Det är inte bara ett gym, eller en box.
Corona.
Till för några månader sedan en alldeles utmärkt öl att dricka när termometern passerade tjugogradersstrecket. Nu, ett virus som vänder uppochned på allt vi kallar vardag. Inget är som förut. Toalettpapper är mer värt än saffran, guld och diamanter tillsammans och rutiner ett minne blott.
Ja, det är en stor omställning vi går igenom. Men det är inte bara att behöva äta konserver och plöja igenom serier på Netflix som är det nya.
Det nya är även att många av oss har förlorat sin naturliga plats i tillvaron.
Ja. Jag pratar om gymmet. Eller boxen, källarlokalen eller varhelst du brukar lyfta dina vikter. Som genom ett trollslag har den tagits ifrån dig. Det elakartade viruset kan finnas på stänger, hantlar eller när någon oförsiktigt nyser och därför är porten till ditt paradis stängd, på obestämd framtid.
Många ickefrälsta kanske nu rycker på axlarna. ”Va fan,” säger dom, ”det är ju bara ett gym. Det finns väl betydigt värre saker! Du vet att folk dör va?”
Och det är givetvis sant. Allt är relativt och så vidare. Men, aldrig att jag skriver under på att det ”bara” är ett gym vi saknar. Eller för den delen en box, källarlokal eller vad farao som helst.
Aldrig ”bara”.
Nej.
För det är något så oändligt mycket mer, inte sant?
Dit vi går för att späka oss själva är aldrig ett bara.
Det är där vi får vår egenterapi. När allt annat försvinner och när det bara är vi, musiken och vikterna. Muskler som vibrerar av påfrestning och kroppen bubblar av förväntan. Där vardagens bekymmer och svårigheter får stå tillbaka för en stund och hjärnan kan tillåta sig själv att enkom vara blank.
Det är här vi sätter tonen för allt annat vi gör i livet. Det är, i brist på andra uttryck, all-in. Och vi behöver den där stunden, eller hur? Vi behöver få sätta tonen för resten av dagen, veckan eller vad det nu månde vara. All-in på gymmet, eller någon annanstan, betyder att den attityden följer oss in i vardagen.
Allt blir på så vis lättare. Mer rent. Likt när man putsar en smutsig spegel och allt med ens utkristalliserar sig.
Låt oss heller inte glömma bort kompisarna. Krigarsystrar och dito bröder. De som delar vår passion för stålet, för känslan när lungorna blöder. De som också ryser av välbehag när de hör slamret från vikter och hantlar. Som du slänger några få, men ack så viktiga ord med, mellan setten.
Corona har tagit även dem ifrån oss. Visst, det klart att man kan höras ändå. Gilla varandras videos på Insta eller skicka en skojsig meme på Facebook. Men är det samma sak?
Nej. Verkligen inte.
Jag kan bara tala för mig själv, men det är som om det där jävla viruset har ryckt upp mitt ankare. Att jag helt plötsligt driver fritt på ett enormt hav, där allting ser precis likadant ut, men ändå känns främmande. Där jag inte hittar någon bäring eller kurs. Får jag inte göra det jag älskar mest så är det på något vis som om det andra förlorar sin lyster.
Jag vet inte. Kanske låter det här konstigt? Det spelar egentligen ingen roll. För mig känns det i vilket fall så.
Och därför är det inte ”bara” ett gym som försvunnit. Det är grunden, ankaret och guldkanten. Jag törs nog gissa att fler håller med mig.
Men. Låt oss inte glömma ljuspunkterna. För, de finns.
I överflöd.
Gratis hemmaträningspass (ja, de är många, jag vet. Men tanken är faktiskt fin!). Peppande utrop i sociala plattformer om hur kul det ska bli sen, när allt det här blåst över. En träningsglädje som bara väntar på att få släppas loss igen. Tänk så kul vi ska ha då! Glöm för Guds skull inte det. Att det finns något där, på andra sidan Corona. Att det alltid är som mörkast innan gryningen.
Så, nej. Det är inte ”bara” ett gym som försvunnit. Men. Det kommer tillbaka.
Jo. Jag lovar. Och jag lovar dessutom att vi kommer ta oss igenom det här tillsammans. Till dess kan vi bara göra det vi kan. Lite armhävningar. Lite sit-ups. Kanske marklyft med soffan i vardagsrummet?
Men glöm inte att vår tid kommer.
Den kommer.
**
Mer innehåll om Corona hittar du här!
