För två veckor sedan ungefär ringde en stressad Alex mig och berättade att han lyckats skrapa ihop 4 dagar potentiell semester i sitt annars sardinpackade schema. Villkoret var att jag, istället för han själv, dammade av mina tävlingsskor och åkte till SM i Alingsås å Tyngres vägnar.
Mån om min arbetsgivares välfärd minst lika mycket som min egen underhållning tackade jag naturligtvis ja, även om tävlingsspektakel inte längre faller i min sociala bekvämlightszon, och jag vill bara med handen på hjärtat säga i efterhand att jag inte ångrar mitt beslut ett dugg.
Jag har flummat runt på tävlingar sen 2007 när Andreas blev sjuk en gång och jag fick ta hans plats som mingelfotograf i en bransch jag inte visste ett dyft om. Överbetald för min förmåga och rädd för Tobias Kelmeling s humor kämpade jag mig igenom helgen med moderat resultat – och med tiden blev jag mindre och mindre värdelös på sysslan. Men det som är lite viktigare och mer intressant är hur tävlingarna i sig tycks ha förändrats de senaste snart 10 åren, vilket enligt min tafatta åsikt är till det bättre. I takt med att de tyngre viktklasserna avvecklats och förhållningen till andra discipliner präglats av SKKFs förändringar så blir tävlingar en gradvis mer folklig expedition in i byggardjungeln – och i år hade jag äran att ta med mig en civil stackare på hennes första evenemang. Till och med hon tyckte att det var en intressant och rolig upplevelse, vilket borde tala för att ni atleter och besökare har lyckats ganska bra.
Ur mina ögon AFSM/JVSM är en upplevelse som inte riktigt liknar SM i Västerås, ett lite mindre och mer familjärt evenemang i, minus raggarbilar, charmiga Alingsås. Det är något särskilt med att se atleterna som är antingen precis i startvattnet, och samtidigt avundas de erfarna veteranerna och deras sportsliga inställning och förhållningssätt. Att se en stilig gammal stöt knata upp i lugnt och hövligt tempo för att riva av ett bekymmersfritt poseringsprogram till en gammal twist-dänga med Chubby Checker , det värmer åtminstone mitt hjärta på ett sätt som gör upplevelsen speciell. Man är ingen Leif Renling som inte bara besökt utan TÄVLAT på i princip varje SM sedan dackefejden, men 10 år har gett mig åtminstone en blygsam idé om vad jag själv tycker om och inte.
Årets evenemang hade sina motgångar och fartgupp som alla andra tävlingar, men det spelar liksom ingen roll när folket på plats älskar det de sysslar med och inte tar det på lika blodigt allvar som den kompetitiva eliten kan göra ibland. Och för det, den fina energin och de 1800-something hyfsat usla bilderna jag och min hjälpreda lyckades knäppa under helgen – tackar jag er å Tyngres vägnar för att vi fick vara med än en gång.
Här från oss till er kommer 250 av de bilderna vi skäms minst över. Tack för att ni finns!
