Vi ska slå fast ett par saker, innan vi börjar på riktigt. Nej, det här är inte en text som ska påvisa hur duktiga tränande föräldrar är. Inte heller är det någon sorts försvarstal, där jag ilsket slår mig för bröstet för att visa hur evinnerligt svårt det är att få till vardagens alla vemödor, i kombination med träning och barn. Nej, det här är helt enkelt ett porträtt ur verkligheten. En hyllningstext till alla föräldrar som gnetar på, trots att all rim och reson borde få dem att tänka på enkom överlevnad istället för träning. Ändå finns de där ute. I boxar, gym och löpspår. Föräldrarna. Här är en inblick i en förälders vardag, när det kommer till träning i kombination med barn.
Återhämtning
Jag, som utövare av crossfit, omges ständigt av fraser så som prehab, rehab och återhämtning. Allt så gott och väl. Crossfit är en extremt krävande sport, där det centrala nervsystemet ständigt pressas till sitt yttersta och i redan i mitten på veckan är att jämföra med en ängslig pensionärs. Och, för de som inte har små kottar är det här sällan något problem. De kan ta sina powernaps på en och en halv timme. Sova tio timmar om natten och boka tider för massage, floating, akupunktur och fan och hans moster. Jag kan bli så oerhört avundssjuk när jag hör de utan barn skryta om hur de föregående helg sovit tretton timmar i sträck. Hålögt står jag bara och nickar, likt en galning, när det pratet kommer på tal. När sov jag senaste tretton timmar i sträck? Förmodligen någon gång i tonåren. Jag är glad om jag får till tretton timmars sömn på två, tre dagar. Och, prehab-schmehab blir det sällan tal om. Eftersom barn ska utfodras, nattas och lekas med måste så gott som alla pass gå i ultrafart deluxe. För, en liten kotte kommer med all säkerhet stå bredvid din säng vid 04:53 imorgon bitti och vilja ta tag i dagen. Gärna så omgående som möjligt. Då finns det inte tid för stretching, profylaxandning och annat. Återhämtning sa du? Ja, kanske om fem, tio år.
Kosten
I all träning är kosten något fundamentalt. En kropp under press behöver näring för att växa, återhämta sig och må bra. Och det fungerar oftast alldeles utmärkt om man bor själv eller med en förstående bättre hälft. Men, sen gör de små versionerna av vuxna entré, och allt blir betydligt svårare. Många protesterar nu med all säkerhet högljutt och menar förmanande att det väl bara är att göra mat till sig själv också. Ha ha, säger jag då. HA! HA! I den bästa av världar vore det säkert en möjlighet. Men, hur tror du att man som förälder på i snitt fem timmars sömn per natt och med tre barns olika önskningar om mat ens ska orka överväga att göra ytterligare en maträtt bredvid pannkakan, korv med bröd och spaghetti med köttfärssås? Det är en utopi, en omöjlighet. Och, barnen äter ingen gärna kycklingfilé med ris eller torsk. Således brukar kosten hos en tränande förälder bestå av ett mischmasch av saker. Visste du till exempel att korv med bröd går alldels utmärkt att kombinera med oliver? Eller att pannkakor går att inhalera stående vid spisen? Inte? Då vet du det nu. Det är därför du som icke-förälder ser föräldrar som står och inhalerar en burk kvarg precis innan passet ska börja, likt de aldrig sett mat förut.
Visste du till exempel att korv med bröd går alldels utmärkt att kombinera med oliver? Eller att pannkakor går att inhalera stående vid spisen?
Själva träningen
Många smarta föräldrar försöker lösa sin tidsbrist med att ta med sina små kopior till gymmet/boxen eller där de tränar. Det kan vid första anblick verka som en alldeles utmärkt idé, två flugor i en smäll. Men, skenet kan sannerligen bedra. Det spelar ingen roll om platsen där du tränar har ett magiskt rum, fyllt med enhörningar, sockervadd och godis i mängder. Ditt barn kommer aldrig stanna där inne ändå. Förr eller senare, alldeles säkert då du tränar som hårdast/mår som sämst/verkligen behöver få fokusera ensam kommer barnet dyka upp. Det kvittar om du hänger längst upp i ett par ringar, ligger under en stång med sanslös mängd vikt lastad på eller ligger i en pöl av svett på golvet, du är i barnets ögon ändå högst anträffbar. "Pappa, jag är törstig!" "Mamma, jag har tråkigt!" "Mamma, det där ser jobbigt ut, är det där?" "Pappa, varför lyfter tjejen där borta mer än du gör?". Ungefär så. Dina träningspass, som tidigare var en frizon där du i timmar kunde fila och nöta, blir nu istället expresspass där allt ska göra så fort det bara går, innan dina små dyker upp och undrar varför det tar sådan tid. Lite som när grådvärgarna jagar Ronja i Mattisskogen. Fort ska det gå.
Saker som magiskt försvinner
Som förälder blir man något av en hybrid, bestående av lika delar chaufför, medlare, dörrvakt och kock. Dygnets timmar fylls av dessa göromål och det är sannerligen ett under att inte fler föräldrar blir lätt schizofrena på kuppen. Men, oavsett hur mycket koll du tror dig ha, så har du det inte. Och det är därför saker magiskt försvinner. Små barnhänder är lite som magiska väsen, de får saker att försvinna eller helt enkelt byta plats. Din träningsväska kommer således att vara under ständig attack. Det har åtskilliga gånger hänt att jag kommit till boxen bara för att upptäcka att en sko saknas, att det ligger duploklossar utspridda bland träningsgrejorna eller att någon vänlig själ har lämnat en körsbärstomat i den ena (den enda) skon. Till alla ni som har en särskild påse i väskan för handskar, tejp och dylikt kan jag bara säga grattis! Det är minsann en lyx som inte är alla förunnat.
Så. Nästa gång du ser en hålögd människa som med nedsjunkna axlar häller ut en körsbärstomat ur skon på gymmet eller i boxen, ge då denna människa en uppmuntrande klapp på axeln. För, det är förmodligen en tränande förälder du har att göra med. Och den personen behöver sannerligen all uppmuntran den kan få.
