grann madame med potential. Min erfarenhet av internationella tävlingar är att domarna ofta är ganska restriktiva när det kommer till juniorgrenarna, och när det gäller Bikini Fitness så handlar de signalerna ofta om hårdhet och muskelmassa. Enligt mig blev Ellen här bedömd som för hård och med lite för mycket tryck för att passa i Bikini, vilket ger Ellen två val inför framtiden: antingen softa till och att ladda lite mindre, eller lägga på sig mer muskler för att tävla i Body Fitness. Det förstnämnda är såklart en snabbare väg (och den jag skulle rekommendera).
Jenny Wallin (BiF -164) fantastisk grundkapacitet och väldigt polerad i sitt framträdande. Det ser så lätt ut, så enkelt ut, och därmed också så naturligt ut när Jenny tävlar. En fantastisk prestation att ta sig till final och bli sexa!
Linnea Byström (BiF -172) Supertalangen! Enligt mig har hon den bästa fysiken av alla i klassen, och det rakt av. Linjerna är rätt, den i grenen så viktiga "gumpen" är av modell världsklass, och hon känns också väldigt bekväm i rörelserna och i poseringarna. Linnea blir nia, vilket hon är nöjd med, men det finns så oerhört mycket mer att hämta här. När jag kisande blickar ut över de uppställda tjejerna så blir Linnea aningen anonym, lite ursäktande och därmed nästan osynlig. I en värld som till stor del ägs och kontrolleras av balettdrillade ryskor är det teatraliska värdet allt. Jag vet inte hur många gånger jag stått på en inregistrering och sett den ena bleka och anspråkslösa öststatstjejen efter den andra väga in, och i det då också vädrat någon sorts morgonluft för mina egna tävlingsmässiga intressen, bara för att nästan ramla bakåt dagen efter i chock när de står där 13 på dussinet brunbrända, uppsminkade och skinande som de grannaste av påfåglar. Jag vet, det är en bra bit ifrån knäböj och marklyft. Men det är trots allt en viktig del av Bikini Fitness.
